Makthunger och urspårad taktik bakom Brexit

Publicerad i GP Debatt, 19/6

http://www.gp.se/nyheter/debatt/makthunger-och-ursp%C3%A5rad-taktik-bakom-brexit-1.2841461

DEBATT: De kriser som har drabbat EU har förvärrats på grund av självupptagna och makthungriga ledare. Nu är ytterligare en sådan kris på väg att brisera: Brexit. I huvudrollerna finns David Cameron och Boris Johnson, skriver Jasenko Selimovic (L).

Kriserna som har skakat EU fortsätter och kan snart kulminera i att Storbritannien lämnar unionen. Hur hamnade vi här? Hur kom vi till den här punkten dit ingen egentligen ville komma?

Förklaringsmodeller pekar på en EU-trötthet orsakad av oförmågan att hitta gemensamma lösningar, på den brittiska sekellånga exceptionalismen, på populism som vinner mark och struntar i rationella argument om att EU-utträdet kan blir en dyr affär. Alla dessa strukturella förklaringar bär ett korn av sanning. Men samtidigt pratar vi sällan om att det också finns aktörer, individer. Politiker som för maktens skull är beredda att låta länder, organisationer och partier gå mot fördärvet. Svaret hur vi kom hit, till randen av Brexit, kan inte ges utan berättelsen om två politiker, beredda att sätta sina egna intressen framför landets.

Idén var briljant. David Cameron lovade en folkomröstning om Storbritanniens EU-medlemskap för att minska stödet till UKIP, det populistiska högerpartiet som började ta Camerons traditionella väljare. UKIP var starkt EU-fientligt och Cameron lovade det brittiska folket en möjlighet att rösta om att lämna EU om han blev omvald. Ett sådant löfte lockade tillbaka väljarna från UKIP.

Plan för win-win

Ingen, minst av alla Cameron, räknade med att Tories skulle lyckas få egen majoritet i nästa val. Man trodde att de konservativa skulle fortsätta regera tillsammans med sin regeringspartner, de brittiska liberaldemokraterna, som tydligt motsatt sig en EU-folkomröstning. Med andra ord räknade Cameron med att hans löfte inte skulle behöva förverkligas. Liberaldemokraterna skulle aldrig tillåta en folkomröstning, och Cameron i sin tur skulle kunna säga att han ville men att hans regeringspartner inte tillät det. Win-win. Liberaler skulle bli EU-försvarare, konservativa locka tillbaka väljare utan att behöva riskera utträde ur EU. Förlorare skulle vara UKIP som både skulle mista väljare och möjligheten att gå ut ur EU.

Problemet var bara att verkligheten sällan följer sådana pappersscenarion. Valresultatet blev en överraskning. De brittiska väljarna underkände liberalerna: från 57 riksdagsplatser ramlade de ner till 8. Cameron å andra sidan kunde inte tro sina ögon när han insåg att han lyckades få egen majoritet. Det som ingen trodde skulle hända – hände. Cameron var nu ensam kvar med sitt löfte om folkomröstning och det fanns ingen som varken kunde eller ville stoppa honom. Han stod där med en folkomröstning som han inte ville ha, som han var tvungen att utlysa och som han inte visste om han kunde vinna. Folkomröstningen blev collateral damage av Camerons valstrategi och ambitionen att till varje pris fortsätta bli premiärminister.

Son till en eurokrat

En annan politiker lät också makthunger avgöra. Londons dåvarande borgmästare Boris Johnson bestämde sig efter att folkomröstningen utlystes att leda ”Lämna-kampanjen”. Många drog på munnen. Boris Johnson? Sonen till en eurokrat, som har gått på den europeiska skolan i Bryssel där man super in europeism med modersmjölken och som för bara två år sedan skrev i sin biografi över Churchill att:

”Det var hans (Churchills) idé att ta dessa länder tillsammans, för att binda ihop dem så oupplösligen att de aldrig skulle kunna gå ut i krig igen – och vem kan förneka, i dag, att denna idé har varit en spektakulär framgång? Tillsammans med Nato har den Europeiska gemenskapen, nu den Europeiska unionen, bidragit till att leverera en period av fred och välstånd för dess folk”.

Så nu skulle denne övertygade europé leda ”Lämna-kampanjen”?

Men Boris Johnson såg inte Brexit som primärt en kamp om EU utan en kamp om statsministerposten. ”Lämna-kampanjen” var hans chans att positionera sig inför den framtida kampen om att bli Storbritanniens statsminister. Eventuellt EU-utträde var av underordnad betydelse. Allt var tillåtet, även populistisk retorik. Boris Johnson har jämfört EU med Hitler och påstått att EU försöker skapa en superstat. Kunde ironin vara större?

Vi kom hit, till randen av Brexit, på grund av två politiker som satte sina politiska ambitioner framför landets väl. Storbritannien har nu klättrat ut på fönsterblecket på 28:e våningen och frågan är om vi som står under skyskrapan och skriker ”gör det inte” överhuvudtaget hörs. Hur det slutar får vi se. Men att analysera Brexit utan att ta hänsyn till aktörsperspektivet gör analysen inkomplett.

Makthungriga ledare

Tyvärr är Brexit inte det enda exemplet. De kriser som har drabbat EU har förvärrats på grund av självupptagna och makthungriga ledare. Dessa kriser är inte endast strukturella. Vi lever ännu mera genom ett ledarskapets kris.

Paradoxalt nog ryms i detta tragiska faktum också ett hopp. Strukturella förändringar, såsom globalisering, flyktingströmmar och klimatkriser är svåra att hantera. Det krävs gemensamma och samordnade ansträngningar av många för att bringa förändring. När det däremot handlar om att byta ut de populistiska, kappvändande politikerna så är det mycket lättare. Situationen går att förändra. Det är där vi måste börja – om vi vill hitta en väg ut ur dagens kriser.

Jasenko Selimovic (L)

Europaparlamentariker