Det verkliga problemet med kulturministern

Debattartikel i GP den 4 februari 2019. Läs den här nedan eller på tidningens hemsida via den här länken.

Artikeln ledde också till genmäle från Alice Bah Kuhnke som jag gav replik på. Läs de texterna här (ABK) och här (mitt genmäle)

Knappt hade statsminister Stefan Löfven (S) presenterat sin regering förrän kulturminister Amanda Lind (MP) var på allas läppar och twitterflöden. Initialt handlade det mest om hennes frisyr – dreadlocks – som tycktes provocera av olika anledningar. De konservativa med åsikten att det är olämpligt för statsråd att inte vara välkammade hamnade lite överraskande på samma sida i debatten som den vänster som anser att det är olämpligt att människor bär sitt hår på annat sätt än vad som historiskt och kulturellt går i linje med deras etnicitet.

Hur någon individ – statsråd eller inte – väljer att se ut är dock i ärlighetens namn både ovärdigt och ointressant att diskutera. Däremot finns det andra aspekter av utnämningen som bör kommenteras och inte minst kritiseras.

Precis som 2014 väljer alltså statsministern att överlåta den viktiga kulturpolitiken till Miljöpartiet, ett parti som saknar seriös kulturpolitik. För oss alla som äntligen hoppats på en förändring och som ville se en tydligare politik på området, där konsten och kulturens betydelse för vårt fria liberala samhälle och dess framtid står i centrum, är utnämningen av Amanda Lind djupt oroande. Så är även det faktum att posten som kulturminister återigen förts samman med ansvaret för demokratifrågorna.

I en tid när nationalistiska och populistiska krafter ständigt ifrågasätter det fria kulturlivet, och som, om de kommer till makten, vill blanda ihop kultur- och demokratifrågor, är det sista som behövs en situation där den nya ministern gör precis detta.

Många – såväl till vänster som till höger – ser MP som ett småtrevligt relativt oförargligt parti för övervintrade grönavågare, klimataktivister och cykelentusiaster. Då är det kanske svårt att ta in allvaret i situationen. Men det faktum att Miljöpartiet i mångt och mycket delar en instrumentell syn på kulturpolitik med SD borde vara en väckarklocka. För Sverigedemokraterna liksom för Miljöpartiet är kulturen inte ett mål i sig eller en kraft med berättigande utifrån en existentiell betydelse för människan. De ser det som ett medel för att styra medborgarna i önskad riktning. I SD:s fall handlar det om att driva Sverige åt ett mer nationalistiskt och i många avseenden inskränkt håll. För MP är syftet i stället att få människor att tänka rätt enligt dagens politiskt korrekta mallar.

Miljöpartiet har aldrig dragit sig för att använda demokratin för att begränsa individen för – vad de uppfattar som – den goda sakens skull. Såvida inte Amanda Lind tänkt bryta fullständigt med miljöpartiets och med företrädaren Alice Bah Kuhnkes kultursyn klingar hennes försäkran att kulturen inte ska bli ett ”redskap för makten” (P1 den 22/1) falskt och ihåligt.

MP har i princip samma instrumentella relation till konst, kultur och mediefrågor som den auktoritära högern. Det bör göra alla som har någon erfarenhet av kulturverksamhet minst sagt bekymrade. I det samhälle jag arbetar för ges varje individ tillgång till att ta till sig den fria kulturen. Utan censur, utan instrumentalisering eller politiska pekpinnar om vilken typ av kultur som är önskvärd och vad kulturen ska tjäna till. Där garanteras även tillräckliga resurser till kulturutövare utan att dessa villkoras utifrån en politisk agenda.

För att värna den fria kulturen krävs en kulturminister med kunskap och erfarenhet av kultursektorn. Det krävs en person med skärpa och mod att stå upp mot såväl dem som anser att kultur och publicistik inte är särskilt viktigt, och mot dem som vill politisera innehåll och ta ifrån kulturen den frihet och öppenhet som är dess livsluft. Amanda Lind är inte den personen. Tvärtom. Det är något som borde provocera betydligt fler än hennes frisyr.

Jasenko Selimovic (L)