Liberaler har glömt varför de vann 1989

Artikel publicerad på DN kultur den 5 mars 2019.
Läs den här nedan, eller direkt i DN via den här länken.

 

 

7 februari, 2019

Demonstranter från den franska proteströrelsen de gula västarna demolerar Paris butiker och vandaliserar Triumfbågen. Den italienske vice premiärministern, Luigi Di Maio, från populistiska Femstjärnerörelsen, stör ytterligare salt i de franska såren och tar emot de gula västarnas ledare. Efteråt twittrar han om ett ”vackert möte” som utlovar ”förändringens vind”. Som om det inte räckte kräver den italienske vice premiärministern den franske presidentens Macrons avgång. Dagarna innan har Frankrike återkallat sin ambassadör i Rom.

11 februari, 2019

Europaparlamentets talman, en italienare, håller ett valtal under en kontroversiell minnesceremoni i Basovizza, nära den slovenska gränsen. Talmannen, från Berlusconis ”Forza Italia”, avslutar sitt tal med en hyllning till ”italienska Istrien och italienska Dalmatien”, två regioner som ligger i Kroatien och som tidigare varit av intresse för Mussolini. EU:s högste folkvalde representant gör alltså irredentiska anspråk på ett annat lands territorium.

20 februari, 2019

Efter flera maratondebatter i det brittiska underhuset hävdar premiärminister Theresa May att ett nytt, bättre avtal om landets utträde ur EU är inom räckhåll. Övriga EU-länders ledare konstaterar åter uppgivet att det avtal som förhandlats fram är det som gäller. Ett utträde utan avtal – hård Brexit – som förvandlar Storbritannien och EU till laglösa grannar, rycker allt närmare. På Nordirland har redan två attentat genomförts i protest mot att gränsen mot Irland kan komma att stängas.

Detta är tre ögonblick från februari – Europavalåret 2019.

Hur hamnade vihär?Är detta Europa resultatet av de drömmar vi drömde när Berlinmuren föll? Hur urartade världen som såg så klok ut 1989 i denna främlingsfientlighet och dessa våldsamma protester? Hur kunde våra torg, nyss fulla av demonstranter som krävde Baltikums frihet och Honeckers avgång, i stället fyllas av nationalister, populister och identitetspolitiker som tävlar om diskrimineringsprivilegiet?

Hur kan människor som stod på barrikaderna för EU och den liberala ordningen, personer som Joschka Fischer och Javier Solana, utan att protestera stå ut med att höra EU:s enfant terrible Viktor Orban fastslå att ”eran av liberala demokratier är över”? Hur kom vi dit att en tredjedel av det europeiska parlamentet efter valet kan komma att befolkas av samma människor som befolkade nyhetsflödet under februari?

Svaren på frågorna är komplicerade, men kan kokas ner till följande: att liberaler antingen glömde bort eller inte förstod vad det var som gjorde att de vann den där natten den 9 november 1989.

I och med bilderna avgaskamrarna förlorade nazismen och fascismen sin dragningskraft – ingen anständig människa kunde längre lyssna på dessa ideologiers lockrop. Kommunismen insjuknade i åderförkalkning. Av den levde bara den förtvinade svansen vidare på några universitet.

Men liberaler som haft turen att vinna denna avgörande ideologiska kamp tycktes efter 1989 tro att liberalismen är någon sorts uråldrig kraft, en naturlag. Historien hade tagit slut, konflikterna upphört och nu skulle hela den förnuftiga världen bli liberal. Icke-liberalerna skulle isoleras och förkastas, de spred ju irrläror och förtryck.

Därför en erinran: liberalismen vann inte på grund av att den är en naturlag. Inte heller för att vi liberaler är klokare, mer humana och upplysta än andra. Liberalismen vann därför att den hade förmågan att överbygga avståndet mellan ideologi och verklighet på ett bättre sätt än andra ideologier – den var helt enkelt stryktåligare i mötet med verkligheten. Socialister föll om och om igen ned i gapet mellan socialismens krav på materiell jämlikhet och en motvilja att själv underordna sig det kravet. Rasister avslöjades, trots sina försäkringar om alla kulturers lika värde, hela tiden av Janne Josefssons dolda kameror.

Liberalismen var däremotinte renlärig som kommunismen, inte rigid eller föraktfull som fascismen. Den kunde omfamna motstridiga synpunkter. Krävde lika rättigheter men kunde samtidigt tolerera materiella olikheter. Uppmuntrade medborgare att organisera sig kollektivt samtidigt som den försvarade individualismen. Den underströk vikten av ett samhälleligt kitt samtidigt som den försvarade pluralism av olika kulturer och uppfattningar. Liberalismen var mer komplex, mindre politiskt korrekt, och mindre renlärig än andra ideologier. Därför var heller inte gapet mellan liberal ideologi och verkligheten lika stort.

Men något hände efter murens fall. Liberaler uppfattade 1989 som en seger för en lära mer sann än andra. Det uppmuntrade till ett förfinande av ideologin, till renlärighet. Lösningen på samfälliga problem skulle inte längre bestå i att konfrontera verkligheten utan genom att hålla fast vid den rätta sortens liberalism.

”Det är den sannaliberalismen” blev därför den viktigaste mening i en liberal partiledares tal och antogs bevisa för partimedlemmar att ledaren hörde till den rätta sorten. Ledarskribenter skrev spaltmeter om hur liberaler bör tänka och agera och förkastade därmed indirekt alla som inte tänkte på detta sätt som icke-liberaler. Folk som nyss hade skrattat åt kommunismens politiska korrekthet började med samma rigiditet avfärda varje avvikare från den trånga trossatsen som kättare, överlöpare.

Nuförtiden måste varje liberal ledare omfamna alla dogmerna och upprepa dem offentligt, nästan som en besvärjelse. Frågan är då varifrån förnyelsen ska komma? Hur kan man bredda de liberala partierna och få dem att växa till 10-15 procent, om nu allt färre människor kan betraktas som liberaler?

När gapet mellan ideologi och verklighet började få konkreta uttryck i fenomen som Trump, Orban, Salvini, Åkesson, gula västar, Podemos, Syriza försökte inte liberaler minska avståndet eller tala till de människorna som inte länge rymdes i den liberala mallen. I stället utfärdade de en varning mot verkligheten, avskärmade sig, gömde sig bakom föraktet mot det okunniga folket.

Det är där vi är nu.Europavalen den 23-26 maj blir en kraftmätning mellan nationalister och populister mot oss, ”det liberala etablissemanget”. Dessa krafter kommer att utmana och förlöjliga. Hävda att EU är en byråkratisk Leviathan som slukar den nationella suveräniteten och leds av eliter avskärmade från verkligheten.

Men det är kvaliteten i vårt svar som avgör om de vinner och om jag skulle få ge ett råd vore det följande: svara inte instinktivt. Jag förstår att varje cell av era kroppar vill skrika: ”EU är inte så som ni framställer det. Det är tack vare EU som vi har säkrat fred på denna kontinent.” Jag har själv vissa erfarenheter som gör att jag vet något om den specifika vikten av fred och krig. Ändå. Gör inte det. Rättare sagt: gör inte bara det.

För alla reformer har naturligtvis en baksida. Den gemensamma valutan accentuerade de ekonomiska klyftorna i Europa. Löntagare i vissa länder fick se sina inkomster, status och värdighet devalveras. Hela branscher och regioner har slagits ut när varor på den globaliserade marknaden kan köpas för mindre än vad portot för att få dem hemskickade kostar. Den kortsiktiga migrations- och integrationspolitiken har lett till främlingsfientlighet i breda grupper. Den har också lett till tusentals drunknade i Medelhavets vågor och gett upphov till en dold underklass av papperslösa migranter.

Visst har globaliseringskapat välstånd för många, men också lett till de kippande andetagen från en döende vit arbetarklass och utklassning av från början överskuldsatta ungdomar. Den har nästan gjort det underliggande samfälliga kittet bankrutt, raserat tillhörighetskänslan och fått människor att försvara föroreningar och klimatförändringar.

Missförstå inte. Jag är för euron. Jag ser stora fördelar med en gemensam valuta, är för globaliseringen och ser dess möjlighet att driva fram en global miljöpolitik. Jag är för migration och flyktingars rätt till anständiga liv.

Däremot är jag emot den arroganta dumdryghet som präglat de senaste decennierna. För det är väl självklart att många människor i gamla förfallna och inte längre lönsamma industrier helt enkelt har missgynnats av globaliseringen? Varför skulle de annars rösta på Trump, Orban, Le Pen, Podemos eller protestera i gula västar? Och självklart kan inte Sverige och ytterligare några få EU-länder ta emot alla flyktingar som kommer till Europa. Det är också alldeles uppenbart att euron saknade det underliggande regelverk som borde funnits på plats redan från början.

Men när Sverigedemokraternahär, Ukip i Storbritannien, Ungerns Fidesz och vänsterextrema Podemos i Spanien eller Syriza i Grekland framhöll globaliseringens baksidor för sina egna dunkla politiska syftens skull reagerade vi inte med att erkänna problemet och presentera lösningen. I stället klistrade vi etiketter på dem. Därmed förlorade vi en hel del legitimitet, började uppfattas som avskärmade eliter som ropar: ”har folket inget bröd, får de äta kakor”. Och eftersom alla dessa problematiska baksidor fortfarande inte åtgärdats – eller ens diskuterats – förblir vi kvar på samma fläck.

Därför: sluta blunda. Erkänn misstagen. Och framför allt, presentera en plan hur det kan åtgärdas. En plan för förnyelse. Åtgärder för att komma tillbaka. Det är dags att bli samtalsföra, även utanför den krympande skaran av rättrogna. Att vara liberala, pragmatiska, toleranta, erbjuda lösningar på problem som bekymrar människor och skapar tilltro till en bättre framtid.

Minska avståndet mellanideologi och verklighet. Gör åter liberalismen till den breda kyrka som befinner sig i verkligheten, tolererar kontradiktioner och människor som de är och bryr sig om dem. Kom ihåg: det var därför vi vann 1989.

Min mormor, som tillbringade sin ålderdom nära en av de dalmatiska städerna Europaparlamentets talman nyligen gjorde anspråk på, brukade varna oss barn för att inte göra läxor. Hon tyckte nästan att alla olyckor kommer från oviljan att göra sina läxor i tid. Jag tyckte att mormors oro var ogrundad, det var sommar, lek, det fanns tid. Men efter denna februari är jag beredd att ändra åsikt.