Mediernas ointresse för EU leder till stora kunskapsluckor

Artikel i medievärlden.se om det låga valdeltagandet.
Läs den här nedan eller via länken här.

Den 26 maj väljer svenskarna 21 Europaparlamentariker som ska delta i lagstiftningen för 500 miljoner EU-medborgare och styra över en årlig budget på omkring 1 620 miljarder kronor. Ändå är intresset och kunskapen kring EU:s folkvalda lagstiftare lågt.

Enligt opinionsundersökningsinstitutet Novus anser 59 procent av väljarna att de fått för lite information för att kunna rösta i Europavalet. Den senaste prognosen antyder att valdeltagandet kan öka en smula jämfört med 2014, då nivån landade på ynka 51 procent i Sverige. Det är en förbättring, men fortfarande skamligt lågt. Europaparlamentet är trots allt EU:s direktvalda lagstiftande församling. Vi i Europaparlamentariker skriver, tillsammans med medlemsländernas regeringar, lagar som berör 500 miljoner människor. Vi direktlagstiftar för världens största inre marknad och hanterar miljöregleringar av en omfattning som ingen annan organisation kan eller förmår hantera. En stor del av de lagar vi stiftar är överordnade de svenska. Upp till 60 procent av lagstiftningen som berör kommuner, regioner och företag är skrivna av EU. Dessutom förhandlar vi och godkänner EU:s digra sjuårsbudget. Åren 2021–2027 omfattar den häpnadsväckande 11 345 830 miljoner svenska kronor. Det är en nästan ofattbart stor summa skattepengar – som till allra största del tas ut från medlemsstaterna.

Så hur kan valet av oss som har all denna makt framkalla så lite intresse?

En viktig trolig förklaring är att det inte finns någon direkt koppling mellan vem du röstar på och vem som sedan styr. Det beror i sin tur på att EU:s beslutsprocess är invecklad, icke-transparent och delvis styrd av dolda makthavare. Röstar du på Socialdemokraterna, Moderaterna eller Liberalerna är det inte alls säkert att det blir en socialdemokratisk, moderat eller liberal kommission eller kommissionär. Kommissionärerna utses i stället av medlemsländerna i en sluten process som varken du eller jag har insyn i. Så länge det är så och så länge resultatet av din röst inte syns i den förda politiken förblir valet svårbegripligt för väljarna och valdeltagandet motsvarande lågt.

Men otydligheten varken ursäktar eller förklarar det låga valdeltagandet i sin helhet. I grunden handlar det om väljarnas relativa ointresse för EU. Och det ointresset är inte väljarnas fel. För det saknas som sagt inte saker att berätta om.

Men ointresset från medias sida för det som händer i EU är monumental. Ett av mina uppdrag som svensk folkvald europeisk lagstiftare är att försöka nå ut till allmänheten i Sverige för att tala om vad det är jag sysslar med. Det går sådär. ”Den här lagen som vi klubbade i dag berör 500 miljoner människor och förväntas öka tillväxten i EU med xx procent” skriver vi entusiastiskt i ett pressmeddelande. Och möts av isande tystnad.

Det enda som får plats i medierna är de nyheter som kan passa in i den nationella, politiska logiken. Problemet är att det oftast inte finns någon nationell logik på EU-nivå.

När något händer på kommun- och regionnivå finns där kommun- och regionfullmäktige som hanterar frågorna och lokala och regionala medier som bevakar. När något händer på riksnivå finns riksdagen som hanterar saken och riksmedier som bevakar. Men när något händer och hanteras på europeisk nivå: Vem bevakar då?

Med undantag för några större tidningar och public service finns väldigt lite svensk bevakning på EU-nivå.

Därför finns också stora kunskapsluckor hemma på redaktionerna i Sverige. Är du tillräckligt fräck som parlamentariker går det att sälja nästan vilka historier som helst för konsumtion hemma i Sverige. Och det händer, eftersom okunskapen är stor. Jag har träffat få journalister som känt till den så kallade kommittologiproceduren inom EU:s beslutsfattande. Motsvarande kunskapslucka överförd på svenska förhållanden vore att journalister som bevakar Riksdagen inte skulle känna till vad ett tillkännagivande innebär.

En av få frågor i Europaparlamentet som verkar intressera svensk media är de så kallade kontorspengar vi parlamentariker erhåller varje månad till löpande kontorsutgifter, ungefär 43 000 kronor. Det är naturligtvis inte oviktigt, särskilt med tanke på att rapporteringen tyder på att missbruk förekommer. Men hur vi parlamentariker tänker kring de 11 345 830 000 000 kronor som fördelas under nästa sjuårsperiod är det ingen som velat fråga oss om. Det är för mig ett mysterium. Lek med tanken att det pågående politiska spelet kring regeringens tilläggsbudget som snart ska presenteras för Riksdagen skulle omgärdas av lika stort ointresse från medierna.

Så vad behövs och vad kan vi göra?

För det första behövs utbildning. Det är svårt för politiker att blanda sig i journalistik, men vi borde kunna skapa fonder för stipendier eller vidareutbildningar. För det andra borde journalisthögskolorna få öronmärkta utbildningspengar för just ökade EU-kunskaper. För det tredje bör vi sträva mot att skapa en gemensam europeisk offentlighet där svensk media kan ta in program och artiklar från annan media utan att det kostar extra, alternativt skapa fonder via någon av strukturprogrammen som kan täcka de extra kostnaderna. Att se vad som diskuteras i Frankrike, vilken fotboll det spelas i England, vilka talkprogram visas i Italien, läsa artiklar från andras tidningar skapar en gemensam offentlighet som därmed ökar kunskaperna om andra EU länder i allmänhet och EU i synnerhet. Mediedirektivet om överföringen av nyhetsprogram som Europaparlamentet nyligen röstade om (och som inte heller uppmärksammades, varken för sina goda eller dåliga sidor) är en bra början, även om det är otillräckligt.

Politiken i EU är för viktig för att bevakas på så här lösa boliner. Precis som journalister vet att rikspolitik är viktigt, måste de sätta sig in bättre i politik på den europeiska nivån. Det handlar om människors livsvillkor, inkomster, skatter och framtid och är minst lika viktigt som rikspolitiken eller lokalpolitiken. Därför måste EU:s beslutsprocesser granskas, minst lika mycket som våra inhemska.