Parisavtalet har inte räddat klimatet

Trycket från media och allmänheten skulle ha varit oerhört om man misslyckades med klimatmötet i Paris. Så det blev ett avtal.

Men det faktum att ingen vet hur målen ska uppnås var tydligen oviktigt, skriver Jasenko Selimovic (L).

Klimatavtalet i Paris har hyllats och höjts till osannolika höjder. Många talar om ”ett historiskt avtal” som räddar klimatet, planeten och våra barn. Jag kan förstå att de politiker involverade i förhandlingar säger så, men jag kan för hela världen inte förstå varför allmänheten – och ännu värre – granskande media och journalister sväljer detta. Låt oss titta på vad avtalet faktiskt innebär.

Det positiva man kan säga om Parisavtalet är att det är (till vissa delar) juridiskt bindande och robust eftersom många länder är med. Avtalet kräver 5-åriga översyner, att alla uppfyller sina frivilliga åtaganden samt nämner 1,5 graders uppvärmning som något att sträva efter. Det är det goda. I praktiken betyder det att alla länder har erkänt klimatförändringar och att problemet måste lösas. Det är inte lite och för det ska avtalet hyllas.

Men det goda slutar där. Sedan återstår allt det problematiska.

För att lösa problemet med klimatuppvärmningen har man i avtalet krävt max 2 grader och satt ett oerhört ambitiöst mål om 1,5 graders uppvärmning. Men frågan är vilka som ska åstadkomma det? De frivilliga åtagandena som är grunden för avtalet ger i nuläge en uppvärmning på 2,7-3 grader. Det är det som länderna har lovat. Men om vi vill komma ner till 1,5 grader måste länderna göra mycket större förändringar. En radikal, bokstavligen radikal, revidering av det länderna är villiga att göra måste åstadkommas.

Så vem ska göra det? Kina? Indien? USA? Vem ska göra så mycket mer? Alla de stora utsläppsländerna ville inte ens lagligt förbinda sig att uppfylla det de hade lovat! Men nu verkar alla kommentatorer tro att den radikala förstärkningen som behövs ska hända av sig självt. Låter inte detta som strutstaktik?

Om man ska komma ner till 1,5 grader måste världen vara fossilfri redan år 2030-2040. Är det någon som tror att det kommer ske? Inte ens Sverige kommer uppnå det för att inte tala om Indien och Kina som först då planerar att nå toppen av sina utsläpp.

Tricket med avtalet är att man ska skruva upp ambitionerna vart femte år. Det är ett sätt att förskjuta den obehagliga frågan ”vem ska göra detta” till framtiden, eftersom man inte kan lösa den nu. Men även detta förutsätter att någon vill ta bördan då. Dessutom ska den första bindande översynen göras först 2023. Och då har vi missat 1,5 graders-målet för länge sedan.

Hoppet som Parisavtalet är baserat på är att förändringen ska komma från investeringar i klimatvänliga åtgärder som ska ta fart efter att avtalet skrivits på. Politisk vilja att åstadkomma en fossilfri värld förmodas skicka en signal och skapa vilja hos näringslivet att investera i klimatvänliga åtgärder som åstadkommer förändring.

Det är ingen dålig tanke. Men investerarna och näringslivet är inte dumma. De ser att Tyskland ökar kolanvändning, att Kina och Indien öppnar fyra nya kolkraftverk i veckan, att till och med Åsa Romson (när hon sitter i regering) driver på att bilindustrin ska ha mjukare utsläppsmål. Investerarna förstår att det är en sak att sätta ambitiösa mål och en helt annan att ta de tuffa besluten som garanterar att man uppfyller dem.

Avtalet i Paris har inte räddat klimatet utan snarare ansiktet på politiker som förhandlade det. Man var så rädd att mötet skulle upplevas som ett nytt Köpenhamn-fiasko. Därför var logiken: om problemet med Köpenhamn var att inget avtal skrevs på – ge dem ett avtal. Trycket från media och allmänheten skulle ha varit oerhört om man misslyckades. Så det blev ett avtal. Men det faktum att ingen vet hur målen ska uppnås var tydligen oviktigt.

Paris visar hur politiken har perverterats under trycket från media. Allt handlar om att framställa saker rätt oavsett hur de egentligen är. Parisavtalet är inte helt värdelöst. Faktum att många länder erkände på politisk nivå att vi har ett klimatproblem är viktigt. Men det är långt ifrån att vi har räddat planeten eller ens kommit med lösningarna på klimatproblematiken. För det krävs arbete och fördelning av bördan. Och det i sin tur kräver diskussioner om fördelningen och verkliga åtgärder. Klimatproblematiken löses inte med tomma löften utan med verkliga åtgärder som fördelas mellan länderna. Men det jobbet återstår att göra. Denna ”halleluja-vi-har-löst-problemet” stämning kan bara förvärra problemet eftersom omvandlingstrycket minskar. Och det har vi inte råd med.