1

« Nous devons nous montrer dignes de la mission »

Högerpopulisterna vinner inte för att de är mer genomtänkta, utan för att vi andra gör självmål. Inför Romfördragets 60-årsdag uppmanar Jasenko Selimovic alla EU-vänner att ta sig i kragen.

Länk på DN Arkiv här.

Den 25 mars träffas 27 ledare för EU:s medlemsstater i Rom för att högtidlighålla 60-årsdagen av det fördrag som skapade Europeiska unionen: Romfördraget. Stora ord kommer att slungas in i små mikrofoner, allvarliga ansikten påminna oss om EU-fädernas drömmar, journalister kommer att kabla ut sina redan nu förutsägbara historier om EU i kris medan själva meningen med ceremonin upplöses lika snabbt som champagnebubblor.

Min vän Alen, som i krigets Sarajevo blev tvungen att skjuta på sina föräldrar, kommer att förbli en anmärkning i marginalen på det vitpapper om EU:s framtid som EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker har presenterat. Inte för att papperet är en katalog över alla möjliga och därmed meningslösa alternativ, utan för att det inte vågar ställa den avgörande frågan: vad som står på spel.

Denna nu för tiden utskällda union har tjänat medlemmarna väl de första sextio åren, frågan är vad vi vill med de kommande. Tvivel på unionens förmåga har länge gjort att man skjutit de stora frågorna framför sig. Kan folk fortfarande uppleva EU som nödvändigt i dag, när man inte längre vare sig kan stava till Vserossijskaja tjrezvytjajnaja komissija (Lenins säkerhetspolis) eller vet vad som hände i Belzec?

Kommunismen var en av unionens raison d’êtres och när Lech Walesa visade sig vara hårdare än ryska stridsvagnar dansade vi sönder golvet på det där lilla diskoteket i Sarajevo. Men nu? När andra spöken går runt i Europa? Kan sammanhållningen återställas efter Brexit? Det hjälpte inte att skrika ”gör det inte” när Storbritannien stod på fönsterblecket – kan vi lära oss någonting av obduktionen?

Svaren finns, unionen kan anpassas till framtiden. Men det saknas vilja. För själva frågan om vad står på spel i denna strid ställs inte. Även om artiklar kommer skrivas om hur älskat EU skulle vara om unionen bara vågade vara mer social, konservativ, liberal, miljövänlig – eller frihetsgudinna och ta emot flyktingar som Carsten Jensen skrev i sin vackra text (DN 8/3) – är det som står på spel större än så.

Nigel Farage, den mest välformulerade av alla populister, ändrar sig ofta i frågan om varför han ogillar EU. Enligt honom är unionen en obsolet institution, en korrupt och politiserad Leviathan som suger i sig den nationella suveräniteten och spyr ut grekiska skulder, syriska flyktingar, italienska banker och fransk överlägsenhet.

Naturligtvis är han själv väl medveten om att Glasgow är lika missnöjt med de beslut som Whitehall fattar som London är med Bryssel och att den nationella demokratin lider av samma oundvikliga demokratiska underskott. Men frågan är: om de brister han pratar om faktiskt rättades till, skulle han ändra uppfattning om EU då? Det är i den frågan som problemets själva kärna finns. Farage, Trump, Bannon, Putin, Orbán, Le Pen och Åkesson är nämligen inte ute efter att korrigera EU:s fel. De är ute efter EU i sig.

Dessa folkförförare är den amerikanske statsvetaren Samuel P Huntingtons vulgära elever. De har till maxvolym skruvat upp hans tes om att västvärldens inflytande smälter som polarisen, att den västeuro­peiska ekonomiska sfären krymper och att den västerländska kulturen hotas och förvandlat den till politik. För om vi just nu lever i en ”clash of civilisations” gäller det att försvara sig: mot islam, flyktingar och den etniska mångfald som EU representerar samt mot mångkulturalismen, denna slappa ideologi som inte bara tillåtit förfallet utan också relativiserat förlegade seder.

Därför bygger de fördämningar och murar, stänger gränser och inför inreseförbud för muslimer. Därför grasserar den slovakiske premiärministern Robert Ficos uttalanden om att ”vi tar bara in de kristna flyktingarna”, Le Pens hat mot mångkulturalismen och Orbáns önskan om att se ”slutet för den liberala ordningen”. EU:s motto om att stå ”enade i olikheten” är helt enkelt symbolen för allt de bekämpar. Trump och Putin, Le Pen och Orbán, Åkesson och Farage är överbefälhavare i ett krig mot olikheten.

För dessa människor är de riktiga fienderna dock inte muslimerna, mexikanerna eller de billiga kinesiska varorna. I själva verket är det de av Trump hånade ”eliterna”, vi som har tillåtit detta förfall, som är bovarna. Vi, europeiska och amerikanska politiker som med våra institutioner – EU, FN, Nato – och ”mainstreammedier” inte gjorde något motstånd mot utvecklingen.

Problemet är naturligtvis att folkförförarna delvis har rätt. Världen är inte längre uppdelat i ”west and the rest”. ”West” förlorar allt mer i betydelse, FN är överbyråkratiserat, och ett mångkulturellt samhälle kräver insatser som vi inte har utfört. Dessa korn av sanning har sedan överdrivits. Frågan är i stället varför vi andra missade att erkänna problemen och bekämpa dem. Varför skrattade vi bara åt Huntington?

När min morfar föddes i Sarajevo var staden en del av Österrike-Ungerns imperium. Efter att österrikarna lämnade landet brukade han klaga: ”Ingenting har varit i sin ordning sedan Franz Josef lämnade det här landet”. I morfars trädgård hissade jag fyra olika flaggor på mindre än 25 år. Sedan flyttade jag. EU blev den enda platsen där jag kunde vara både svensk och bosnier, liberal och ateist, kulturarbetare och politiker, där jag inte var tvungen att förminskas till min etnicitet. Men vart än jag bodde följdes jag åt av känslan att saker verkligen var i sin ordning under Franz Josef.

Denna känsla av en europeisk överlägsenhet mot resten av världen har betydelse för vår blindhet. Den uppstod i tider då Europa var synonymt med den civiliserade världen. Inte ens andra världskrigets mordorgie förmådde ifrågasätta den. Kriget och de otaliga liken skapade lite förvirring i frågan om vi verkligen var såå civiliserade men det där löste vi.

Som den brittiske historikern Mark Mazower har konstaterat förminskade vi fascismen, kommunismen och nationalismen, dessa genuint europeiska ideologier, genom att förvandla dem till några enskilda galningars verk. Lenin, Hitler, Stalin, Milosevic och de andra blev de framgångsrika hypnotisörerna som ansågs kunna förföra oss till att göra vad som helst. Därmed hade vi européer renats från all skuld. Frankrike blev ett land där ingen hade stött marskalk Pétain, Österrike förvandlades till ”nazismens första offer” och den nya italienska regimen visade hur man både praktiskt och billigt kunde gå till väga. Man smälte ner häststatyn av Mussolini och göt sedan av samma brons ett monumet som hyllade italienska partisaners kamp mot fascister.

Efter kriget vred vi och vände ytterligare lite grann på frågorna men kom ändå fram till att Kant, Montesquieu och Mill utgör vårt intellektuella arv – Gentile, de Maistre, eller Cosic känner ingen till ändå. Nu ingår både minnesförlust och historieförvrängning i den europeiska utbildningen och det är mig veterligen ett av de få europeiska kulturarv som européerna fortfarande håller vid liv.

Inte ens när nutida européer upplevde chockartade händelser som Balkankrigen, finansmarknadens sönderfall och Greklands kollaps, såg vi någon anledning att ifrågasätta vår överlägsenhet. Vi övertygade i stället oss själva om att Balkan var de andra, serber, kroater och ”vad de än hette” var inblandade i sekellånga obegripliga krig, att Grekland snart är på fötter igen, att populister endast är en modefluga som kommer försvinna om vi blundar och inte nämner dem.

Bara några veckor före riksdagsvalet 2014 förklarade alla partier, helt i denna anda, att Åkesson är en människoplågare som vill stänga vår, för alltid öppna, gräns. Men efter valet stängde de den själva och trodde att medborgarna skulle svälja tricket.

Journalister började tro att faran med nationalism är annorlunda och så stor att man måste överge neutraliteten som samtidigt förklarades vara obsolet. Kritiken om att medier mörkar och vinklar för att inte gynna SD kände ingen igen sig i och ingen kände heller någon som någonsin gjort så!

Därmed blev förtroendet för journalister så lågt att rapporteringen upplevdes som irrelevant. De som vill tro att Obama avlyssnade Trump tror helt enkelt det, de andra tror motsatsen. Nu lever vi i spekulationernas tid. Där Trump inte vann valet utan blev ditsatt av Putin, och flyktingarna kom till Sverige så plötsligt att ingen hade kunnat förutse att de skulle bli många. Allt som hände var som en natur­olycka, eller en utländsk konspiration, Putins eller Erdogans fel.

Europa är en överideologiserad kyrkogård. Verdun, Auschwitz, Warszawa, Normandie, Sarajevo, Srebrenica. Den liberala ordningen föddes ur andra världskriget, dess kitt utgjordes av skammen efter Auschwitz, mångfalden var en del av dess DNA och EU en av dess viktiga institutioner som försökte överbrygga Europas absurditeter. Nu är vi, som Anne Applebaum har påpekat (Slate, 4/4 2016), bara två, tre dåliga valresultat från slutet på den världsordningen.

Om den liberala ordningen ska överleva måste vi därför själva både lösa problemen och underhålla institutionerna. Att bete sig så ansvarslöst som vi gjort är att tro att dessa institutioner är eviga, demokratin gudagiven och mediernas trovärdighet orubblig.

Den representativa demokratin som ligger till grund för den liberala ordningen är nämligen helt beroende av granskande medier, sunda institutioner, ansvarsutkrävande, möjligheten att avsätta, rösta bort dem som har gjort fel.

Men just nu har populisterna problemformuleringsprivilegiet. Och vi håller inte på att förlora för att de är mer genomtänkta och bättre formulerade, utan för att vi gör självmål hela tiden.

För om Putin verkligen tillsatte Trump behöver man aldrig avsätta de demokrater som vägrade inse att deras egen kandidat har problem. Om ingen kunde förutse flyktingströmmen spelar det heller ingen roll vem som regerade och styrde myndigheterna. Ansvarsutkrävande blir omöjligt och då kvittar det vem som har makten, Trump kan lika gärna ha den. Om etablerade medier tillåter sig att mörka och vinkla kan man väl lika gärna läsa Avpixlat?

Vi står vid ett vägskäl. Slaget om EU är bara förspelet i ett annat slag som pågår: det om världsordningen. Och där måste vi visa oss värdiga uppdraget. För mycket står på spel för att vi ska ha råd att misslyckas.