”Våra barn dömer oss efter vad vi gör idag”

BREXIT · ”Europa står vid ett vägskäl. Vi lever dess avgörande ögonblick”, skriver Jasenko Selimovic.

Debattartikel på SVT Opinion (23/6): http://www.svt.se/opinion/jasenko

Mina kära brittiska vänner,

för ungefär 24 år sedan satt jag med min vän Alen och diskuterade flykten från det då belägrade Sarajevo.

Han pratade om att fly till Storbritannien, drömde om friheten i en dubbeldäckare, fördjupade sig i varje stavelse av Morrissey, och berättade att han kysste sin flickvän för första gången, någonstans mitt i Big Bens turistkaos.

Det blev inte som han drömde om. När han blev tillfångatagen under flykten blev han tvingad att skjuta granater mot huskomplexet där hans mor och far bodde. Behöver jag förklara behovet av ett fredsprojekt efter det?

Jag var säker på att jag skulle behöva förklara det för andra. Men för er? Ni visste vad natträder är, ni visste hur man stavar förnedring. Ni hjälpte oss från skammen och nazisterna. Men den generationen av politiker har gått ur tiden. Är minnet verkligen så kort?

Ni röstar idag. Om invandring, behovet av att avskärma er, stänga gränser för bulgarer, polacker, göra det svårare för romska tiggare och det pack av östeuropéer som jag brukar tillhöra.

Det är en viktig omröstning. Argumenten i debatten var … fina. Brittiska intressen, brittisk oro, brittisk fisk, brittiskt stål, behov av att skydda brittiska medborgare och deras jobb.

Men jag ska erkänna för er vad som håller mig vaken på nätterna ibland. En tanke. Vad skulle ha hänt om forna Jugoslavien hade varit en del av EU innan kriget bröt ut? Skulle Alen ha levt?

Under andra världskriget räddade ni britter väldigt många människor.

När många andra försökte skydda sig själva bara tillhörde er nation de få som inte gjorde det. I dag pratar ni om att stänga gränser, dra er tillbaka. Intressant.

Behöver ni oss andra? Behöver ni EU? Eller är hela denna folkomröstning bara ett colateral damage av era försök att hantera UKIP:s populism? Ett spel om makten mellan några politiker beredda att sätta egna intresse framför landets.

Jag vet, jag vet. Tiggarna är oroväckande många, polackerna och rumänerna sociala turister, de grekiska skulderna stora, och en “evigt närmare europeisk union” en modern Leviathan som genererar byråkratiska nomenklaturer. Dessutom gör Bryssels krav på minskade transfetter fish och chips smaklösa. Hemskt.

Men, kära vänner, ni vet naturligtvis att detta är överdrifter. För att inte använda det brutala ordet – populism. Som om meningen med EU var att vi alla skulle tjäna på den.

Som om dess enda mål var att skydda europeiska nationalstater från globaliseringen. Som om demokratin inte alltid genererade byråkrater i stället för soldater. Som om det vore möjligt att skapa en union som passar lika bra för britter som för bosnier, Eatons eliter som rumänska romer.

Finns det då ett bra svar på frågan varför ska ni vara med i EU? Ja. Det stavas Alen. Min källarkamrat. Han, som stannade i Sarajevo för att älska med sin tjej.

Vänner, Europa står vid ett vägskäl. Vi lever dess avgörande ögonblick. Våra barn kommer att döma oss efter vad vi gör i dag. Hur vi står pall i dag.

Uppenbarligen är denna kontinent på fel väg: nationalism, protektionism, separatism. Men det finns inget ödesbestämt i vår framtid. Nationalism kan besegras, protektionism motstås, finansiella kriser överbryggas, splittring förebyggas, eurofobi botas. Det kräver ledarskap, klokhet.

Övervinner vi våra svagheter kan EU inte bara bli världens största ekonomi, utan också världens största region präglad av fred, demokrati och mänskliga rättigheter. Vi behöver er för att nå dit, för en diskussion om vägen dit.

Jag har upplevt både kommunism och nationalism. Jag gör och ska göra allt jag förmår för att Europa inte backar dit. Men jag tror att vi inte kan göra det utan er, vi behöver er.

Lika mycket som när nazisterna härjade, när kommunisterna hotade vår frihet, eller när nationalisterna tvingade Alen att skjuta på sina föräldrar.

Lycka till med omröstningen idag.