Dagens pride-parad i Belgrad överskuggades av våld. Radio B-92 talar om homofientliga motdemonstranter som gav sig på polisen, kastade stenar, attackerade det demokratiska partiets högkvarter och tände eld på byggnaden (som släcktes snabbt).
Robert Hårdh – generalsekreterare i människorättsorganisationen Civil Rights Defenders, tidigare Svenska Helsingforskommittén, har ändå uttalat beröm för myndigheternas sätt att hantera säkerheten. Enligt honom kunde paraden genomföras som planerat, eftersom polisen höll upploppen på avstånd.
Men ändå – det är minst sagt tråkigt. De ultrakonservativa krafterna (som demonstrerade under parollen “bevara familjen”) spelar fortfarande en väsentlig roll i landet. Ännu tråkigare att en stor del av deras unga sympatisörer verkar tycka att våldet är underhållande.
Det som är glädjande är att polisen uppenbarligen har fått order att se till att paraden genomförs. Vilket innebär att en vilja att uppmuntra tolerans finns. Det är bara att hoppas att den sprider sig neråt snabbare. Man kan nog säga att det finns en hel del att göra i Serbien (och även i vissa andra Balkanländer) när det gäller friheten att välja vem man vill ligga med. Och friheten att välja vilken typ av familj borde “bevaras”.
24 september 2010 – 14:55
Kära mina vänner,
I det här gapet mellan det trötta, av valet splittrade jaget och val.se stängda websida finns inte mycket politisk ork kvar. Men jag vill ändå vända mig till er alla som har hört av sig efter valresultatet. För den här resan har betytt en del för oss alla. Det var en valkampanj värd namnet och därför bör man säga ett tack innan ögonblicksbilderna stelnar till minnen.
Det är halvt skräpigt ute. Kvar på marken finns högar av deklarationer, vallöften, affischer och känslor medan valarbetarna långsamt upptäcker att det finns andra verkligheter än den politiska. Middagen för LUF är över, “spagetti-talet” har fortfarande inte tagit slut, och kvar finns alla de oskrivna artiklarna och obesvarade mailen. Många har skrivit, smsat, hört av sig. Ett stort tack. Jag svarar här “kollektivt” för ofta är frågeställningarna samma. Men också för att jag är övertygad att vi måste sluta vältra oss i detta och gå vidare. Utan drastiska drag, utan “utträden ur partiet” och utan dramatik. Lugnet och sansen är förlustens bästa vän.
Ett: Stort tack. Verkligen. Allt detta vi gjorde tillsammans kan inte göras ogjort. Alla dessa brevlådor, alla dessa tal till parkbänkar och alla dessa yviga debatter lämnar ett spår efter sig: en önskan om ett bättre land. Den önskan förblir och förändrar landskapet långsamt. Stor tack för att jag fick vara med om det. Läs mer »
20 september 2010 – 10:41
Konstig morgon. Man vaknar och upptäcker att bredvid en i sängen liggen folk som man inte vill vakna bredvid. Ungefär så känns det att uppleva valets resultat. Nu verkar alla försöka dra bort armen försiktigt men det går tyvärr inte att smita från detta. Det här får vi leva med de kommande fyra åren. Man kan skylla på fyllan eller på spelets hetta men ingenting fråntar en ansvaret för att det hände. Särskilt det faktum att i ett desperat försök att vinna ett redan förlorat val kastade vänstern stinkbomber på motståndarblocket vilket gav sverigedemokraterna uppmärksamhet och tog dem hela vägen till riksdagen. Sahlins folk bör svara inför sig själva om det var värt de eventuella procenteenheter man fick. Vi andra bör fundera på politiken som vi förde. Den upplevdes uppenbarligen som inadekvat. Att ignorera det vore dumt. Ingen är oskyldig för att det hände. Hade vi lyckats ge människor ett bättre självförtroende inför omvärlden och framtiden, skulle förmodligen inte resultatet vara samma rädsla. Eller åtminstone skulle rädslan vara mindre.
Alliansen fortsätter regera. Jag önskade detta mycket, trodde att det var nödvändigt och bra för landet. Men glädje över detta grumlas av att ett främlingsfientligt parti kom in i riksdagen. Vår självbild kommer att förändras. Det är ett annat ansikte som vi ser i den politiska spegeln av detta land. Jag tycker inte att man behöver överdramatisera detta men vi har visat oss lite mer rädda inför omvärlden och framtiden än jag trodde att vi var. Jag vet inte vad det betyder och hur ska vi hantera detta. Det är för tidigt att säga. Det som återstår är att hoppas att den politik som kommer föras i landet de kommande fyra åren kommer att ge oss lite mer självförtroende, kunskap och bildning nödvändig för att minimera denna rädsla och uppleva omvärlden mer som en möjlighet än som ett hot. Läs mer »
Europeiska unionen är av betydelse för Sveriges välstånd och säkerhet men är också en allt viktigare aktör för EU:s grannländer. Balkankrigen i forna Jugoslavien under 1990-talet lämnade efter sig uppskattningsvis 150?000 döda, sex sönderslitna länder och cirka en miljon flyktingar, många av dem har fått ett nytt hem i Sverige. Försoningsprocessen på Balkan haltar emellertid fram och är en angelägenhet också för hela EU. Förutsättningarna för en långsiktig fred och hållbar utveckling är svår att åstadkomma.
Länderna i forna Jugoslavien behöver ökat stöd från sina europeiska vänner. Genom en aktiv hjälp från EU kan stabil, hållbar utveckling skapas på Balkan och på sikt kan länderna bli en del av den europeiska gemenskapen. EU:s solidaritet med Balkans länder är oupplösligt sammankopplad med unionens eget intresse. Kriminella gäng utnyttjar den svaga statsapparaten, den turbulenta politiska situationen, korruptionen och polisens förlamning. Människohandel, droghandel och övrig internationell brottslighet har blivit ett stort problem i regionen. Och denna brottslighet känner inga gränser. I stort sett all narkotika som konsumeras i vårt land är insmugglad, Balkan är en av vägarna. Läs mer »
Svante Nycander försökte säga något allvarligt på DN-debatt. Han fick svar från en rad ideologiska krigare oförmögna att höra hans mening. Nycanders påstående att det finns en slagsida åt vänster i svensk offentlighet bemöttes med texter vars undermening kan sammanfattas med ”det bör vara så” (Sven-Eric Liedman), ”det är liberalernas fel” (Ola Larsmo), ”liberaler förtjänar inte ens det utrymme de får” (Sverker Lenas), och ”varför pratar vi om det här överhuvudtaget” (Pär Gahrton). Kanske inte så konstigt. Villkor för diskursiv dominans är omedvetenheten om den.
Alla som betvivlar Nycanders tes bör därför påminnas om att upplysningens tre värden jämlikhet, frihet och broderskap ibland står i motsats till varandra. Radikalen Marx vurmade inte precis för individens frihet. Och det kryllar inte av jämlikhetshyllanden i Friedrich Hayeks, Milton Friedmans och Robert Nozicks texter, inte heller i det nyliberala försvaret dessa tänkare fick i den här debatten. Ju mer man rör sig mot dessa ideologiers extremer – desto mer spänns motsatsförhållandena. Läs mer »
