Alla som betvivlar Nycanders tes bör därför påminnas om att upplysningens tre värden jämlikhet, frihet och broderskap ibland står i motsats till varandra. Radikalen Marx vurmade inte precis för individens frihet. Och det kryllar inte av jämlikhetshyllanden i Friedrich Hayeks, Milton Friedmans och Robert Nozicks texter, inte heller i det nyliberala försvaret dessa tänkare fick i den här debatten. Ju mer man rör sig mot dessa ideologiers extremer – desto mer spänns motsatsförhållandena.

 I den svenska offentligheten dominerar jämlikhetens fördelningsperspektiv, frihetsperspektivet är ofta frånvarande och idén om broderskap kan vi inte ens längre översätta i konkreta politiska termer. Ta bara ett banalt exempel. I Sverige diskuterar vi ofta utjämningen, ”klyftorna” etc utifrån fördelningsperspektivet. Men att fördelningen inte bara ökar jämlikhet, utan samtidigt minskar den frihet individen har gentemot staten, är för de flesta av underordnad betydelse. Det finns knappast någon journalist som kommer att fråga politikern: ”varför har du inte ökat individens frihet under detta mandat?” Självaste frågan skulle bli obegriplig. Däremot kommer många frågor att ställas om varför utjämningen inte har blivit större. I det land som redan har en av världens största utjämningar. Och världens minsta ekonomiska frihet för individer.

 Men den egentliga frågan som denna debatt bör handla om, och som ingen ställt, är huruvida detta är skadligt? Det må hända att fördelnings- och jämlikhetsperspektivet dominerar det svenska offentliga rummet men måste det vara av ondo? Jag tror att det är det. Inte bara för att vi missar den mångfald av olika infallsvinklar som Nycander efterlyser, utan även för att vi missar andra tidsperspektiv. Vänsterperspektivet är, som bekant, ett kort-tidsperspektiv. Socialismen försöker bringa omedelbar behovstillfredsställelse för människor som ”inte kan vänta”. Bra så. Men om Sveriges politiska diskussion börjar domineras av nuet kommer det medellånga (liberala) och det långa (konservativa) perspektivet att förloras. Med andra ord: det är knappast fel att försäkringssystemets utformning diskuteras i offentligheten. Men orkar ingen lyfta blicken och diskutera detta lands framtid utifrån ett 20-årigt perspektiv kommer det att behövas alltför många A-kassor ganska snart. Orkar vi inte diskutera de långa linjerna i utvecklingen (utbildning, forskning, kultur etc) och ställa de besvärliga frågorna och perspektiven mot varandra (t ex om bidragssystemen har börjat tränga ut forskningsanslagen) kommer vi snart att hamna i problem. Att ingen kunde höra denna uppmaning från Nycander – som i egenskap av socialliberal försöker hitta jämvikt mellan olika ideologiska perspektiv – är tillräckligt bevis för att något måste göras åt det.

Artikeln först publicerad i DN, den 27 aug, 2010.

 Därför bör vi prata om innehållskvalitén. SVT har nämligen inte valt vilken fot man vill stå på. Antingen kan man bli en del av tv-marknaden, kämpa om tittarna och producera kommersiellt gångbara program och då finns det ingen anledning att ha en licensfinansierad television. Det klarar nämligen kommersiella kanaler bättre. Eller så kan man producera kvalitetsprogram, sluta vara ängslig för publiksiffror och skippa meningslösheter. Då har man också rätt att kräva en garanterad licensintäkt. Man kan, i och för sig, också vilja vara ”både och” men vanligtvis slutar det att man blir ”varken eller”. Varken television med kvalitet eller kommersiell underhållning. Ungefär som nu.

 Kvalitetsprogram trycks undan, det offentliga rummet avintellektualiseras, förenklas och trivialiseras och fram kommer dokusåpor och meningslös underhållning. Exempel från tablån i skrivande stund: dokumentären ”Manillas gömda barn” är kanske intressant. Enda problemet är att de eventuellt intresserade aldrig kommer att se den – den sänds 23.55-0.45. Man väntar sig nästan en ursäkt för att programmet sänds överhuvudtaget: ”Känsliga tittare varnas eftersom programmet handlar om fattigdom”.

 Varje gång jag har påpekat detta dök någon från SVT upp med buntar av ganska meningslös statistik: ”visst sänder vi kvalitetsprogram”. Låt mig därför döda den myten genom att påpeka något odiskutabelt.   

 Europeiska unionen är Sveriges viktigaste arena för samverkan med andra länder och omvärlden. Länderna som utgör unionen är utomordentlig viktiga för Sverige. Tillsammans med oss utformar de inte bara det mellanstatliga samarbetet, utan fattar också många viktiga beslut som direkt påverkar våra liv. Därför är det svårt att överdriva den betydelse som den europeiska debatten har för oss. Trots det har SVT fortfarande efter 15 år i EU inte kommit på att skapa en EU-kanal. Svenskarna vet väldigt lite om den europeiska debatten i Bryssel och ännu mindre om debatten i de enskilda EU-länderna.

 Bilden blir ännu dystrare när man betänker det faktum att den europeiska nyhetsbevakningen är hårt nationellt vinklad. Flera forskningsrapporter visar att nyheter förvrids medvetet av reportrarna på plats av den enkla anledningen att de försöker anpassa sina nyheter till hemmaredaktionernas nyhetsvärdering. På så sätt blir europeiska frågor antingen framställda som del av en inrikes partipolitisk kamp eller så försöker man framställa EU som något som hotar den nationella suveräniteten. Informationsnivån sjunker, informationskvaliteten försämras och avståndet till EU växer. Det resulterar i ett allt sämre valdeltagande, ointresse för andra och en nationalistiskt präglad provinsialism.

 Vi behöver en public service som försvarar sin existens genom att vara relevant. Som förbättrar demokratin istället för att bidra till dess försämring. Exempelvis genom att köpa in de bästa europeiska programmen, sända nyheter om och från Europa, direktsända viktiga debatter i andra länder, visa dokumentärer, film och den bästa underhållningen från vår omvärld.

 EU- tv är naturligtvis bara ett exempel som illustrerar problemet. Men det visar hur vi skulle kunna få en annan public service. En public service som gör vår värld större. Då skulle jag kunna tänka mig att leva både med produktplaceringar och sponsorpengar.

Artikeln är först publicerad i Expressen, den 13 augusti 2010.

Sven Otto Littorins eventuella sexköp och Gudrun Schymans pengagrill förminskade vår politiska värld. Plötsligt hände det man fruktade, valrörelsen började handla om skandaler. Därför är det bara att säga på en gång: jag är inte med. Inte för att jag tycker att sexköp eller kvinnolöner är oviktiga utan för att diskussionerna förminskar politiken till någon sorts Se och Hör-skandalvara, allt mer närvarande i det politiska livet.

Valrörelsen måste handla om viktigare saker. Vinnare av årets val bör inte vara det lag som bäst har lyckats spinna sina marknadsföringskonster eller det lag som har minst parkeringsböter. Utan det lag som mest precist kan diagnostisera Sveriges framtida utmaningar och ge det bästa svaret på hur de ska hanteras. Inte det mest populära svaret utan de mest lämpade svaret. Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt ska inte vinna eller förlora valet för att de har köpt Toblerone eller haft ministrar som har betalat barnvakter svart, utan för att hon eller han kan bäst formulera relevanta svar på frågor som framtiden ställer.

Därför måste vi orka diskutera dessa utmaningar. Och de är många.

Hur hittar vi en lämplig avvägning mellan tillväxtskapande och resursfördelande? En avvägning som inte bromsar den nödvändiga tillväxten men som samtidigt inte skapar för stora skillnader?

Hur bygger vi den gemensamma värdegrund som håller ihop landet i migrationstider och samtidigt inte kväver individens religions- och åsiktsfriheter? Hur utformar vi en rimlig migrationspolitik så att det inte varje år avvisas hbt-personer från Iran till nästan säkra avrättningar? Hur skapar vi morgondagens kompetens tillräcklig att ta sig ut ur nutida eftersläpning? Hur säkrar vi framtida välfärd, med allt färre på arbetsmarknaden som måste skapa resurser för en allt mer åldrande befolkning som får allt mer politisk makt? Hur lyfter vi Europa att återigen bli en viktig aktör i världen givet det faktum att våra framtida östpartner har stora demokratiska problem? Hur hjälper vi till i försoningsprocesser och skapar stabilitet i Mellanöstern, Östafrika, Balkan?

Val kräver en allvarlig dialog. Därför avstår jag från skandalleken. Jag kommer inte att skriva om detta, inte vara en del av denna Se och Hör-politik, oavsett vilken sida det handlar om. Det är helt enkelt inte värdigt en demokrati. Missförstå mig inte, jag motsätter mig inte granskningen av politiker, och jag tror inte naivt att dessa skandaler är oviktiga för en valrörelse. Men jag tror inte att det är vägen framåt. En demokrati förutsätter att man tror att väljare är förnuftiga och kapabla att diskutera svåra saker. Att de är kapabla att inse att det finns olösliga konflikter, flera perspektiv och komplicerade avvägningar. Att den andra sidan inte är ond utan bara förespråkar en annan väg till en bättre morgondag.

Börjar man betrakta folk som skandalstyrda och inte förmögna en allvarlig dialog kan det hända att de blir det. Men då har man förstört hela meningen med ett demokratiskt val. Demokrati är det vi gör den till. Du som väljare, jag som politiker, journalister som granskare. Ingen annan än vi själva är ansvariga för vad och hur vi väljer, vad och hur vi diskuterar, och vilken demokrati det resulterar i. Och jag har gjort mitt val.

Ps. Artikeln är först publicerad i GP, den 17 juli.

Varsågod.

1) Det ena jobbet är ett ”nystartsjobb” vilket innebar att arbetsgivaren får ekonomiskt stöd som motsvarar dubbla arbetsgivaravgiften. Det betyder att ett ”nystartjobb” blir billigare för arbetsgivaren. Det är naturligtvis inte enda anledningen i detta fall, men detta faktum spelar en roll. En sänkning av arbetsgivaravgifter skulle kunna hjälpa fler in på arbetsmarknaden. (se resonemanget i förra inlägget.)

2) Med det andra jobbet lyckades vi pga. vårt sociala nätverk. Dvs. ”han som känner henne, som känner honom, etc.” Det sociala kapitalet (som nätverket ger) är ju en viktig faktor i Sverige. (I olika länder spelar olika typer av kapital en roll. Sociologerna brukar ibland tala om att i Frankrike spelar ”det kulturella kapitalet” en väsentlig roll, medan i Sverige är det ”socialla kapitalet” viktigare. En känd sociologer kallar Sverige för ”föreningslandet där det sociala kapitalet spelar väldigt stor roll”. 

Problemet med den typen av nätverk är att inte alla har den sortens kapital. Är man invandrare eller har länge varit frånvarande från arbetamarknanden har man ju väldigt litet nätverk. Därför är möjligt att ifrågasätta om det sociala kapitalet måste spela så stor roll för inträde till arbetsmarknanden. Uppenbarligen gör det det (chansen att komma på en intervju ökar väsentligt om man får rekommendationer från någon som arbetsgivaren känner). Frågan som ställs är: borde det vara så?  

Här kan du till sist möta en av de två människor som fick ett projektledarjobb. Kent Wetterskog har både varit en del av valteamet som har jobbat med den här kampanjen och samtidigt försökt hjälpa andra att få ett jobb. Och gjort ett superb jobb. Det är bara att vara stolt! Grattis Kent!

Ps. Almedalens dagar och tekniskt strul tvingade fram en liten paus i vårt arbete. Men nu är vi tillbaka!

Idag bjuder vi på glada nyheter! 30 blev 28! Två människor har fått jobb. (Man ska aldrig ta ut saker i förskott innan kontrakterna är påskrivna men överenskommelserna om jobben är gjorda.) Känner mig glad och mycket, mycket nöjd!

Fler kommentarer och en intervju med en av dem kommer senare i kväll. Fram till dess kan du läsa detta.

Ps. Ledsen, men just nu har jag tekniska problem. Jag lägger ut intervjun så fort det löser sig…

Ok. Lyssnar man på dessa arbetsgivare så säger de alla en och samma sak: ”det är dyrt att anställa”. Men vad är det de menar? Det är klart att det är ”dyrt”, men arbetstagare måste också få någonting för sin möda. Med andra ord, det måste finnas ett pris som arbetsgivare är beredda att betala och som arbetstagare är beredda att arbeta för. Träffas inte dessa två önskemål kommer det inte bli några anställningar. Så vad är det rätta priset för ett jobb?

Låt oss förklara det med ett förenklat exempel. (Ursäkta det nationalekonomiska perspektivet.) Om jag ska öppna en pizzeria måste jag göra så många pizzor per månad att det sammanlagda priset för dem betalar min lön+ eventuella löneskatter. (pizzorna måste också förstås betala kostnader för mjöl, ost, skinka, el, hyra, avbetala lånen från banken osv, men vi bortser från allt detta i det här förenklade exemplet. Saken blir inte annorlunda bara mera komplicerad) Med andra ord: lyckas jag inte producera och sälja så många pizzor att de kan betala min lön + sociala avgifter går jag i konkurs.  

Dvs min lön/månad (17 000) + soc. av. (5500) måste vara = en pizza (ca 60 sek) x antalet sålda pizzor. 

Med andra ord: man måste ”tjäna ihop sin lön”,  om det ska bli en anställning. 

Använder man detta resonemang kan man tyda det arbetsgivarna säger: ”Att det är dyrt att anställa”. Vad betyder det? Att den lön de måste betala + soc. av. är större än den intäkt de beräknar få med hjälp av en ny anställd.    

Så vad är lösningen? Om kostnader för arbetskraften är större än de intäkter som arbetskraften kan ”dra in” måste man sänka dessa kostnader. Vilka kostnader ska man sänka då? 

Eftersom man knappast kan sänka lönen (trots att vänstern brukar skrämmas med att ”borgarna tänker sänka lönerna”) återstår sociala avgifter. Så vad säger alla dessa arbetsgivare? Sänk sociala avgifter – så anställer jag. Vi verkar ha fått en del av svaret! 

Resonemanget är naturligtvis lite mera komplicerat, ibland kan man öka det man ”drar in”, kostnaderna för ett företag brukar vara fler, etc. Men vi har fått en första slutsats: om man vill att arbetslösheten ska minska behövs en sänkning av sociala avgifter. 

Med hur mycket? Ska man sänka sociala avgifter för alla? (kommer inte det att vara ”för dyrt” för staten? Eller ska man sänka den för utvalda grupper som har svårt att komma in? Det vet jag inte än. Svaret ska vi förhoppningsvis få under kampanjens gång…

a) antingen får vi in någon på ett ledigt jobb som redan finns

b) eller får vi in någon genom att skapa nya jobb

Vi började från att undersöka hur arbetsmarknadspolitiken fungerar och varför den inte fungerar bättre än det gör.  Filmer som du ska se är ett urval av intervjuer med företagare i Göteborg. Frågan de fick är ”varför anställer inte du nya människor”. Och det här är svaren vi fick. Kommentera gärna! Jag själv tänker kommentera detta i flera olika inlägg och be några experter bringa lite klarhet i vad dessa personer säger…

Ps. Flera filmer kommer nästa vecka…

Vi presenterade flera förslag. bl.a. kvalitetsdrivande system för anslagsgivning (gud, vad detta låter poetiskt, eller hur), en bred bokutredning, en ny filmpolitik med bredare branschsamverkan, en nationell samling för nytt scenkonsthus och ett förslag att reformera upphovsrätten. Visst, det låter byråkratiskt men jag lovar att diskussionerna om dessa saker var minst av allt det. Synd att politikens opersonliga villkor, språk och form inte ger rättvisa åt den passion och kärlek som diskussionen om dessa saker omgärdades av.  Ändå. Läser man programmet noga ser man i texten det där viktiga, nödvändiga, omissbara, det som gör det värt att kämpa på. Tack alla som var med! Bra gjort!

Genomslaget var väldigt bra. Reaktionerna i media kan du se här.

Kulturnyheterna (ca 06.30)

 Sydsvenskan

Nummer.se

(Tyvärr har DN och GP inte lagt ut sina artiklar på nätet)

Folkpartiets kulturpolitiskaprogram går att läsa här.

Idag blev filmen från första träffen färdig. Kommentarer följer under filmrutan.

Trött efter det vanliga jobbet funderar jag  på mitt vallöfte och vallöften inom politiken överhuvudtaget. 85 procent av de svenska väljarna tror att politikerna inte uppfyller sina löften. Men all tillgänglig forskning visar att löftena faktiskt oftast uppfylls. Vad beror denna diskrepans på? Förtroendebrist? Informationsbrist? Ryggmärgreflex som säger att man alltid ska sparka uppåt även om anledningen är oklar? Eller beror det på det faktum att vi lever i ett land med en stark stat och ett svagt civiltsamhälle vilket gör att ansvaret för (påstådda eller riktiga) fel oftast hamnar hos staten, dvs. politikerna? (I så fall skulle det förklara varför i Sverige finns ingen fråga som man inte kan ställa någon minister ”till svars” för och varför samme minister aldrig kan svara ”det där ska inte politiken sköta”.)  

Vad än denna misstro beror på återstår faktum att de svenska väljarna inte litar på sina politiker. I en nyligen framlagd avhandling som sysselsätter sig med politiska löften gör Elin Naurin en nödvändig distinktion mellan ”resultatlöften” (då politikerna lovar ett visst resultat) och ”åtgärdslöften” (då politiker lovar att utföra åtgärd utan att lova att det ska ge ett visst resultatet). Avhandlingen visar att politikerna är ofta ovilliga att utfärda ”resultatlöftet” just för att de är medvetna om att en viss åtgärd (hur än bra och riktig den må vara) inte behöver resultera i ett visst önskvärt resultat. Detta bör inte uppfattas som oärlighet. För även om man gör allting rätt kan utomstående omständigheter (som vi inte kan kontrollera) leda till oönskade resultat. Jobbskatteavdraget är ett bra bevis för det. Hur än mycket denna åtgärd ökar sysselsättningen fungerar den sämre under en finanskris.

Därför också frågan: vad lovade jag när jag lovade att försöka minska utanförskapet med 30 personer? Att jag ska försöka göra det (åtgärd) eller att jag ska åstadkomma ett önskvärt resultat? Intressant fråga, eller hur? Eller, för att ställa samma fråga från ett annat perspektiv: kan man verkligen hävda att det räcker att man bara ”anstränger sig”? Kan jag hävda att ”jag har försökt” utan att lyckas få in en enda människa in på arbetsmarknaden? Knappast, eller hur. Svaret verkar vara lite mer komplicerat än Naurin påstår.