Sedan 1970-talet har vänsterpartiet, socialdemokratiska kvinnor och miljöpartiet menat att förkortad arbetstid – med målet sex timmars arbetsdag med bibehållen lön – är att sträva efter. Frågan har mest legat i partiprogram-påsen men med den nya ledaren för vänsterpartiet, Jonas Sjöstedt, ska frågan dammas av och konkreta förslag tas fram. Intressant nog beslutades om det en vecka innan nio europeiska länder nedgraderades i sina kreditbetyg pga. att experter inte längre trodde att de kunde betala sina skulder. Vad har dessa två saker med varandra att göra?

Mycket. Faktum är att Sjöstedt och co redan har fått som de vill. Européerna är världens idisslare nuförtiden. I genomsnitt arbetar en genomsnittlig europé mindre än en sådan amerikan och mycket mindre än en asiat. Dessutom är färre européer i arbetskraften tack vare en sen ankomst på arbetsmarknaden och tidigt utträde från arbetsmarknaden, samt den genomsnittlig högre arbetslösheten i Europa. Vilket sammanlagt gör att vi är ”take it easy” folket i världen. 

Några exempel: Om man tittar på perioden mellan 2000-2009 arbetade den genomsnittliga amerikanen 1711 timmar per år (en siffra som minskade väsentligt tack vare effekterna av finanskrisen). Under samma tid arbetade en genomsnittlig tysk 1437 timmar på år. Alltså 16% mindre. Det vill säga nästan en dag per vecka – mindre. Samtidigt, mätt under samma period, arbetade en genomsnittlig sydkorean 39% mer. Om man på ett eurocentriskt sätt tar européer som mått har alltså sydkoreanen arbetat både lördag och söndag – varje vecka – under det året. Sydkoreaner är inte undantag. Folk i Hong Kong och Singapore arbetar ungefär 33% mer än amerikaner. Vilket med europeiska mått kan sägas att de arbetar alla dagar i veckan, och någon natt. Och resten av asiater jobbar lika mycket som amerikaner. Dvs. bra mycket mer än vi européer. För den uppmärksammade är sambandet tydligt men låt mig ändå skriva ut det. Varför är detta viktigt?

Européerna har blivit världens idisslare, men de vill fortfarande ha all den välfärd som bl.a. Sjöstedt gör anspråk på. Med andra ord konsumerar européer välfärden i större utsträckning än de skapar resurser för den. Vilket resulterar i skulder, och ännu mer skulder och slutligen kreditratinginstitutioner som degraderar länder, höjer priset på räntan och gör det ännu svårare att betala av dessa skulder. Så visst är det ingen slump att dessa saker händer samtidigt: att kräva en förkortad arbetstid med bibehållen lön, att degraderas av kreditinstitut och att samtidigt be Kina och andra asiatiska länder rädda oss genom att köpa bl.a. våra fabriker.

I miljödebatten är det nuförtiden väl accepterat att man inte kan förbruka mer resurser än man har. Om man inte vill skada sina barn, det vill säga. Frågan är varför miljöpartiet, socialdemokrater och vänsterpartister inte accepterar att samma gäller för ekonomin också. Förbrukar vi mer av resurser än vi skapar kommer vi skada våra barn. Jonas Sjöstedt talar inte om ju det men det är den nödvändiga konsekvensen av det han och andra kräver. Dock måste man erkänna att det finns en skillnad mellan miljö och ekonomi. När det gäller ekonomi kommer kvittot på slöseriet mycket tidigare. Vi skadar inte bara våra barn. Vi skadar till och med oss själva. Vilket krisen i Grekland visar med all tydlighet. Att en sådan fantastik egoism och populism kan existera i Sverige anno 2012 är minst sagt oroväckande.        

 Artikeln först publicerad i Aftonbladet, den 24 januari

Därför är det dags att påminna sig om att euron inte skapades för att vara ett ”optimalt valutaområde”. Inte heller bildades EU för att alla jämt skulle tjäna på det, även om vi ofta har gjort det. EU och euron skapades som nödvändiga sam­arbetsprojekt, och det är projekt som kräver solidaritet för att fungera. Uppenbarligen är den mellannationella solidariteten nu utsatt för stora påfrestningar, eftersom vissa länder beter sig ansvarslöst. Men lösningen kan ändå inte vara en återgång till värnandet av självintresset och fragmentisering. Lösningen bör vara att i stället precisera villkor för samarbetet och därmed fördjupa det. Varför?
Valutans gräns är solidaritetens gräns. För oss som använder kronan är det självklart att en del av våra löner ska gå till att hjälpa till exempel Karlskronas arbetslösa eller Östergötlands bönder. Däremot är det inte alls självklart att hjälpa polska arbetslösa eller franska bönder. Vår solidaritet sträcker sig alltså till dem som vi delar en känsla av gemenskap med. Med dem delar vi oftast valutan också.
Här ligger eurons problem. Euron förutsätter en solidaritet som sträcker sig över det nationella. Den förutsätter en utvidgning av våra solidariteter till övernationella nivåer. Denna utvidgning är inte alls självklar, såsom uppenbart. Men är den önskvärd?
Betänker man Europas historia är den nödvändig. Vår historia är så blodfylld och ömsesidigt förintande och anledningen var just värnandet endast om det egna intresset. Europa är en överideologiserad blandning av olika nationer, länder, etniciteter, religioner. När alla värnar om sitt, när alla vill göra sin egen nation till vinnare och härskare över andra, blir resultatet konflikt, förtryck och i värsta fall krig.

Idag är det första gången som en representant för ett parti med rötter i främlingsfientliga rörelser är officiellt inbjuden att tala i Almedalen. Sverige har därmed anslutit sig till raden av europeiska länder där nationalistiska partier börjar spela en roll inte bara i utkanten av den politiska scenen utan även i dess centrum. Om vi inte vill att utvecklingen ska likna den i många andra länder i Europa, måste vi förstå vad som driver nationalism och hur vi bäst kan förebygga nationalister.  

Nationalistiska partier härstammar ur den protektionism som är en följd av Europas efterblivenhet. Europa har blivit en plats som ”man flyger över på väg till Asien eller USA”, och känslan av stagnation som nu sprider sig leder till en kamp om krympande resurser. Därför är det framförallt de grupper som konkurrerar med invandrare och flyktingar på arbetsmarknaden som motsätter sig invandring. Unga, ofta lågutbildade och arbetslösa män är Sverigedemokraternas kärna. Exempelvis de 10,4 procent av Byggnads fackliga medlemmar som röstade på SD i sista valet, enligt Byggnads valanalys. Europas stagnation har givit nationalistiska partier en chans att ta över fackets tidigare roll – att vara utbudskartell – fast nu i en större, nationell skala.  

Vi vet också att känslan av osäkerhet och brottslighet som ofta präglar utanförskapsområdena spelar stor roll för människor som röstar på främlingsfientliga partier. Att leva i ett område där rättsstaten inte fungerar, där brandkåren och polisen inte kan komma in när det behövs, fungerar som en katalysator för väljare som röstar på främlingsfientliga partier. Vid det förra valet var andelen personer som röstade på SD i utsatta områden nästan dubbelt så hög som i resten av landet. Att inte ta människornas rädsla på allvar är det säkraste sättet att få väljare till extremt nationalistiska partier.

Samtidigt vet vi att fördomar om och rädsla inför islam också spelar en viktig roll för dessa väljare.

Politiska partier har arbetat för att motverka dessa faktorer, inte specifikt för att de driver fram nationalismen, utan för att arbete för ökad tillväxt, säkerhet och kunskap har ingått i partiernas vanliga agenda. Men det finns också insatser som bör göras och ännu inte görs.  

Extrem nationalism är också en konsekvens av globaliseringen. Globaliseringen och dess efterföljande migrationer har skapat en osäkerhet om våra identiteter och grunden som våra länder står på. En del människor hanterar denna förvirring genom att söka skydd i  ”traditionella” gamla identiteter och längta efter ett land som är mer fattbart än den förvirring som globaliseringen skapar.

Dessa rop efter en gemensam identitet och trygghet avfärdas ofta som traditionalistiska och konservativa. Det må så vara. Men ett rop på en identitet besvaras knappast med påståendet att man inte behöver en identitet. Det är fel svar. Om Sverigedemokraternas väljare ropar efter en svenskhet baserad på etnicitet eller kultur, är det inte lämpligt att svara med att det inte finns någon svenskhet. Det lämpliga svaret är att försöka definiera denna svenskhet på ett mer inkluderande sätt. Så att invandrare, människor med andra kulturer och religioner också ryms i den. Denna förändring skulle vara välkommen. Den skulle ge invandrare en känsla av en tillhörighet som de ofta saknar, det skulle erbjuda en möjlighet att sluta vandra, och det skulle undergräva Sverigedemokraternas krav på etnicitet.  

För identitet och dess associerade känsla av trygghet bör grundas på andra principer än etniska eller kulturella i en global värld. Vi har för många religioner, kulturer och etniciteter för att en sådan homogenisering skulle bli möjlig. Globalisering kommer att göra ett sådant svar ännu mer föråldrat, olämpligt och bakåtsträvande. Trots den pluralism, som bör välkomnas, måste ett land ha ett samhällskitt som utgör grunden för en solidaritet medborgarna emellan. Det som ger legitimitet åt statens institutioner, representanter och styressätt, det som gör att maktfördelningen upplevs legitimt och det som därmed skapar ett ”vi”. Detta samhällskitt gestaltas därför i medborgarskapsidealet eftersom det svarar på frågan om vilka som utgör ett ”vi”.

Vi behöver därför en diskussion om svenskheten och om den svenska identiteten. Vad är det som förenar oss? Vad är det som gör att vi känner en solidaritet med varandra och med de demokratiska institutionerna? Vänstern har hittills anklagat alla som har försökt föra den diskussionen att vara främlingsfientliga. Det är lika dumt som det är andefattigt.

Det som krävs är ett nytt och omdefinierat svar på frågan på vilket sätt vi tänker oss detta land,  och hur vi bygger det gemensamma vi-et. Sverigedemokraterna och andra nationalister har lagt sitt bud: det som håller ihop oss, ger oss kraft, styrka och identitet är de tjocka banden av etnicitet och kultur. Därför är, enligt dem, rotlösheten synden, kosmopoliten sjuklingen, Bryssel fienden och EU en främmande makt. Vi hör, enligt dem, helt enkelt ihop eftersom  vi är etniskt och kulturellt lika varandra.

Om vi andra vill bemöta nationalister måste vi formulera vårt svar. Genom att diskutera vad ett svenskt medborgarskap ska vara, genom att prata om vilka värderingar som bör utgöra grunden för samhälle och genom att diskutera vilka av dessa värderingar alla landets invånare bör omfatta, kan vi skapa framtida likheter, formulera nya identiteter och skapa en möjlighet att leva i ett sammanhållet land.  

Tar vi inte den diskussionen kommer vi att lämna walk-over till dem som vill att svenskheten ska definieras etnisk eller kulturellt. Och för min egen del kan jag säga: Hellre den tunna konstitutionella solidariteten som preciserar i medborgarskapskontraktet vad en invandrare bör göra för att bli en del av samhället än det tjocka kulturella tillhörighetskravet som gör att jag efter 18 år i Sverige fortfarande kan vara ”osvensk” när jag gör något man finner avvikande. Hellre preciserade krav på medborgarskapet än otydliga och livslånga krav på kärlek till sill och potatis. Hellre diskutera mångkulturalismens möjligheter och gränser, fallgropar och utvecklingsmöjligheter än med tystnad som vapen öppna möjligheten för nationalister att definiera våra identiteter. Hellre en debatt om vad svenskheten bör vara än det vaga och outtalade samförståndet om vad det är.

För några år sedan höll extremt nationalistiska partier att göra anspråk på den svenska flaggan. Lyckligtvis lyckades inte försöket. Idag försöker de ta åt sig ”svenskheten”. Detta bör inte heller tillåtas. Därför måste vi prata om hur vi ska leva ett gemensamt liv och hur ska vi skapa en möjlighet att dela vår framtid.

Ps. Artikeln först publicerad på DN-debatt, den 10 juli 2011

Jag har sett denna förvirring tidigare. I forna Jugoslavien. När Slobodan Milosevic började tala om islamiseringen av Kosovo och våldtäkter utförda av kosovoalbaner, var de vanligtvis kvicka skribenter förstummade och indignerade. På samma sätt som nu.

Tyvärr kommer inte indignationen att lösa problemet för oss. Om vi inte vill att nationalister ska få samma starka ställning här som i många andra länder i Europa, måste man förstå vad som driver dem. Fem faktorer är viktigast.

Protektionism

* Nationalistiska partier härstammar ur protektionismen som Europas efterblivenhet skapar. Europa har nuförtiden blivit en plats som ”man flyger över på väg till Asien eller USA”, såsom Timothy Garton Ash formulerade det.

Känslan av stagnation som nu sprider sig i Europa orsakar en kamp om krympande resurser. Detta har gett nationalistiska partier en möjlighet att ta över fackets tidigare roll – att vara utbudskartell – fast nu i en större, nationell skala.

De tidigare socialdemokratiska väljarna som nu byter till nationalistiska partier, finner detta lockande.  

Globalisering skapar osäkerhet

* Den extrema nationalismen är också en följd av globaliseringen. Globaliseringen har underminerat nationalstatens institutioner, som erbjöd legitima och fasta identiteter. Det skapade en osäkerhet, särskilt för dem som uppfattar sig själva som globaliseringens förlorare, och tvingade dem att söka skydd i traditionella identiteter. Och längta efter ett land som är renare, sannare och mer fattbart än den förvirring globalisering skapar.

Dessa rop efter en identitet och trygghet avfärdas ofta som traditionalistiska. Det må så vara. Men ett rop på en identitet besvaras knappast med påståendet att man inte behöver en identitet. Det är fel svar.

Om Sverigedemokraternas väljare ropar efter en svenskhet baserad på etnicitet eller kultur, är det inte lämpligt att svara med att det inte finns någon svenskhet. Det lämpliga svaret är att försöka definiera denna svenskhet på ett mer inkluderande sätt. Så att invandrare, människor med andra kulturer och religioner också ryms i den. Denna förändring skulle vara välkommen. Den skulle ge invandrare en känsla av en tillhörighet som de ofta saknar, det skulle erbjuda en möjlighet att sluta vandra, och det skulle undergräva Sverigedemokraternas krav på etnicitetskriteriet.

Rivalitet mellan grupper

*  Extrem nationalism kan också förklaras med ”rivalitetshypotesen”. Grupper som konkurrerar med invandrare och flyktingar på arbetsmarknaden är de som mest motsätter sig invandring. Det är inte konstigt att Sverigedemokraternas kärna är unga män, ofta lågutbildade och ofta arbetslösa. Dessa män konkurrerar med flyktingar på arbetsmarknaden.

Rot-avdraget, som har lockat en billigare utländsk kraft till Sverige, kan delförklara varför 10,4 procent av Byggnads fackliga medlemmar röstade på SD. Inte heller är det konstigt att extrema nationalister inte har en integrationspolitik. De vill inte det. Väl fungerande integration är utifrån deras synvinkel ett hot.

Osäkerhet i utsatta områden

* Känsla av osäkerhet och brottslighet som ofta präglar utanförskapsområdena är också viktiga. Att leva i ett område där rättsstaten inte fungerar, där brandkåren och polisen inte kan komma in när det behövs, fungerar som en katalysator för väljare som röstar på främlingsfientliga partier.

Vid det förra valet var andelen personer som röstade på SD i utsatta områden nästan dubbelt så hög som i resten av landet. Kom ihåg det nästa gång när någon försöker ursäkta oroligheterna i dessa områden med tal om ”social frustration”.

Att inte ta människornas rädsla på allvar är det säkraste sättet att få väljare till SD.

Fördomar om islam

* Fördomar om islam och rädsla inför den, spelar också en roll. Vi låtsas inte märka det, men det gör inte att rädslan försvinner. I västvärlden finns en bristande kunskap om islam blandad med fördomar, som nationalister utnyttjar. Och vi bekräftar dessa fördomar dagligen. Ur våra kommunala och statliga institutioners perspektiv betraktas muslimer nämligen som så pass galna att man måste ta ner tavlor och avboka föreställningar för att inte göra dem arga. Låtsas man att okunskap inte finns och låter bli att åtgärda det, gör man jobbet enklare för nationalister.

Ett batteri av åtgärder

Så vad bör göras? Protektionistiska känslor botas bäst med en tillväxt som kommer även dem som kräver högre barriärer till godo. Identitet och dess associerade känsla av trygghet kan (och bör) grundas på andra principer än etniska eller kulturella. För det kan väl inte vara rimligt att jag efter 20 år i Sverige fortfarande kan vara osvensk när jag gör något man finner avvikande?

Konkurrensen om en bit av välfärdskakan minskas bäst genom att man gör kakan större men också genom en förnyad dialog om solidaritet och respekt för mänskliga rättigheter. Polis och statliga myndigheter kan skapa en större känsla av säkerhet i utsatta områden. Utbildning och pedagogiska insatser kan minska fördomarna om islam.

Beaktar man det som behöver göras och som vi inte gör, återstår bara en fråga: varför är vi så förvånade över framgången för de extrema nationalisterna?

PS. Artikeln är först publicerat i GP, den 17  april 

Mina damer och herrar, vänner, kolleger, lyssnare…

 Jag ska först tacka för att jag fick tillfälle att säga några ord ikväll, på detta institut. Bertil Ohlins minne och gärning förpliktigar mer än vad jag någonsin kommer att kunna svara upp till och den långa raden av talare som har hållit denna föreläsning gör inte saken enklare. Till råga på allt måste jag innan jag börjar be er om förlåtelse för eventuell bias i mitt tänkande. Jag har nämligen levt under fem olika nationella flag­gor hittills. Fyra gånger har landet flyttat på sig, en gång jag själv. Varje gång det hände var nationalismens högljudda grannar den avgörande orsaken till flytten. Så även om jag anstränger mig att också beakta nationalismens goda sidor ber jag er att förlåta mig en viss dos av miss­tro. Det blev helt enkelt för många flaggor, för många identiteter, och för många nationer jag älskat, hatat och tillhört. Om man kan bli glad för någonting i detta så är det hoppet att livet under dessa olika flaggor har belönat mig med en distans och med en möjlighet att kvalificera mig för kvällens föreläsning.

Jag kommer i kväll att börja med en jämförelse mellan nationa­lismens uppkomst i forna Jugoslavien och den i Sverige, för att sedan hävda att extrema nationalister, islamister, och andra extrema rörelser har väldigt mycket gemensamt. Om jag lyckas övertyga er om detta kommer jag därefter att diskutera de lämpliga sätten att förebygga dessa rörelsers spridning och det mest lämpliga liberala svaret på den utma­ningen.

 Mitt hår reste sig för första gången i mitt liv på kvällen den 24 april 1987. Slobodan Milosević var skickad till Kosovo för att medla i en lokal konflikt mellan serber och kosovoalbaner. Serberna i Kosovo var några av de första att omfamna den (även i Sverige nuförtiden) välkända offerdiskursen. Offerrollen yttrade sig ofta i klagande över albanernas »massinvandring«, och »drastiskt höga barnafödande« vil­ket i sin tur hotade att »islamisera« provinsen. Dessa historier parades ibland med »statistik« som hävdade att kosovoalbanerna stod för »majo­riteten av våldtäkter«, majoriteten av stölder, och allmänna berättelser om omöjlighet att integrera den kosovoalbanska befolkningen i den jugoslaviska kulturen.

Lokala konflikter kunde blossa upp efter någon incident och till en sådan skickades Milosević som kommunistpartiets representant för att medla. På väg in i salen där diskussionerna skulle hållas blev han stoppad av en upprörd massa av kosovoserber som blockerade entrén och krävde hans hjälp. Milosević förblev tyst och fortsatte tränga sig in i rummet. Polisen försökte flytta på massan men misslyckades. När situationen blev för hotfull började poliserna dra fram batonger och slå på dem som stod närmast entrén i ett försök att skingra dem. Men massan tog tonen på en gång och började ropa: »De slår oss! Ser du, de slår oss här!« Ropen syftade naturligtvis på det polisen höll på att göra i just den stunden men alla inklusive Milosević uppfattade att ropen också handlade om serbernas situation i Kosovo överhuvudtaget. I sina egna ögon var dessa kosovoserber så pass hotade i Kosovo att de behövde skydd som polisen inte ville erbjuda. Med en osviklig känsla för symbolik klättrade Milosević upp på en låda och började sitt livs mest kända tal med orden: »Ingen får slå er!« (Niko ne sme da vas bije!) För första gången i mitt liv kände jag gåshuden i nacken och käns­lan visade sig tyvärr vara sann. Få tal i andra Jugoslaviens historia har fått samma effekt som detta. Milosević blev ögonblickligen »den store serbiske ledaren« vars symboliska mening upprepades 37 (!) gånger på serbisk TV samma kväll. Han lyckades mobilisera serbiska känslor på ett sätt som kommunistiska partiet inte längre förmådde och uttryckte det som få vågade. I den stunden föddes en ledare.

Omvärlden tolkade dessa 1980-tals händelser i forna Jugoslavien i termer av »nationalistisk brand«, orsakade av pyromanen Milosević. Jugoslavien var för långt borta, och jugoslaver för mycket barbarer för att man skulle bry sig om att ta reda på vad som egentligen hade hänt. Genom att demonisera Milosevićs person och personifiera den förda serbiska politiken förvandlades den serbiska nationalismen till en enskild människas verk och serberna till en lätt hypnotiserad massa. Sanningen var mer komplicerad än så, vilket vi börjar inse nu när lik­nande saker börjar hända i våra länder.

Missförstå mig inte. Poängen med berättelsen är inte att påstå att Sverige och ett antal västeuropeiska länder befinner sig i exakt samma situation och går samma väg som det forna Jugoslavien, trots vissa uppenbara likheter. Vad jag försöker säga är att vi borde ha ansträngt oss mer för att förstå det som hände i forna Jugoslavien. Då skulle vi vara mer förberedda att handskas med företeelserna nu, när de dyker upp hos oss. Istället för att betrakta Milosević som den sista av gamla kommunistiska diktatorerna borde vi ha insett att han var den första av de nya. För Milosević var inte en orsak till den nationalistiska sjuk­domen – han var tvärtom dess symptom. På samma sätt som de 5,7 procent människor som röstade på SD i senaste valet inte är en hypno­tiserad och rasistisk massa – utan en konsekvens av vissa samhällsför­ändringar som jag tänker diskutera ikväll.

[...förkortad del]

Ställda inför faktum att dessa nationalistiska partier nuförtiden dyker upp nästan överallt i Europa måste vi fråga oss hur man bäst kan förebygga dem och deras spridning? För att svara på det måste vi först definiera och förklara anledningen till att de uppstår. Vad driver fram dessa nationalister?

Forskare som har tittat på detta har kommit med huvudsakligen fem förklaringsmodeller som ofta följer sin disciplins doktrin och ideo­logiska klangbotten. Men innan jag nämner dessa ska jag påpeka att min snabba överblick här inte har minsta ambition att vara allomfat­tande. Summeringen är ändå viktig att göra.

Sociologer – som brukar intressera sig för identiteter, klasser och stratifikationer – brukar påpeka att globaliseringen raserade vissa insti­tutioner som garanterade och erbjöd legitimiserande identiteter till medborgarna. Den identitetsförvirring som detta skapade framkallade i sin tur grupper som i identitetens traditionella skyttegravar hittade ett skydd från globaliseringens stormar. Dessa identiteter är därför ofta »motståndsidentiteter« som blickar tillbaka på en värld som flytt och därför odlar en traditionskult. Hos många av dessa grupper och män­niskor finns en idé om att landet, religionen, världen eller naturen en gång i tiden hade varit något annat, något renare, något sannare, som det inte längre är. Därför handlar »kampen« om att komma tillbaka till det ursprungliga, sanna »paradiset före syndafallet« och på så sätt återerövra »sanningen«, legitimiteten och autenticiteten.

Nationalekonomer brukar tolka människan genom prisman av individens ekonomiska incitament för handlande och hävdar därför att nationalisterna agerar i enlighet med den så kallade »klienttesen«. Tesen går (förenklat) ut på att en ovilja att öka statliga transfereringar eller dela de privilegier som dessa ger med fattiga flyktingar, resulte­rar i populistiskt motstånd som ökar stödet för nationalistiska partier och rörelser. Den förklaringen brukar ibland kompletteras med den så kallade »rivalitetstesen« som säger att oviljan att konkurrera med flyk­tingar om jobb och välfärdstatens privilegier driver fram en populistisk nationalism som i så fall dyker upp hos just de klasser och grupper som i verkligheten konkurrerar på arbetsmarknaden med dessa flyktingar och invandrare.

Liberalt lutade forskare från en hel del discipliner (som brukar vara måna om utvecklingen) tillägger oftast att nationalistiska partier här­stammar också ur den protektionism som Europas allt större efterbli­venhet orsakar, där fackets tidigare roll att vara en utbudskartell har tagits över av nationen – fast nu i en större skala.

Marxister brukar naturligtvis hävda ökad ojämlikhet och social frustration som främsta anledningar, vilket också var den mest van­liga förklaringen i det socialistiska Jugoslavien. Det visade sig vara för det mesta felaktigt. Det är sant att Arkans följeslagare vanligtvis var unga män, de flesta i åldern 18–30, svagt utbildade, ibland arbetslösa, med oftast kriminellt förflutet. Beskrivningen stämmer väl in på både islamister och vänsterextremister, liksom på Sverigedemokraternas kärntrupper. Men social frustration var snarare en medföljare och säl­lan orsaken till dessa gruppers attityd. Den starkaste vågen av extrem nationalism i Jugoslavien kom i en tid av högkonjunktur och under en period av radikalt minskad arbetslöshet.

Även den vanligtvis utskällde konservative Huntington har igen kommit in i vetenskapens finrum genom att vi allt oftare hör att kon­takter med andra, »okända« kulturer och islam framkallar den »mång­kulturella osäkerheten« och därmed främlingsfientlig nationalism.

Den här överblicken har naturligtvis varken pretentioner på all­sidighet eller detaljrikedom men som ni märker så är förklaringarna högst skiftande. Det är inte så konstigt. Nationalismen i sig är kroniskt svårdefinierad. Isaiah Berlin pratar om: »om övertygelsen av värdet av vårt bara för att det är vårt«, Benedict Anderson om »en föreställd poli­tisk gemenskap« och Gellner om en »politisk princip enligt vilken den politiska och nationella enheten bör överstämma med varandra«, för att nämna bara några av de konstruktivistiskt lagda uttolkarna av nationa­lismen. Därför är det klart att det inte kan finnas en allomfattande teori om nationalism – eftersom det inte bara finns en typ av nationalism.

Men alla dessa förklaringsmodeller och alla dessa definitionsförsök kretsar kring en sak. Någorlunda förenklat och tillspetsat skulle man kunna säga att en av de viktigaste frågorna för nationalismen lyder: Vem tillhör detta land? Det är den frågan som är kärnan, grunden och förutsättningen omkring vilken nationalistiska rörelser och partier uppstår. Svaret på denna svårbesvarade fråga implicerar rättigheter och skyldigheter, som tillkommer den som landet tillhör. Dessa rättigheter är väldigt omfattande: från rätten att bestämma över hur landet ska inrättas och organiseras, till rätten att bestämma över andra nationa­liteters, minoriteters och invandrares rättigheter, inklusive den vikti­gaste: om de ska få finnas, erkännas, eller bosätta sig i landet.

Med andra ord är nationalistiska rörelsers förutsättning att det finns en maktkonflikt. Såsom Max Weber har påpekat finns det en koppling mellan nationens (gruppens) upplevda intresse och den nationalistiska politiken.

För det är precis det som Slobodan Milosević menade – men inte sade – den dagen i Kosovo: detta land tillhör er, serber! Ni har rätt att bestämma om hur det ska inredas och styras. Och ingen annan får sätta sig på er. Och detta är precis det som Sverigedemokraterna menar men inte säger: detta land tillhör svenskarna. Det är etniska svenskar som har rätt att inreda och styra detta land, behålla sin kultur, traditioner och sina skolavslutningar i kyrkan.

Nationalistiska rörelser framväxt har alltså ofta att göra med en känsla av att nationen, gruppen, dess kultur eller religion, är hotad, att den förlorar makt och rättfärdiga privilegier som den borde ha utifrån det »faktum« att landet (territoriet) borde tillhöra dem. Dessa känslor av utsatthet och maktförlust är det som skapar och katalyserar natio­nalistiska känslor och rörelser och motiverar kampen. Det var så det hände i Kosovo (som av serberna ansågs vara »sitt« land), det är så det händer i ett globaliserat Sverige och i många andra västeuropeiska län­der där globaliseringsmigrationer kan ändra, upplevs ha ändrat, eller har ändrat styrkeförhållandena. Denna maktkamp förs nu för tiden med kulturen, religionen och identiteten som vapen men i grunden är det en maktkamp över landet och de privilegier som ägarskapet ger. Eftersom den som har makten i ett land kan skapa legitimerande iden­titeter, bestämma var skolavslutningar ska firas, vilket kött som ska serveras i skolbespisningar och vad för slags kläder man kan ha på sig i skolan. Men också hur skatten ska fördelas, vem ska få vilket bidrag, hur mycket och på vilket sätt.

Om vi antar att frågan »vem tillhör detta land« med sina praktiska implikationer är den centrala frågan för uppkomsten av nationalistiska rörelser, så blir följdfrågan: Hur förebygger man bäst spridningen och stoppar vidareutvecklingen av dessa rörelser? Mitt svar är enkelt: Genom att erbjuda ett alternativt svar på denna fråga. Sverige idag är fullt av människor som tycker att de inte vill ha Sverigedemokraternas svar. Men på frågan »hur vill ni ha det istället« förblir det ofta tyst. Den tystnaden är förmodligen resultatet av antingen en generande förvir­ring och ovana att diskutera sådana saker eller en orealistisk överty­gelse om att »man inte får göra skillnad på människor«. Men faktum kvarstår. Förblir vi tysta kommer Sverigedemokraternas bud att vara det enda erbjudna svaret på frågan som globaliseringen och dess mig­rationer oundvikligen ställer. Och fortsätter vi hävda att det inte finns något behov att svara på den frågan, eftersom moraliska förpliktelser förbjuder oss att göra skillnad på människor, kommer verkligheten att motsäga oss. Eftersom förmåner och möjligheter för medborgare och icke medborgare, för skatter och tandläkare, för busskort och lån av böcker är uppdelade i dem som får och andra som inte får. Att låtsas att en »inkluderande identitet« skulle kunna lösa dessa dilemman är att göra sig till en struts.

Med andra ord: globaliseringen ifrågasätter grunden på vilken våra samhällen är byggda och därmed också legitimiteten för den existe­rande maktfördelningen. Det som krävs är ett nytt och omdefinierat svar på frågan på vilket sätt vi tänker oss detta land, hur vi bygger det gemensamma vi-et och i slutändan vad det är som förenar oss. Sve­rigedemokraterna och andra nationalister har lagt sitt bud: det som håller oss ihop, ger oss kraft, styrka och identitet är de tjocka banden av etnicitet och kultur. Därför är, enligt dem, rotlösheten synden, kos­mopoliten sjuklingen, Bryssel fienden och EU en främmande makt. Vi är, enligt dem, helt enkelt ihop för att vi är etniskt lika varandra.

Vad vi andra däremot måste göra är förhandla, diskutera och prata om vad är vårt bud är och det vi värnar om. För om vi inte vill att den samhälliga gemenskapen grundas på etnicitet eller kultur måste vi säga vad den ska grundas på i stället.

Den diskussionen kommer kräva tre saker av oss.

För det första kommer det att kräva att vi erkänner att dessa nya stridslinjer har uppkommit och att vi måste erbjuda ett alternativ. Gör vi inte det kommer de nationalistiska partierna att växa oproportioner­ligt, så som det hände i de länder som tidigare gjort detta misstag. Och när det nationalistiska partiet hotar att bli landets största parti, då bör­jar en tvångsmässig förflyttning av de skräckslagna etablerade partierna i nationalistisk riktning. Man går åt samma håll som nationalisterna men inte lika långt. Som om det vore bättre! Jag är medveten om att de flesta anständiga människor inte vill diskutera saken över huvud taget, eftersom de inte vill acceptera nationalisternas premisser. Men man måste inte göra det för att föra en diskussion. Diskussionen om vad detta land bör vara kan föras utan att acceptera etnicitet som en i förväg bestämd diskussionsaxel.

För det andra kräver det att vi inser att det inte finns någon inklu­derande identitet, som så ofta efterlyses. Identiteter är alltid särskil­jande, eftersom en identitet är det som gör oss annorlunda från andra. Jag har mitt eget id-kort och personnummer som intygar att jag är en egen individ, olik alla er andra. På samma sätt är det med grupper och gruppidentiteter. Det som är gruppens identitet är det som gör vår grupp olik andra, skiljer oss från andra grupper, och därmed ger oss vårt eget grupp-id-kort. Vi svenskar, tyskar, fransmän, vi kvinnor, vi i arbetarklassen, vi invandrare, vi politiker. Vilken än kategori ni tar så grundas den på likhet medlemmarna emellan och därmed olikhet mot de andra. Det kan man inte undvika. Vi och de är nämligen varandras ömsesidiga förutsättningar.

För det tredje kräver det att vi inser att någonting som håller ihop ett land måste finnas, om man vill att landet ska överleva. Vad detta samhällskitt än må vara, hur litet det kan än vara och vad än det grun­dar sig på – så måste de flesta människor i ett land omfatta en grundläg­gande överenskommelse om att detta land bör existera. Bosnien är ett exempel på ett land som saknar denna överenskommelse idag och som därför faller isär. Frågan är därför inte om något samhällskitt bör fin­nas, utan den stora frågan är vad det ska bestå av, hur det ska definieras och vad det ska grundas på.

Så vilken slags likhet vill vi ha? Vad ska makten grundas på? Vilket är vårt bud i frågan om vad grunden för detta samhälle är, och hur ser de olika alternativen ut? Det liberala svaret skiljer sig naturligtvis från vänsterns men eftersom jag är liberal kommer jag att väldigt kort beskriva det som jag ser som ett önskvärt svar.

I ett mångkulturellt samhälle bör man inte hävda att det är en kul­tur, en etnicitet eller religion som ska hålla ihop landet. Vi har för många kulturer, etniciteter, religioner etc. för att en sådan homoge­nisering skulle vara möjlig att genomföra. Globaliseringsmigrationer kommer att göra det svaret ännu mer föråldrat, olämpligt och bakåt­strävande. Trots den pluralism, som liberaler på alla sätt bör uppmuntra och välkomna, måste ett land ha ett samhällskitt som utgör grunden för en horisontell solidaritet medborgarna emellan och en vertikal loja­litet mellan staten och medborgarna. Det som ger legitimitet åt statens institutioner, representanter och styressätt, det som gör att maktför­delningen upplevs legitimt och det som därmed skapar ett »vi«. Det samhällskittet gestaltas därför i medborgarskapsidealet eftersom det svarar på frågan vilka som utgör ett »vi«. Därför kräver globaliseringen en omdefiniering av medborgarskapsidealet. Det kan inte längre forma ett samhälle som med hjälp av kultur, språk och etnicitet cementeras i en homogen och därför »föreställd« gemenskap. Istället bör ett liberalt medborgarskap i det globala och pluralistiska samhället hjälpa till att koordinera individer och grupper som hävdar värdet av sina olikheter.

Det bästa sättet man kan göra det på är att upptäcka och hävda vikten av det som Habermas kallade för en konstitutionell solidaritet. Solidariteten med konstitutionen, med landets grundläggande idé blir då det som håller ihop samhället och som därför består av ett antal etiska normer fastlagda i en gemensam och på demokratisk grund beslutad grundlag. Det är den konstitutionellt förhandlade grundlagen och dess tillhörande etiska normer som utgör den värdegrund som hål­ler oss samman och som bör gestaltas, synas och kännas igen i med­borgarskapkraven. Helt enkelt kan man säga att den konstitutionella solidariteten hävdar att vi inte är tillsammans för att vi är etniskt lika, utan för att vi handlar lika. Vi som bor i detta land lovar genom med­borgarskapet att handla i enlighet med de normer som finns lagda i grundlagen och opinionsbilda på ett demokratiskt sätt i de fall vi inte gillar dessa normer. Vi hör därför ihop för att vi tror på samma politiska grundidé (demokrati) och de normer som kan destilleras fram från våra grundlagar.

Det är viktigt att framhäva att detta samhällskitt är tunt och i libe­ral tappning även bör förbli sådant. De etniska, religiösa och kulturella särdrag som medborgarna har och omfamnar (om man är religiös, kän­ner sig tillhöra en viss kultur, etnicitet etc.) bör inte staten blanda sig i och därför inte heller mäta, klassificera, eller upprätthålla som katego­rier. Den konstitutionella solidariteten med staten och dess grundläg­gande normer (åter-)skapar en överenskommelse om att detta land bör existera, och ett omfattande av dessa konstitutionella normer förbinder oss att jobba för en bättre gemensam framtid med alla dess medbor­gare. Men landets »melting pot« bör avgränsas till det nödvändiga. Den kulturella, religiösa och etniska mångfalden är utifrån den liberala syn­vinkeln välkommen då den skapar dynamik, idéutbyte och utveckling. Denna idé som i amerikanska presidenters tal brukar heta »out of many – one« är enklare att omfatta i länder som är byggda på politiska idéer än på etniciteter och som på grund av sin långa invandringshistoria har varit tvungna att tänka genom dessa saker tidigare än vi i Sverige, med vår relativt korta invandringshistoria.

Vänsterns svar är oftast tvärt om: »out of one – many«. Det svaret orsakas av att vänstern har gjort en radikal omdefinition av upplys­ningsidealet och förvandlat idén om att »vi alla är lika« till en idé om att »vi alla ska ha rätt att vara olika«. På det sättet trodde de att de bättre säkerställde skydd för de svaga och grupper som hade mindre makt. Mångkulturalismen som politik som syftade till särskiljande rättighe­ter och skyldigheter sågs inom vänstern som garant och skydd mot den strukturella diskriminering som minoriteter utsätts för.

Jag tror att liberaler bör avstå från sådana frestelser. Trots sina goda intentioner skapar den idén en relativistisk värld där man aldrig får ifrågasätta andra människors värderingar, åsikter eller handlingar eftersom själva ifrågasättandet av rätten att vara olika betraktas som främlingsfientlighet. Men om alla har rätt till sina åsikter och värde­ringar och dessa aldrig kan ifrågasättas, då finns det ingen grund för en samhällsdebatt, ingen grund för förändring och ingen möjlighet att förbättra samhället. Utrymmet för en kritisk granskning av andras idéer, världsbilder och värderingar försvinner och vi får ett statiskt samhälle där alla tycker det de redan tycker. Därmed avstår vi från ambitionen att skapa en debatt, vi avstår från möjligheten till förbätt­ring och utveckling och i slutändan avstår vi därmed från möjligheten att skapa utveckling och en bättre värld. För liberaler är det en skräm­mande tanke.

För att sammanfatta: Om vi vill bemöta nationalistiska framgångar måste vi formulera vad vi vill erbjuda. Genom att diskutera vad ett svenskt medborgarskap ska vara (och inte vad det är), genom att prata om vilka värderingar som bör utgöra grunden för samhälle och genom att diskutera vilka av dessa värderingar alla landets invånare bör omfat­ta, kan vi sätta upp andra gränser, skapa nya likheter och formulera nya identiteter. I globaliseringstider är det lätt att hålla med om att grunden i ett land inte ska vara etniskt eller kulturellt definierad. Det är svårare att svara på frågan hur vi vill att det ska vara. Det är den stora liberala utmaningen som står framför oss.

Lyckas vi föra denna debatt på ett bra sätt, kommer de nationalis­tiska partierna att minska i betydelse, om inte försvinna. Jag är med­veten om att detta kommer bli en svår debatt med tillfälliga övertramp åt alla håll. Det är oundvikligt. Men det är väldigt litet pris att betala. Tro den som på sitt eget skinn har erfarit konsekvenserna av tystnad i dessa frågor.

Vill man formulera sig lite provokativt kan man säga så här: Hellre den tunna konstitutionella solidariteten som preciserar i medborgar­skapskontraktet vad en invandrare måste göra för att bli en del av samhället än det tjocka kulturella tillhörighetskravet som gör att jag efter 18 år i Sverige fortfarande kan vara »osvensk« när jag gör något man finner avvikande. Hellre preciserade krav på medborgarskapet än otydliga och livslånga krav på kärlek till sill och potatis. Hellre ett 6 juni med sina medborgarskapceremonier som hyllar införandet av den svenska grundlagen än ett 6 juni som ett högtidshållande av dagen då en hänsynslös bondeplågare utsåg sig själv till kung. Hellre diskutera mångkulturalismens möjligheter och problem, fallgropar och utveck­lingsmöjligheter än att med tystnad som vapen öppna möjligheten för nationalister att växa till landets största parti. Hellre en debatt om vad svenskheten bör vara än det vaga och outtalade samförståndet om vad det är.

Tack för er uppmärksamhet.

(Talet hölls på Bertil Ohlins institutet, den 24 jan 2011)

Dagens pride-parad i Belgrad överskuggades av våld. Radio B-92 talar om homofientliga motdemonstranter som gav sig på polisen, kastade stenar, attackerade det demokratiska partiets högkvarter och tände eld på byggnaden (som släcktes snabbt). 

Robert Hårdh – generalsekreterare i människorättsorganisationen Civil Rights Defenders, tidigare Svenska Helsingforskommittén, har ändå uttalat beröm för myndigheternas sätt att hantera säkerheten. Enligt honom kunde paraden genomföras som planerat, eftersom polisen höll upploppen på avstånd. 

Men ändå – det är minst sagt tråkigt. De ultrakonservativa krafterna (som demonstrerade under parollen ”bevara familjen”) spelar fortfarande en väsentlig roll i landet. Ännu tråkigare att en stor del av deras unga sympatisörer verkar tycka att våldet är underhållande.

Det som är glädjande är att polisen uppenbarligen har fått order att se till att paraden genomförs. Vilket innebär att en vilja att uppmuntra tolerans finns. Det är bara att hoppas att den sprider sig neråt snabbare. Man kan nog säga att det finns en hel del att göra i Serbien (och även i vissa andra Balkanländer) när det gäller friheten att välja vem man vill ligga med. Och friheten att välja vilken typ av familj borde ”bevaras”.

I det här gapet mellan det trötta, av valet splittrade jaget och val.se stängda websida finns inte mycket politisk ork kvar. Men jag vill ändå vända mig till er alla som har hört av sig efter valresultatet. För den här resan har betytt en del för oss alla.  Det var en valkampanj värd namnet och därför bör man säga ett tack innan ögonblicksbilderna stelnar till minnen.

Det är halvt skräpigt ute. Kvar på marken finns högar av deklarationer, vallöften, affischer och känslor medan valarbetarna långsamt upptäcker att det finns andra verkligheter än den politiska. Middagen för LUF är över, ”spagetti-talet” har fortfarande inte tagit slut, och kvar finns alla de oskrivna artiklarna och obesvarade mailen. Många har skrivit, smsat, hört av sig.  Ett stort tack.  Jag svarar här ”kollektivt”  för ofta är frågeställningarna samma. Men också för att jag är övertygad att vi måste sluta vältra oss i detta och gå vidare. Utan drastiska drag, utan ”utträden ur partiet” och utan dramatik. Lugnet och sansen är förlustens bästa vän.

Ett: Stort tack. Verkligen. Allt detta vi gjorde tillsammans kan inte göras ogjort. Alla dessa brevlådor, alla dessa tal till parkbänkar och alla dessa yviga debatter lämnar ett spår efter sig: en önskan om ett bättre land. Den önskan förblir och förändrar landskapet långsamt. Stor tack för att jag fick vara med om det. 

Två: Förklaringarna till varför vi misslyckades att försvara två mandat i Göteborg haglar i min maillåda. Jag förstår er ilska över allt detta ni pratar om, från ”nerpetandet” till ”styrningen av valkampanjen” etc. Men tänk på en sak: ingen, absolut ingen, gjorde något för att det skulle gå sämre. Alla ville väl, utifrån den idé man hade. Visst, det blev kanske inte såsom vi alla hade tänkt oss. Men det kan vi knappast klandra viljan för.

Tre. Flera av er beklagar ”spridningen av kryssen” och det faktum att de  ”små kryssen” inte gick till mig i stället. Det är snällt och omtänksamt men tyvärr inte helt genomtänkt. Väljarna sätter inte kryss bara så där. De vill skicka en signal till er och till partiet om vad de uppskattar i politiken –  det ni står för. Jag är enormt stolt över vartenda ett av mina 1989 kryss och skulle inte vilja ha ett enda till – som inte var avsett för mig. Även om det skulle ta mig till riksdagen.  Jag uppskattar väldigt mycket er generositet men ta hand om era kryss. Ni kommer behöva dem den dag ni tittar i den politiska spegeln av era liv.

Slutligen: ingen kampanj är perfekt. Visst kan vi diskutera allt det vi gjorde i Göteborg – och vi bör ha den debatten – men jag tror att det är viktigare att diskutera hela fp. Har vi lyckats med detta val? Har de grupper vi sökte kommit till oss? Fyra förlorade mandat kan ett tag till skymmas av Alliansens seger, skyllas på fördelningssystemet och blockpolitiken men snart måste vi ställa de besvärliga frågorna. Av den enkla anledningen att de grupper vi försökte tala till inte röstade på oss. Därför måste vi ifrågasätta inte bara medlen med vilka vi försökte kommunicera vår politik utan också rimligheten i målet. Denna utvärdering måste självklart göras internt. Men den måste göras, eftersom det inte var otänkbart att det skulle gå så här. Orkar vi inte göra det på allvar finns det risk att vi nästa gång inte lyckas bättre.

Kära vänner. Tack. Det var allt för denna valrörelse. Minnerna stelnar medan jag skriver. Och det kommer bli vackra minnen. Nu går vi vidare.

Konstig morgon

Alliansen fortsätter regera. Jag önskade detta mycket, trodde att det var nödvändigt och bra för landet. Men glädje över detta grumlas av att ett främlingsfientligt parti kom in i riksdagen.  Vår självbild kommer att förändras. Det är ett annat ansikte som vi ser i den politiska spegeln av detta land. Jag tycker inte att man behöver överdramatisera detta men vi har visat oss lite mer rädda inför omvärlden och framtiden än jag trodde att vi var. Jag vet  inte vad det betyder och hur ska vi hantera detta. Det är för tidigt att säga. Det som återstår är att hoppas att den politik som kommer föras i landet de kommande fyra åren kommer att ge oss lite mer självförtroende, kunskap och bildning nödvändig för att minimera denna rädsla och uppleva omvärlden mer som en möjlighet än som ett hot.  

För min egen del blev det ett misslyckande. Vi lyckades inte behålla de två mandaten i riksdagen från Göteborg. Folkpartiets andra mandat i Göteborg gick till sverigedemokraterna. Det känns lite motigt att gratulera till detta, även om det är demokratins grundläggande villkor.

Det bör tilläggas att läget inte är fullständigt klart. Personkryssen kan ändra på vilken person som får mandatet. Men det händer väldigt, väldigt sällan i allmänna val i stora valkretsar och om det skulle hända är det inte alls roligt att tränga ut någon annan.  Men det är rimligt och respektfullt att vänta även på dessa resultat innan man tackar för sig.

Tack ni alla som har röstat på folkpartiet och mig. Jag hoppas att ni upplever att det var värt det. Ni har åstadkommit en seger som man inte bör underskatta. Vi fick en borgerlig regering som blev omvald. Och det borde glädja en. Inte för omvalets skull – det finns inget värde i självaste omvalet - utan för att den här regeringen var ett bättre alternativ.

Länderna i forna Jugoslavien behöver ökat stöd från sina europeiska vänner. Genom en aktiv hjälp från EU kan stabil, hållbar utveckling skapas på Balkan och på sikt kan länderna bli en del av den europeiska gemenskapen. EU:s solidaritet med Balkans länder är oupplösligt sammankopplad med unionens eget intresse. Kriminella gäng utnyttjar den svaga statsapparaten, den turbulenta politiska situationen, korruptionen och polisens förlamning. Människohandel, droghandel och övrig internationell brottslighet har blivit ett stort problem i regionen. Och denna brottslighet känner inga gränser. I stort sett all narkotika som konsumeras i vårt land är insmugglad, Balkan är en av vägarna.

Nästa vecka är det val i vårt land. Vid ett maktskifte är risken stor att Sveriges engagemang för länderna på Balkan försvagas. Vi ifrågasätter inte oppositionens goda vilja när det gäller Balkan, men de rödgröna har sämre politiska verktyg för att stödja de sargade länderna. Vänsterpartiet kräver fortfarande att Sverige lämnar EU, Miljöpartiet vill vara med till hälften och Socialdemokraterna är fortfarande är djupt splittrade i frågan om Sveriges roll i Europa.

Sverige har under den borgerliga regeringen varit pådrivande för en positiv utveckling på Balkan. Under alliansens tid har Sverige deltagit i såväl militära som civila EU-insatser för att bevara stabiliteten på Balkan. Vi har erkänt Kosovo som en självständig stat och som ordförandeför EU har vi framgångsrikt förhandlat fram en lösning av gränskonflikten mellan Kroatien och Slovenien som banar vägen för ett kroatiskt EU-medlemskap.

Genom Lissabonfördraget har EU en starkare global roll med en utrikestjänst som ska stå upp för, EU:s demokratiska värderingar. Miljöpartiet och Vänsterpartiet är dock aktiva motståndare till att EU ska ha en gemensam utrikespolitik. De rödgröna har gett besked om att Sverige inte kommer att delta i EU:s krishanteringsstyrka NBG11. Beredskapsansvaret för styrkan växlar mellan medlemsländerna. Alliansen säger ja till att Sverige ska leda styrkan 2011 och är mitt uppe i förberedelserna för att axla detta ansvar. De rödgröna säger nej. Om Sverige hoppar av i höst upphör styrkan att existera, eftersom Sverigestår för 1?600 av de 2?200 soldaterna.
Konsekvensen blir att EU:s krishanteringsförmåga försvagas avsevärt under 2011. Vänsteroppositionen påstår att de vill prioritera brottsbekämpningen inom EU. Men sanningen är att Vänsterpartiet och Miljöpartiet har röstat nej till att underlätta inhämtandet av bevis i andra länder och till att straffbelägga rekrytering och utbildning avseende terrorism. Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill varken ha EU:s polisbyrå, Europol eller EU:s åklagarsamarbete, Eurojust.
Dessutom vill de båda partierna att vetorätten i rättsliga och inrikes frågor ska finnas kvar. I konkreta termer innebär detta att länderna på Balkan lämnas utan hjälp från EU att hantera organiserad brottslighet. Fast vi vet att de internationella ligorna gärna etablerar sig i länder med svag och otillräcklig polis- och statsapparat.

Dessvärre innebär oppositionens motstånd mot Europol och Eurojust i värsta fall att de krigsförbrytare som fortfarande göms någonstans på Balkan även i fortsättningen kan skyddas, och bevis undangömmas. Folkpartiets stöd för EU och en stark gemensam europeisk utrikespolitik på Balkan är glasklar. Att Sverige i valet 2010 får en regering som helhjärtat säger ja till EU är också viktigt för ökade möjligheter tillutvecklingen på det krigshärjade Balkan.

Artikeln är först publicerad i Borås tidning, den 9 sept,  tillsammans med Birgitta Ohlsson (fp),  EU-minister

 Alla som betvivlar Nycanders tes bör därför påminnas om att upplysningens tre värden jämlikhet, frihet och broderskap ibland står i motsats till varandra. Radikalen Marx vurmade inte precis för individens frihet. Och det kryllar inte av jämlikhetshyllanden i Friedrich Hayeks, Milton Friedmans och Robert Nozicks texter, inte heller i det nyliberala försvaret dessa tänkare fick i den här debatten. Ju mer man rör sig mot dessa ideologiers extremer – desto mer spänns motsatsförhållandena.

 I den svenska offentligheten dominerar jämlikhetens fördelningsperspektiv, frihetsperspektivet är ofta frånvarande och idén om broderskap kan vi inte ens längre översätta i konkreta politiska termer. Ta bara ett banalt exempel. I Sverige diskuterar vi ofta utjämningen, ”klyftorna” etc utifrån fördelningsperspektivet. Men att fördelningen inte bara ökar jämlikhet, utan samtidigt minskar den frihet individen har gentemot staten, är för de flesta av underordnad betydelse. Det finns knappast någon journalist som kommer att fråga politikern: ”varför har du inte ökat individens frihet under detta mandat?” Självaste frågan skulle bli obegriplig. Däremot kommer många frågor att ställas om varför utjämningen inte har blivit större. I det land som redan har en av världens största utjämningar. Och världens minsta ekonomiska frihet för individer.

 Men den egentliga frågan som denna debatt bör handla om, och som ingen ställt, är huruvida detta är skadligt? Det må hända att fördelnings- och jämlikhetsperspektivet dominerar det svenska offentliga rummet men måste det vara av ondo? Jag tror att det är det. Inte bara för att vi missar den mångfald av olika infallsvinklar som Nycander efterlyser, utan även för att vi missar andra tidsperspektiv. Vänsterperspektivet är, som bekant, ett kort-tidsperspektiv. Socialismen försöker bringa omedelbar behovstillfredsställelse för människor som ”inte kan vänta”. Bra så. Men om Sveriges politiska diskussion börjar domineras av nuet kommer det medellånga (liberala) och det långa (konservativa) perspektivet att förloras. Med andra ord: det är knappast fel att försäkringssystemets utformning diskuteras i offentligheten. Men orkar ingen lyfta blicken och diskutera detta lands framtid utifrån ett 20-årigt perspektiv kommer det att behövas alltför många A-kassor ganska snart. Orkar vi inte diskutera de långa linjerna i utvecklingen (utbildning, forskning, kultur etc) och ställa de besvärliga frågorna och perspektiven mot varandra (t ex om bidragssystemen har börjat tränga ut forskningsanslagen) kommer vi snart att hamna i problem. Att ingen kunde höra denna uppmaning från Nycander – som i egenskap av socialliberal försöker hitta jämvikt mellan olika ideologiska perspektiv – är tillräckligt bevis för att något måste göras åt det.

Artikeln först publicerad i DN, den 27 aug, 2010.