I dagarna har det polska parlamentet lyft ett förslag om att skärpa abortlagen ytterligare. Efter att ett ultrakonservativt medborgarinitiativ lyckats samla in nära en halv miljon namnunderskrifter är risken stor att abort totalförbuds i Polen.

Den nya lagen skulle leda till att kvinnor som gör abort för att rädda sina liv, eller för att slippa bära och föda svårt sjuka barn utan någon chans att överleva utanför livmodern, döms till fängelse. Grymheten och föraktet för kvinnors mänskliga rättigheter och oviljan att respektera deras rätt sin egen reproduktiva hälsa är monumental.

Den polska regeringen verkar nu efter alla protester tillfälligt backa. Under onsdagen meddelade den polska senatens talman, Stanislaw Karczewski, att överhuset kommer att invänta besked från det mäktigare underhuset. Men det bör vi inte acceptera. Ingen vet vad underhuset kommer att bestämma, och detta kan vara ett sätt att bara vinna tid.

Att ett förslag av den här typen kommer nu är föga förvånande. Under lång tid har antiabortrörelsen varit på frammarsch i Europa, och i land efter land kan vi se hur de flyttar fram sina positioner. Inte minst i Sverige, där man främst riktat in sig på samvetsfrihet som ett sätt att ifrågasätta och försvåra aborter.

Så sent som förra veckan behandlade Nyköpings tingsrätt ett ärende med en barnmorska som stämt landstinget i Sörmland efter att hon till följd av sin vägran att utföra aborter nekats anställning. Barnmorskan menade att landstinget kränkt hennes mänskliga rättigheter och förvägrat henne den religion- och samvetsfrihet som råder enligt Europakonventionen.

Men barnmorskan har fel.

Visserligen är samvets- och religionsfrihet grundläggande rättigheter enligt konventionen. Men de är inte villkorslösa. Läser man artikel 9 framgår det tydligt att dessa rättigheter begränsas av ”skydd för andra människors fri- och rättigheter”. Kvinnors rätt till säkra och trygga aborter väger alltså tyngre än rätten för sjukvårdspersonal att, av privata skäl, vägra utföra vissa arbetsuppgifter.

Europadomstolen har också slagit fast att abortförbud innebär grova kränkningar av mänskliga rättigheter. Så sent som 2012 kritiserades Polens behandling av en ung flicka som hindrats från att göra abort, eftersom den varit ”förödmjukande och inhuman” och flickans ”grundläggande rätt till privatliv, frihet och säkerhet” åsidosatts.

Ett abortförbud av den typ Polen nu är på väg att införa innebär inte att färre graviditeter avbryts. Det leder endast att fler kvinnor tvingas till farliga ingrepp som riskerar att sluta i tragedi. Varje år dör omkring 50 000 kvinnor runt om i världen till följd av osäkra, olagliga aborter och hundratusentals skadas för livet. Att detta även sker i det Europa som säger sig värna individers, kvinnors, mänskliga rättigheter är en skam.

Enda trösten är den rätt för utländska kvinnor att göra abort i Sverige som infördes under Alliansregeringen 2007 och som gör att polska kvinnor nu kan söka sig hit eller till andra grannländer som Tyskland eller Slovaken för att få ingreppet utfört.

Detta är dock bara ett litet plåster på ett stort sår. Aborträtten måste värnas och erkännas alla kvinnor. Därför är det nu viktigare än någonsin att ställa sig bakom de massiva protester som hörs mot antiabortrörelsen och den nationalistiska nykonservatism som sköljer över Polen och resten av Europa.

Jasenko Selimovic

Europaparlamentariker (L)