Vad Liberalerna verkligen behöver

Debattartikel publicerad i Expressen den 15 februari 2019

(Länk till Expressen)

I dag, fredag, är det 100 dagar till Europavalet och Liberalernas partiråd ska fastställa kandidatlistan för det viktiga EU-valet. Samtidigt kastar frågan om en ny partiledare sin slagskugga över dagen och märkliga diskussioner om personnamn tar fart.

Liberalernas framtid hänger inte på vem som efterträder Jan Björklund. Partiets verkliga ödesfråga är om det förmår förstå sin samtid och dess centrala problem, ge svar på relevanta frågor och orka byta ut den ledning som tillsammans ansvarar för det läge som det befinner sig i. Dessvärre visar den diskussion som nu förs om Jan Björklunds efterträdare att krismedvetandet om detta är häpnadsväckande obefintligt.

Från flera håll höjs nu krav. Processen bör vara öppen, primärval ordnas, och kandidaterna kampanja i landet. Kandidaten ska dela Björklunds inställning till Januariöverenskommelsen och helst ska denne –  tillsammans med dagens ledning – snabbt leverera mirakel.

Jag är givetvis för en öppen process. Den ombesörjer viktiga interna behov i partiet men tyvärr säger den ingenting om en ny ledares eventuella attraktionskraft inför väljarna. För om denne bara blir en förlängning av företrädarens politik – blir ingenting bättre.

Samma sak gäller kravet om att efterträdaren måste vara för överenskommelsen med Socialdemokraterna. Att förespråka det är att bakbinda nästa partiledare. Frågan om Liberalerna i framtiden ska regera med Socialdemokraterna, Moderaterna eller gå sin egen väg i opposition är ett extremt viktigt strategiskt val. Det avgör partiets framtid under lång tid. Därför måste det rimligtvis vara upp till nästa ledning att fatta detta beslut. Partiledningens politik har varit kortsiktig i åratal. Ironiskt nog är det först nu, när den försöker lägga fast politiken för den kommande partiledaren, som den plötsligt vill vara långsiktig.

Dessutom väljs den nya partiledaren rimligen för att ha en chans att forma politiken under åtminstone två valrörelser. Då kan denne inte inleda sitt mandat med att vara bunden till en överenskommelse som påverkar en större del av den tiden.

Ett stort misstag som också görs är att tro att opinionsläget Liberalerna befinner sig i bara är en mans fel. Det är det sällan. Det finns även partisekreterare, valberedningen, styrelse. Jan Björklund tog över som partiledare 2007 vid 7,54 procent. Detta har därefter krympt till 7,06 i valet 2010, 5,42 i valet 2014 och 5,49 procent nu senast. För att inte tala om opinionsundersökningar nyligen som visar på ynka 2,7 procent.

Ändå verkar ingen öppet vilja ifrågasätta att dagens partiledning ska vaska fram efterträdaren. Varför ska vi att tro att de som ledde oss ner i detta ras ska kunna leda processen som utser kandidaterna som ska lyfta partiet tillbaks till tvåsiffriga nivåer? Är det ingen som minns de volter och manövrerande som pågick när Birgitta Ohlsson skulle motas bort?

Partiledarens största tillkortakommanden – den konsekventa kortsiktigheten – har paradoxalt nog också varit Jan Björklunds styrka. Han har en förmåga att förstå vilken position partiet borde inta i dagsfrågorna. Men om dagsfrågorna tillåts dominera hela agendan resulterar det i längden i motsägelsefulla ställningstaganden där inte ens de närmast invigda vet vad partiet står för. När jag på ett stort partimöte ställde frågan om hur många som kände till Liberalernas position i flyktingfrågan lyftes endast två händer. Kortsiktigheten har resulterat i motstridiga positioner och obegripliga ställningstagande.

Jag är övertygad om att Liberalerna står och faller med hur nästa ledare väljs och vilka som får förtroendet att sköta processen. Vilka det exakt borde bli kan jag lämna därhän, men de som tas fram måste väljas ut efter en process som tar sikte på framtidens viktigaste politiska frågor. Det är ett villkor för att partiet återigen ska bli relevant under de kommande mandatperioderna.

 

Liberalernas framtida ledare måste därför väljas först efter att följande strategiska frågor har besvarats:

Vilka viktiga politiska utmaningar står Sverige inför under de närmaste tio-tolv åren?

Vilka frågor ställer sig väljarna?

Vilka svar kan vi ge dem?

Och först efter att ha svarat på ovanstående ska man ställa frågan:

Vem i partiet är bäst lämpad att ta itu med detta?

Liberalerna behöver en visionär helhetsomgörning som börjar i rätt ända. Allt annat vore att fixera sig vid symptomen till raset i opinionen utan att försöka finna och åtgärda orsakerna.

 

Av Jasenko Selimovic 

Europaparlamentariker (L)