“Om en farlig politisk lek: Vem tar vem – vem bryr sig?”

Fixeringen vid möjliga regeringskoalitioner efter nästa val är destruktiv och urholkar demokratin. Jasenko Selimovic efterlyser politiker som vågar slåss för sina idéer.

Läs min debattartikel på DN Debatt här.

Det senaste stora politiska spinnet i Sverige handlade om flyktingar. Väljarna skulle jagas och partiledarna tävlade i att buda över varandra. Reinfeldt erbjöd sig att öppna Sveriges hjärta, Socialdemokraterna svarade att tal om volymer är rasism. Valet passerade, flyktingarna kom, och i det Sverige som alldeles nyss inte några gränser hade, återgick de två vanligtvis invandringsåterhållsamma partierna M och S till sina vallgravar.

De afghanska tonåringar som fastnade i eftervalets cynism efter denna tävlan om röster blev collateral damage. De väntar på uppehållstillstånd som inte kommer att komma, för nu stundar nästa val, och då gäller det att sno nationalistiska röster genom att visa sig hårdare än den svenskaste granit. Dessa vilsna tonåringar som har tagit sig hit över halva jordklotet i sökandet efter lite anständighet kan inte förstå hur denna anständighet kunde försvinna. Ingen har förklarat för dem att ett val inte tål sorg och förtvivlan. Det är för smått för makten.

Men innan vi ens hann börja skämmas över vad vi gjorde mot dessa barn uppfann politiska spinndoktorer en ny lek. Den heter: ”Vem tar vem”. Aldrig har det varit så mycket diskussioner om vem som ska regera med vem samtidigt som så få har velat regera. För i stället för att prata om vilka problem man vill lösa har partierna hamnat i en rundgång där det enda intressanta tycks vara regeringsmakten och förhållningssättet till Sverigedemokraterna.

Som Europaparlamentariker har jag följt en rad europeiska val på nära håll. I nästan varje land har man haft samma växande populister till höger och vänster och ingenstans har majoriteten varit säker. Men ingenstans har frågan om ”vem som tar vem” heller fått så stort utrymme som i Sverige. Ibland har partierna berättat vilka de vill och inte vill regera med, men det har alltid varit i en bisats. I övrigt har dessa frågor, i nästan alla länder, avfärdats med ett enkelt: ”Den frågan tar vi efter valet, när vi ser vilket mandat väljarna ger oss för vår politik”. Vad sägs om att prova ett så enkelt svar också i Sverige?

Påståendet om att de politiska partierna måste redogöra för inte bara vad man vill göra och hur, utan också med vem, är nämligen ett destruktivt resonemang. För att inte säga trams.

Varför då? Därför att det tillintetgör de politiska partiernas möjlighet att utrycka vad de vill och kämpa för sin politik. Därmed förlorar de i trovärdighet. För hur ska man med bibehållen trovärdighet i tv:s slutdebatt kunna säga att den politiska motståndarens förslag är dåliga och ineffektiva om man samtidigt underförstått säger: ”Men om du vinner kommer jag att anse att dessa förslag är bra och då kan vi genomföra dem tillsammans”. Det är en logik som påminner om ett citat av Groucho Marx: ”Jag har principer – men om du inte gillar dem har jag andra”.

Om man vill få väljare att rösta på en viss politik måste man tvärtom förespråka den, försvara den och få väljarnas mandat för den. Politikerna kommer aldrig kunna presentera sina lösningar för väljarna om de hela tiden samtidigt måste säga ”Men det är inte säkert att jag kommer föra den politiken”.

I ett land med svårligen uppnådda majoriteter underminerar spekulationerna om vem partierna ska regera med inte bara möjligheten att med trovärdigheten i behåll presentera för väljare vad de vill göra. Det stänger dessutom möjligheterna för väljare att göra ett val baserat på ideologi och sakfrågor. Därmed töms politiken på innehåll. I Sverige säger alla partier nu för tiden att de vill regera, med den ena eller andra partnern. Frågan varför de skulle få väljarnas röst verkar de vilja besvara först efter valet.

Dessa regeringsspekulationer främjar status quo. För när alla partier har sagt sin andra, tredje, fjärde och femte preferens slutar det snart spela roll vem som ska regera. Alla verkar ändå kunna regera med varandra i någon kombination, så vad är ens meningen med att rösta? För väljarna framstår det som om att alla verkar beredda att sälja sina ideal för en liten skamvrå i Rosenbad.

Att en så stor del av den politiska debatten kommit att handla om eventuella samarbeten med SD och regeringsfrågan 2018 gynnar Socialdemokraterna och SD. Socialdemokraterna hoppas att deras budskap om att Alliansen är beredda att samarbeta med SD ska bli motsvarigheten till det ögonblick då Mona Sahlin beslutade sig för att samarbeta med V. Ögonblicket då ett val förlorades.

Följaktligen massproducerar S tweets om detta påstådda samarbete. Och riktar samtidigt uppmärksamheten från alla de misslyckanden den nuvarande regeringen borde ställas till svars för. Samtidigt är Socialdemokraterna i smyg livrädda för att ett sådant samarbete eventuellt skulle förverkligas. Det skulle nämligen förpassa socialdemokratin till en livslång marginal.

Sverigedemokraterna har å sin sida ännu fler anledningar att glädjas över att frågan om samarbete diskuteras. Den kröner SD till vågmästare och påstår indirekt att det är SD som har makten över vad som kommer hända i Sverige.

Slutligen förstorar vissa medier dels medvetet, dels omedvetet, spinnet. Likheterna med situationen i medierna under flyktingkrisen, då inga normala frågor ens kunde ställas, är mycket slående.

För nu har vansinnet gått så långt att partier som med stor säkerhet kommer att åka ut ur riksdagen dagligen ägnar sig åt spekulationer om vem de ska ”regera med” i framtiden. Att de uppenbarligen inte kommer regera över huvud taget verkar spela mindre roll.

Dessa pseudodebatter ignorerar fakta, något spinn alltid gör. Om partiet X går i koalition med partiet Y kommer nämligen inte väljarna automatiskt att få en X-och-Y-politik. I stället tvingas partierna att börja förhandla med varandra om politiken inför regeringsbildningen. Ungefär som man gör nu i Tyskland, där samtalen väntas pågå i månader.

Resultatet av dessa förhandlingar, både i Tyskland och i Sverige, lär i sin tur bli högst avhängigt det stöd partiernas politik har fått i valet. Det vill säga, om svenska Socialdemokraterna, liksom de tyska, kraschar och gör ett katastrofalt val blir det heller inte mycket av socialdemokratisk politik – oavsett om de sitter i en regering. Fråga Miljöpartiet hur mycket miljöpolitik det blev denna mandatperiod.

Käbblet om regeringskoalitioner är heller inte något som intresserar väljare utanför twitterbubblor, partistrategers innersta krets och redaktioner med agenda. SOM-undersökningarna från Göteborgs universitet visade tidigare i år att antalet övertygade partianhängare befinner sig på sin lägsta nivå sedan mätningarna startade 1986. Svenskarna är kort sagt mindre intresserade av vilka som genomför en viss politik än av att den faktiskt genomförs.

Människor ängslas över sin ekonomi och bostäder, för att bli arbetslösa och inte kunna försörja sin familj. Över miljön och klimatet, den illa fungerande skolan, diskrimineringen när man söker ett jobb, den långsamma integrationen, det krympande försvaret. De tänker på sin pension och ser hur äldreomsorgen krackelerar på många håll och hur gamla och sjuka inte längre kan lita på att få den hjälp man länge trodde var en självklarhet. Och människor oroar sig för kriminalitet och våld. Känslan av otrygghet växer, framför allt i utanförskapsområden där polisen saknar tillräckligt med resurser.

Hur dessa frågor ska lösas är vad väljarna vill ha svar på – ändå har debatten sedan valet 2014 handlat om vem som 2018 ska bilda regering med vem. Det är ovärdigt. De demokratiska reformatorer som Sverige haft, som Wigforss, Myrdal, Ohlin, skulle betrakta dessa diskussioner som mystifikationer. Det gäller att med Poppers ord, ”avmystifiera världen”.

Det är alltså dags för politikerna att redogöra för den politik man vill genomföra, förklara varför den löser dagens relevanta problem och kämpa för att få så stort stöd för den som möjligt. När valdagen sedan är över får man med utgångspunkt från resultatet försöka hitta samarbeten som skapar möjligheter att genomföra den politik som väljarna har gett mandat för.

För respekten för demokratin kräver ett slut på det politiska spinnet. Respekten för de afghanska barnen, som påminner om att politisk lek har verkliga offer, kräver ärlighet. Har man inte den respekten och den ärligheten bör man åtminstone ha rädslan kvar. För det kan mycket väl hända att det förtroende som politiker och politiken fortfarande åtnjuter i Sverige slutligen urholkas. Väljarna talar sällan. Men när de talar gör de det med besked.

Jasenko Selimovic är dramatiker och ledamot för Liberalerna i Europaparlamentet.