Medierna rundade rättsstaten i metoorörelsen

Metoorörelsen var viktig. Men i mediernas iver att avslöja missförhållanden glömdes pressetiken bort. Det är beklämmande för rättssäkerheten, det skrev jag på DN kultur den 26 juni efter de många friande utlåtandena från pressens opinionsnämnd.

Läs artikeln här nedan, eller på DN:s hemsida här.

Få förnuftiga människor skulle säga att metoorörelsen inte var viktig. Den har lett till ökad medvetenhet om sexuella trakasserier, inte minst inom yrkeslivet. Förhoppningsvis blir ökad jämställdhet och lägre tolerans för sexism den bestående effekten.

Men metoo hade också en problematisk sida. I ivern att bekämpa ett oönskat beteende kastades pressetiken överbord, medierna tappade distansen och alla tävlade i att hänga sin egen Harvey Weinstein högt.

Under måndagen kom det inte så oväntade beskedet: Pressens opinionsnämnd har fällt tio av elva publiceringar för brott mot pressens etiska regler. Och fler fällningar lär komma.

I eftertankens kranka blekhet är det lätt att se att något obehagligt pågick. Jag kan fortfarande inte förstå hur rutinerade ansvariga utgivare fattade beslut om att publicera anklagelser mot till exempel den Aftonbladetprofil som var en av de värst drabbade. I det fallet har alltså polisen undersökt och åklagaren granskat anklagelserna men beslutat att lägga ner fallet. Ändå rapporterade medierna om att hans motpart nu, flera år efteråt, anklagade honom för ett påstått brott. Sedan när började journalister acceptera att människor tar lagen i egna händer? När började vi ställa oss på deras sida? Jag förväntade mig att journalister genast skulle ställa henne mot väggen och fråga hur hon vågade anklaga någon offentligt när personen funnits oskyldig. I stället började medierna hjälpa henne att driva saken på utomrättsliga vägar. Är inte detta oerhört?

Ett annat exempel är Kulturhuset Stadsteaterns vd Benny Fredriksson, som framför allt i Aftonbladets granskning, utsattes för en mängd anonyma utsagor omöjliga för honom att bemöta. Metoo-taggen gjorde det onödigt att nagelfara dessa påståenden: Fredriksson var bara en i raden, och förlorade snart både anseende och arbete. Det är naturligtvis omöjligt att etablera ett tydligt samband mellan drevet och hans självmord, men att påstå att drevet inte spelade någon som helst roll vore naivt.

Det här är uppriktigt skrämmande. Plötsligt tycktes många journalister ha glömt elementära saker om rättsstaten: att en person vars fall har lagts ner är att betraktas som oskyldig. Man kan då inte antyda skuld, inte publicera anklagelser från motparten. Det är en no go-zon i en rättsstat. Faktiskt dess grundläggande villkor. Hur kunde medierna slänga denna insikt överbord så lättvindigt?

Naturligtvis kommer det alltid att finnas människor som har begått våldtäkter och andra vidrigheter men som ändå lyckas undvika rättvisan. Jag förstår att det framkallar frustration. Men det är priset som vi måste betala för att leva i en rättsstat. Alla skyldiga kan inte gripas och lagföras utan att staten tar till totalitära medel eller börjar gripa även oskyldiga. Vill vi inte vara den som nästa gång blir oskyldigt dömd för något finns inget alternativ till respekten för lagar, respekten för individen och beaktande av pressetiken. Annars närmar vi oss något som faktiskt liknar Viktor Orbans eller Lenins förhållningssätt: att man måste knäcka ägg för att göra en omelett, lite svinn får man räkna med när rättvisa ska skipas.

Att medierna senare har backat eller försökt bortförklara de orimliga dreven och namnpubliceringarna spelar liten roll. Skadan är skedd. Man har publicerat antydningar om folk som pedofiler, beskrivit dem som misstänkta våldtäktsmän (Aftonbladetprofilen) eller som ”en liten Hitler” (i Expressen angående Fredriksson den 7 december 2017, sedermera borttaget från artikelns nätversion). Tror någon att skadan är reparerad om någon ansvarig utgivare nu säger: ”Oj, det var lite pressetiskt tveksamt. Vi beklagar”?

 

En känd programledare i SVT, som är juridiskt rentvådd, beskriver i en intervju sin tillvaro efter anklagelserna så här: ”I sex månader har jag levt som en spetälsk. Jag har suttit inne i lägenheten, gått ut på natten med mössa på mig. Jag har drabbats av tinnitus och vaknat upp skakande, jag får inte jobb”. Tror någon att det räcker med en PO-fällning för att all denna skada skulle vara ogjord?

Det ironiska är att de som publicerat artiklarna som nu fällts, inte lär drabbas av några allvarligare följdverkningar. På sin höjd tvingas de publicera PO:s beslut i sina tidningar.

Så låt oss göra en summering av metoorörelsen i Sverige. På plussidan finns rörelsens strålkastarljus på oacceptabla förhållanden. Upprättelse för många kvinnor, som alltför länge har varit utsatta för vidrigheter av väldiga mått. Vikten av berättelser som belystes och som gjorde många män medvetna om förhållandena de blundat för länge. Det är utmärkt. Mer än utmärkt. Det är fantastiskt.

På minussidan står ett antal liv som slagits i spillror. Ett antal människor som med största säkerhet behöver ett bra tag att återhämta sig från drevet, om de någonsin lyckas. Personer som länge kommer bli ihågkomna för just det. En av dem har tagit sitt liv. En bytte namn på sociala medier. Flera har förlorat jobbet, blivit utstötta och lär ha mycket svårt att komma tillbaka. I nästan samtliga fall har polis eller åklagare eller domstol kommit fram till att de är oskyldiga. Det är bara i totalitära stater som man accepterar det priset.

Hade personer som rättsväsendet funnit oskyldiga ändå hängts ut i medierna i Ungern eller i Turkiet hade vi reagerat, fördömt, skrivit artiklar. Varför hade vi så svårt att reagera här hemma?

En viss precisering är nödvändig. Det här var inte metoorörelsens fel. Metoo var, liksom alla andra spontana rörelser, spretig. Hur rörelsen hanterades i medierna är inte dess problem. Det är journalistikens problem. Journalisterna blev delaktiga, började själva driva rörelsen. Det mest alarmerande är det faktum att när vissa av dessa journalister hörde att SVT:s ”Uppdrag granskning” granskade fallen började de i slutna grupper instruera andra att inte prata med ”Uppdrag gransknings” reporter. Att journalister gav råd till kollegor hur man obstruerar sanningssökande är häpnadsväckande. Närmare en instrumentell inställning till medier och till fakta går det inte att komma. Vidden av detta är oerhörd.

Det vi bevittnade var inte metoorörelsens kollaps. Det var den svenska journalistikens. Dessvärre inte för första gången. En liknande sak hände under flyktingkrisen. Även då slutade svenska journalister granska och började jaga de som inte ställde sig i rådande diskurs om invandring. Man brännmärkte även journalistiska kollegor som vågade ställa frågor om Sveriges mottagningsgränser.

Och nu finns tecken att vi är på väg mot samma fenomen, fast i dag i omvänd riktning. Nu verkar vissa vilja förlöjliga de som ställer sig kritiska till den nya åsiktskorridoren där invandringen beskrivs som problem och kostnader – en angreppsteknik som användes mot SVT efter den ansträngda intervjun med forskaren Joakim Ruist.

De svenska mediernas trovärdighet är skadad för lång tid framöver. Det kommer inte att räcka med småsyrliga kommentarer och publiceringar av PO:s utlåtande för att återställa förtroendet. Om journalistiken ska komma ut ur detta, krävs medvetande om krisen, om vidden av problemet. Jag är uppriktigt sagt inte säker på att det medvetandet finns.