“EU är fel nivå för sociala rättigheter”

Jan Björklunds ställningstagande för en social pelare verkar ­inte ha med EU att göra. Det verkar mer vilja antyda framtida regeringskoalitioner. Björklund väljer fel väg för Liberalerna i denna fråga, och riskerar folkets framtida stöd för EU, skriver Jasenko Selimovic (L).

Läs min debattartikel på SvD här.

I en artikel i Dagens Nyheter (31/5) meddelade Jan Björklund att Liberalernas partistyrelse har bytt fot och efter många år nu ställer sig positiv till EU-kommis­sionens förslag om en så kallad social pelare i EU. Pelaren är uppdelad i tre huvudkategorier – lika möjligheter och tillgång till arbetsmarknaden, rättvisa arbetsvillkor, samt social trygghet och integration.

Att det vore önskvärt med ett socialliberalt Europa präglat av såväl frihet som trygghet har Björklund och partistyrelsen rätt i. Icke ­desto mindre är Liberalernas byte av ståndpunkt i denna fråga problematisk. Det finns minst fem viktiga skäl till det.

För det första finns i de frågor som den ­sociala pelaren vill behandla ingen gräns­överskridande dimension. Inom unionen samarbetar vi på en rad områden, alltifrån miljö till brottsbekämpning och handel, och många saker vi beslutar om har en social dimen­sion. Men dessa frågor berör rörlighet av människor över gränser och/eller gräns­överskridande problem. Den sociala pelaren handlar inte om det, i stället berör den varje enskilt medlemslands socialpolitik. Lagstiftning som påverkar enskilda människors vardag i så hög grad som socialförsäkringssystemens utformning bör hanteras nära dem som berörs. Om nivån på min minimiinkomst ska avgöras på EU-nivå blir det verkligen problematiskt. EU har varken precision eller närhet nödvändig för att avgöra dessa frågor.

För det andra kommer en sådan onödig överstatlighet att urholka EU-projektets legitimitet. Jag är övertygad EU-vän och tror att komplexiteten i dagens värld kräver att beslut fattas på flera olika nivåer: den lokala, regionala, nationella och europeiska. Men om alla beslut, även de som är lokala, regionala eller nationella, fattas på EU-nivå – då kommer ingen längre att vilja ha ett EU.

För det tredje kommer den sociala pelaren att bli, såsom alla andra EU-beslut, en kompromiss med bland annat mer konservativa regeringar och länder i Öst- och Sydeuropa. Få svenskar vill kompromissa eftersom det riskerar att leda till sänkta nivåer för oss. Och det finns nog ingen som tror att vi ska lyckas dra upp alla medlemsländer till en svensk standard. Förespråkare för den sociala pelaren hävdar att initiativet handlar om ”minimi­nivåer”. Men även de måste förstå att män­niskor som vill sänka svenska standardnivåer kommer kunna åberopa dessa europeiska miniminivåer och hävda att allt ovanför det är onödig lyx.

Från Liberalernas håll hävdar man att det är självklart för ett EU-vänligt parti att säga ja till den sociala pelaren. Det är osant. L har tidi­gare tydligt tagit ställning emot. Senaste reservationen som L skrev i riksdagen är knappt två månader gammal. Om det vore så att EU-vänlighet avgör om man ska acceptera den sociala pelaren skulle det betyda att L mycket länge har varit ett EU-fientligt parti. Och Vänsterpartiet, som hårdast drivit på för ett införande av den sociala pelaren, vore ett EU-vänligt parti. Rimligt?

Det fjärde skälet är att det inte finns någon anledning att nu spränga Alliansen och sluta agera som opposition. Stefan Löfven har förvandlat den sociala pelaren till sitt stora projekt som ska krönas under hösten i Göteborg. Liberalernas röster är avgörande, eftersom alla allianspartier redan har sagt nej. Att nu plötsligt byta fot och inta en åsikt vi aldrig tidi­gare haft för att hjälpa Socialdemokra­terna är onödigt. Ett år före valet ska de fyra allianspartierna i stället formera sig som ett tydligt regeringsalternativ. Annars blir de inte det och Liberalerna bör inte bidra till att splittra Alliansen.

Det viktigaste skälet varför man bör tacka nej till den sociala pelaren är att den går mycket tydligt på tvärs mot den politik som Liberalerna har fört nationellt. För att endast ta ett exempel: i skrivningarna som rör arbets­marknaden i den sociala pelaren slår man tydligt fast att villkoren på arbetsmarknaden ska vara samma för alla. Det är en politik som har lett till att stora grupper hålls utan­för arbetsmarknaden och går tvärs emot Liberalernas förslag att införa lägre ingångslöner för unga och utrikesfödda, för att ge dem möjlighet att få jobb och integreras. Förslagen i den sociala pelaren går alltså stick i stäv med Liberalernas politik. Vilket av de motstridiga förslagen blir då partiets politik?

Det är bra att Liberalerna vill stärka Europa­samarbetet. Det behövs. Och det kommer finnas många tillfällen till det framöver. Men detta ställningstagande för en social ­pelare verkar inte ha med EU att göra. Det verkar mer vilja antyda framtida regeringskoalitioner. Jag tycker inte man bör göra det.

EU-politiken bör inte vara ”collateral damage” i maktspelet kring olika regeringskoalitioner. Jag tycker även att frågan om eventuellt samarbete bör hanteras helt annorlunda. Både Jan Björklund och Brigitta Ohlsson har antytt att de, om Alliansen inte kan bygga en regering, kan tänka sig att sitta i regering med Socialdemokraterna. Om detta är bra för partiet lämnar jag utanför denna artikel. Men även om båda vill ta ett sådant steg bör det inte ske på bekostnad av att man slänger överbord hela sin politik. Miljöpartiet är det bästa exempel på hur stort pris man kan ­betala om man för regerandets skull ger upp sin politik. Den stora jätten ”glufs-glufs”, Social­demokraterna, har svalt Miljöpartiet, som riskerar att försvinna ur riksdagen. Liberalerna bör inte gå den vägen.

Om man vill ­antyda ett möjligt samarbete, bör man sam­tidigt göra det mycket tydligt att det bara kommer ske om Socialdemokra­terna närmar sig Liberalerna. Det är ingen bra början om man – innan man ens har avslutat sin första mening om eventuellt sam­arbete – redan övergett den liberala politiken man fört länge. Därför måste landsmötet avvisa detta förslag.

Jasenko Selimovic (L)

EU-parlamentariker