Hamnkonflikten visar på Löfvens handlingsförlamning

I helgen som gick tog statsminister Stefan Löfven (S) emot EU:s regeringschefer i Eriksbergshallen på Hisingen för att diskutera EU:s sociala pelare. Samtidigt pågår sedan april 2016 en utdragen konflikt i Göteborgs containerhamn, ett stenkast därifrån. Hamnens senaste kvartalsrapport visar att trafiken minskat med omkring 30 procent jämfört med året innan, hundratals människor har varslats om uppsägning och kunderna flyr.

Många företag väljer nu att lossa sitt gods i Rotterdam, Hamburg eller Bremerhaven och låta det gå vidare norrut med lastbil eftersom industrin inte längre litar på Göteborgs hamn.

Konflikten bottnar i att företaget som driver hamnen i Göteborg, APM Terminals, via branschförbundet Sveriges Hamnar har ett nationellt kollektivavtal med LO-förbundet Transport, men inte med det mindre fackförbundet Hamnarbetarförbundet. Detta har erbjudits ett hängavtal på Transports kollektivavtal men tackat nej. Konsekvensen har blivit strejker, varsel, blockader från fackets sida och lockouter från arbetsgivarens. Medlare har kallats in men tvingats ge upp.

Situationen är akut och mycket allvarlig för ett land där mer än 90 procent av all import och export kommer sjövägen. Containerhamnen i Göteborg är Skandinaviens största och hanterar omkring 50 procent av Sveriges containerhandel.

Men konflikten berör också den svenska arbetsmarknaden i stort. Tyvärr är bilden av den S-ledda regeringens förmåga att agera – eller oförmåga – inte särskilt positiv när såväl näringslivet som enskilda människors möjligheter till försörjning hotas. Det enda de rödgröna gjort är att tillsätta en utredning som skall vara klar först i maj 2018, vilket i sin tur innebär att eventuella åtgärder inte kan bli verklighet förrän tidigast om ett år.

Svensk exportindustri riskerar att tvingats ned på knä och även underleverantörer och andra dras med i fallet om inte Göteborgs hamn kommer igång igen.

I en debattartikel i Svenska Dagbladet (15/10) uppmanade kommunalrådet i Göreborg Jonas Ransgård (M) tillsammans med Västsvenska handelskammarens vd Johans Trouvé regeringen Löfven att ingripa snarast. Det borde inte krävas någon årslång utredning för att konstatera att det behövs en regel med krav på fredsplikt på de arbetsplatser där det redan finns kollektivavtal.

Ransgård och Trouvé föreslår en proportionalitetsprincip i den svenska lagstiftningen: ”Principen utgår från relationen mellan en vidtagen stridsåtgärd och skadan den förorsakar. En sådan princip finns redan i våra nordiska grannländer samt i Tyskland och Nederländerna. Där kan stridsåtgärder som är uppenbart oproportionerliga förklaras ogiltiga.”

Principen är fullt rimlig och borde egentligen redan varit på plats. Tystnaden från statsministerns och resten av regeringen är dock kompakt. Det är uppenbart att man stoppar huvudet i sanden. Eller kanske snarare stoppar det in i EU, där partiet just nu fokuserar på att tillsammans med partikamrater från andra länder arbeta för övergripande regler för EU:s arbetsmarknad och arbetsförhållanden i unionen.

Tanken är förstås god. Ett allt mer integrerat Europa behöver på längre sikt rättigheter och skyldigheter som är någorlunda samstämmiga. Samtidigt finns det en stor risk för mer överstatlighet och ytterligare problem på arbetsmarknaden. Inte minst med tanke på hur den svenska modellen bygger på arbetsmarknadens parters relativt stora självständighet.

Frågan är hur Stefan Löfven klarar att hantera detta när han och hans ministrar inte ens på allvar förmår ingripa i en så pass begränsad fråga som den pågående hamnkonflikten. Det som pågått i Göteborgs hamn under allt för lång tid visar på hur oerhört komplicerade frågor om arbetsrätt kan vara och hur lätt ett dödläge kan uppstå.

Statsministern måste vakna upp och inse att det varken finns tid eller utrymme att vara naiv och handlingsförlamad i arbetsmarknadsfrågor – vare sig på svensk eller på EU-nivå. Det kan få katastrofala följder.

 

Jasenko Selimovic