Nu träffas världens länder i Paris för att försöka komma överens om ett nytt klimatavtal, där det övergripande målet är att den globala uppvärmningen inte ska öka med mer än två grader. Redan innan ser det svårt ut att uppnå målet.

Paris-mötet och kommentarerna kring det verkar betrakta klimatproblematiken och temperaturuppvärmningen som statiska begrepp, och då blir det svårt att nå målen.

Man utgår från nuvarande situation och försöker minimera skadan av framtida klimatförändringar. Problemet är att världen inte står stilla, klimatet är beroende av vad som händer med befolkning, industri, jordbruk etcetera.

De närmaste 40 åren beräknas världens befolkning öka från 7 miljarder till omkring 9–10 miljarder. Det betyder att jordbruksproduktionen måste öka med 70 procent under samma tid. Ska man säkra matförsörjningen, och det måste vi naturligtvis göra, utgör det ett reellt hot mot klimatet. Och hotet kommer att kvarstå oavsett vad man kommer överens om i Paris.

Problemet är att det inte går att öka matproduktionen på samma sätt som vi är vana vid, nämligen med ökad jordbruks­areal.

Den är begränsad och minskande, det finns i stort sett ingen möjlighet kvar att öka den. Samtidigt ser vi hur klimatet förändras med torrare klimat i vissa delar av världen och ökade översvämningar i andra. Detta påverkar inte minst växtligheten, med förlorade skördar och fler växtsjukdomar som följd.

Jordbruket står i dag för drygt 10 procent av EU:s utsläpp av växthusgaser. Om vi vill säkra både matförsörjningen, för en allt mer växande befolkning, och samtidigt rädda klimatet, måste vi förändra vårt sätt att producera mat.

Det moderna jordbruket är därför en extremt viktig faktor när det handlar om att bekämpa klimatförändringarna.

Det kan handla om nya sätt att bruka jordbruksmarken, men också om att ta fram nya grödor som kräver mindre vatten, mindre bekämpningsmedel och mindre gödsel. Likaså att odla grödor som bidrar till att bevara den biologiska mångfalden.

För att anpassa dagens jordbruk till klimatutmaningarna behöver befintliga grödor utvecklas och nya tas fram. Ett aktuellt exempel på hur växtförädling kan bidra till ett bättre klimat är en rissort som testodlats i Kina, även forskare från Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) har varit inblandade.

Rissorten har fått en gen från sädesslaget korn vilket har gjort att plantorna fått fler riskorn, som leder till högre skördar, samtidigt som de producerar mindre växthusgas.

Risodlingarna i världen står för omkring en sjättedel av utsläppen av växthusgasen metan, en gas som är 20 gånger kraftfullare än koldioxid. Genom att ersätta de nuvarande rissorterna med den nya skulle utsläppen kunna minska med upp till 99 procent, enligt forskarna bakom testodlingen. Detta motsvarar exempelvis stängningen av 150 kolkraftverk eller att ta bort 120 miljoner bilar från våra vägar.

Forskning och innovation är avgörande för att möta klimathotet. I dag har Europa i stort sett övergett forskningen kring nya tekniker när det gäller växter och jordbruksgrödor. Företag efter företag i växtförädlingsbranschen har flyttat sin forskning till andra delar av världen, främst till USA. Det gör det svårt för Europa att konkurrera globalt och bevara den europeiska genetiska och kulturella mångfalden.

Det finns en mängd duktiga små- och medelstora växtförädlingsföretag i Europa, men det räcker inte.

Vi måste vinna tillbaka forskningen om framtidens växtförädlingstekniker, samtidigt som vi gynnar småföretagarna så att de har en rimlig chans att konkurrera på marknaden.

Många känner stor tveksamhet inför moderna växtförädlingstekniker, såsom GMO, och arbetar hårt för att hindra utvecklingen. Man menar att växter som genmodifierats är farliga, onaturliga och bör stoppas. Tendenserna är stora hos framförallt miljörörelsen, vilket är förvånande eftersom just ny teknik kan vara svaret på många av klimatutmaningarna vi står inför.

Vad är det då som hindrar att den innovativa rissorten, som skulle kunna bidra så enormt mycket till ett bättre klimat, börjar användas? Förutom att forskarna behöver mer tid, handlar det främst om dagens GMO-lagstiftning där man ser till vilken teknik som använts snarare än växtens egenskaper.

Detta har bland annat betytt att EU:s GMO-lagstiftning var inaktuell redan när den trädde i kraft, eftersom nya växtförädlingstekniker hela tiden utvecklas.

Här har Jordbruksverket i Sverige nyligen gått mot strömmen och beslutat att en växt som tagits fram med ny växtförädlingsteknik inte är GMO, trots att tekniken innebär att man förändrar generna i växten. Detta är ett bra och välkommet första steg, där beslut grundas på forskning och vetenskap i stället för rädslor och utbredd konservatism.

Vi behöver ett helhetsgrepp om de här frågorna. Forskningen måste få långsiktig finansiering, lagstiftningen om växtförädlingsteknik måste anpassas till verkligheten och vi måste våga testa nya vägar för att klara av klimatförändringar och matförsörjning. Vi löser inte klimatfrågan utan moderna jordbruksmetoder och ny teknik.

Vi måste sluta vara så misstänksamma inför allt som är nytt och när det gäller mat försöka se på ny teknik på samma sätt som vi gör med nya mediciner.

Där gillar alla nya uppfinningar och litar på dem. Men när det kommer till mat så låter vi oss styras av rädslor och fördomar. Vi dog inte när vi första gången satte oss i ett flygplan och vi fick inte onormala barn när vi började använda provrörsbefruktning. Ny teknik har hjälpt oss i alla tider och kommer att fortsätta göra det. Klimatvänligt ris är bara början.