Macrons entusiasm och Merkels pengar räcker inte för att rädda EU

Läs min artikel i GP här.

I dag tisdag talar Frankrikes president Emmanuel Macron inför Europaparlamentet i Strasbourg. För alla oss som vill se ett motståndskraftigt och välfungerande EU är förhoppningarna stora inför ett tal som delvis kommer handla om hur EU ska förnyas. Tyvärr är faran stor att Macrons entusiasm och Merkels pengar inte räcker för att styra upp EU om inte andra stats- och regeringschefer också drar sitt stå till stacken, skriver Jasenko Selimovic (L), Europaparlamentariker.

Ända sedan han tillträdde förra året har förhoppningarna varit stora på att Emmanuel Macron tillsammans med Tysklands kansler Angela Merkel ska vrida EU rätt. Men inom EU pågår sedan flera år en lågintensiv kris som inte ens Macron och Merkel kan rå på. För liksom krisen i Svenska Akademien ligger roten till unionens problem hos medlemmarna själva.

Det är inte oförmåga att finna lämpliga gemensamma lösningar som är grundproblemet. Det är medlemsländerna, även Sverige, som förhåller sig till EU såsom det passar dem. När det inrikespolitisk passar att man hittar en gemensam lösning blir problemen lösta. När regeringarna inte vinner några röster på att hitta dessa lösningar, händer absolut ingenting. Även om lösningen är den mest rationella och billiga. Ibland kan det till och med hända att det tjänar inrikespolitiska syften att problemen inte blir lösta.

Misstror varandra

Det resulterar i att förmågan att lösa problem har väsentligt minskat inom EU. I stället ägnar man sig åt att för att sprida vanföreställningar. Nordeuropeerna klagar på att Sydeuropeerna är slösaktiga, samtidigt glömmer de att tala om hur stora våra investeringar i sydeuropeiska eller baltiska länder är och hur mycket vi utnyttjar diskrepansen mellan syd och nord.

Den europeiska unionens största problem bottnar därför inte i sättet den fungerar, utan i att medlemsländernas befolkningar och regeringar har svårt att se EU:s legitimitet och har lätt att misstro varandras avsikter

Sydeuropeerna förbannar Frankrike och Tyskland för att de utan sanktioner kunnat bryta mot EU:s gemensamma finansiella regler, samtidigt åtgärdar de inte problem med sin egen svaga finansiella disciplin. I östra EU skyller man tiggeri, korruption, aborträtt och fri press på de blåögda liberalerna i västra EU. Omvänt växer skepticismen i de äldre medlemsländerna över den tilltagande nationalismen och populismen i östra EU. Som om populism inte existerade i väst.

Den europeiska unionens största problem bottnar därför inte i sättet den fungerar, utan i att medlemsländernas befolkningar och regeringar har svårt att se EU:s legitimitet och har lätt att misstro varandras avsikter. Det liknar vad som i försäkringssammanhang brukar kallas för moral hazard, alltså att individens benägenhet att ta risker ökar när gruppen är med och delar på kostnaden.

Intressen ställs mot varandra

Sverige svävar också gärna på målet när starka nationella särintressen ställs mot unionens allmänna bästa. Se bara på debaclet med det riksbekanta skolbygget i Vaxholm. En handfull baltiska hantverkare fick löpa gatlopp och utpekades som någon form av existentiellt hot. Vaxholmsmålet ledde till att statsministern Stefan Löfven så småningom entusiastiskt kallade till toppmöte om EU:s sociala pelare. Bara för att snopet tvingas till reträtt av sitt eget arbetsmarknadsutskott och av LO.

Det Europeiska fredsbygget liknar därför en ofärdigt och illa planerad byggnad. Det ”EU i olika hastigheter” som det alltid varnats för är i praktiken sedan länge ett faktum. Norge är inte medlem, men är ändå mer integrerat än Danmark och Storbritannien. Schengenländerna är en union inom unionen. Liksom eurogruppen. Det är som det bakom en ståtlig fasad saknas golv i vissa rum, på annat håll har taket glömts bort och fönster saknas.

Se över hela bygget

Det är på tiden att se över hela bygget, riva ner några mellanväggar, skippa den ogenomtänkta sociala pelaren och se till att taket når över hela huset. Så låt mig föreslå reformer på några punkter:

  • Vi i Sverige borde börja överväga ett inträde i valutaunionen. Vi har tjänat på att stå utanför under krisen, sant. Men fördelarna med att tillhöra ett större valutaområde är större än nackdelarna. Fråga grekerna – till och med vänsterradikala Syriza kämpade att stanna kvar i euron när landets lånekris slog till. Euron är också ett bra exempel på att även Sverige inte alltid följer sina åtaganden gentemot EU. Vi har förbundit oss att gå med i eurosamarbetet och har i motsats till Danmark inget framförhandlat undantag. så varför klaga på Polen och Ungern att de inte uppfyller sina åtaganden när vi inte gör det själva?
  • Inom eurozonen finns en rad makroekonomiska verktyg till stöd för den gemensamma valutan. Men i EU finns inget motsvarande för att säkerställa kvaliteten på regerande och lagstiftning. Det gör att konvergensen inom politik och rättsväsende inom unionen är slumpmässig. Dess olika delar går i otakt och en samlad utveckling mot effektivare, billigare och mer rättssäkert beslutssystem försvåras. På en rad områden stiftas det gemensamma lagar som därefter inte efterlevs. I Sverige säljs till exempel fortfarande mängder med leksaker som inte uppfyller EU:s miljö- eller säkerhetskrav, trots att vi har närmare 200 myndigheter i landet med kompetens att övervaka konsumentprodukter.
  • Fortsatt reformering av jordbrukspolitiken, CAP, är nödvändig – inte minst med tanke på migrationsströmmarna. Handelshinder mot omvärlden, framför allt Afrika, måste bort. Det skulle innebära ökning av välståndet och en minskning av mänskligt lidande i grannregionerna.
  • Brexit gör att nerdragningar blir nödvändiga. Men om vi vill undvika en dominoeffekt måste vi se till att andra inte lämnar, därför måste vi både minska utgifterna och höja inkomsterna. Men ökningen kan inte tas helt av medborgarna. Den måste delvis också täckas av EU:s egen förmåga att ta ut avgifter, till exempel på koldioxidutsläpp. Utan egna medel kan unionen på sikt inte fungera.

Ny geopolitisk karta

  • Ett försvagat USA, ett revanschistiskt Ryssland och ett Kina på gränsen till supermaktsstatus har radikalt förändrat Europas geopolitiska situation. När USA inte längre svarar tveklöst ”ja” på frågan om landet vill komma till Europas undsättning blir en gemensam försvarspolitik en självklar nödvändighet.
  • I dag har medlemsstaterna en informell finansminister som är ordförande i Eurogruppen. Men 500 miljoner medborgare kan inte nöja sig med otydliga ansvarslinjer, informella strukturer och odefinierade beslutsvägar. Den europeiska valutafonden måste permanentas och en formell finansminister etableras.
  • Strukturella förändringar måste också genomföras, som till exempel att permanenta sättet att utse EU-kommissionens ordförande, unionens ”premiärminister”, ur Europaparlamentet. Medborgarna måste veta att deras röst påverkar EU-politiken direkt. Som det är idag röstar medborgarna på en sak men otydliga och icke-transparenta beslutsvägar i EU gör att det inte alls är säkert att deras röster kan påverka resultatet.

Listan på nödvändiga reformer kan göras längre. Men en mer sammanhållen union med smidigare och mer förtroendegivande institutioner i kombination med en handelspolitik inriktad mer på tillväxt och mindre på bidragsmaskineriet vore en början.

Eftersom det är medlemsländerna själva som äger frågan kan de inte heller skylla på ”Bryssel” att det ännu inte blivit gjort.

Eller kanske är det just därför.

Jasenko Selimovic (L)

Europaparlamentariker