“Det finns inga goda skäl för att försöka stoppa EU-medborgare från att ta uppdrag i grannländerna”

EU:s utstationeringsdirektiv är på väg att förvandlas från gränsöppnare till en av murarna i ett allt mer protektionistiskt Europa. Det skriver Jasenko Selimovic, Europaparlamentariker (L).

Läs min debattartikel i Sydsvenskan här.

Kommer ni ihåg när medlemmar ur LO:s fackförbund Byggnads ropade Go home! till de lettiska byggarbetarna i Vaxholm? Det är svårt att glömma, eller hur? Men så tycks allt fler politiker ute i Europa såväl som i Sverige resonera för närvarande.

De gör det inte lika frankt, naturligtvis. På ytan låtsas man värna den inre marknaden och människors möjlighet att under en period arbeta i ett annat EU-land.
Men i praktiken driver man på för mer protektionism och ett stängt Europa där var och en är sig själv nog.
Ett exempel på detta är omröstningen i Europaparlamentets arbetsmarknadsutskott den 16 oktober om en revidering av utstationeringsdirektivet. Direktivet har funnits i över 20 år och reglerar vilka löner och villkor som ska gälla för människor som under en begränsad period utför arbeten i ett annat EU-land. Såsom de lettiska arbetarna som kom till Vaxholm eller en arkitekt som åker till ett annat land för att bygga ett hus.
Direktivet, menat att främja människors rörlighet, har nu till följd av utskottets beslut förvandlats till en av murarna i ett allt mer protektionistiskt Europa. Kommande måndag fastställs ändringarna av medlemsländera.
Exempelvis ska utländska företag då tvingas ta reda på och tillämpa alla ingående delar i gällande kollektivavtal och lönenivåer som gäller i värdlandet. En arkitekt som reser till ett annat EU-land för endast några dagar för att kontrollera ett bygge måste ta reda på alla dessa regler och tillämpa dem.
Gästspelar man på en teater eller i ett konserthuss måste man göra hela detta arbete. Det leder till omfattande merkostnader för företag som enbart tillfälligt – och ibland för en väldigt kort period – vistas i värdlandet. Konsekvenserna för den fria rörligheten och för viljan att tillhandahålla tjänster utomlands blir förödande.
Den genomförda ändringen och byggandet av högre murar inom EU har drivits av en ohelig allians bestående av vänstern – däribland den svenska regeringen – fackförbunden och delar av den franska högern.
Förespråkare för ändringarna påstår sig värna om de utstationerade och deras rättigheter. I själva verket är det tvärtom. Man vill slippa konkurrens från yrkeskunniga EU-medborgare och allra mest vill de rikare länderna – som Sverige – inte att polska och tjeckiska byggnadsarbetare kommer och tar jobben från de egna medborgarna.
Rädslan för ”de andra” eldas på av högerpopulister och etablerade politiker från både höger och vänster anpassar sina förslag efter nationalisternas krav.
Konsekvensen blir en slutenhetens politik som riskerar att bryta sönder EU:s grundläggande pelare – öppenhet och fri rörlighet. Anledningen till att man nu vill resa murar är övertygelsen om att EU står inför ett val.
Antingen har vi ett öppet och tillväxtvänligt EU med ganska stor extrem höger. Eller stänger vi EU, blir lite protektionistiska, och den extrema högern krymper. Eftersom extremhögern är ett problem i många EU-länder, inklusive Sverige, försöker man med hjälp av protektionism minska extremnationalistiska partier.
Jag sympatiserar med ambitionen att minska extremnationalismen. Men protektionismen stoppar inte de extremnationalistiska partierna – på samma sätt som stängda gränser inte heller gjorde det. De som förespråkade stängningen av gränserna trodde att gränsbommar skulle hålla flyktingarna ute och de nationalistiska partierna nere.
Gränserna stängdes och tuff migrationspolitik infördes, men har det gett något resultat? Har extremnationalismen minskat? Inte mer än marginellt. På samma sätt blir det med protektionistiska åtgärder. Jag anser därför att vi måste motsätta oss denna protektionism. Sverige är ett litet land i en avlägsen del av EU som huvudsakligen lever på att sälja högteknologiska varor och tjänster till övriga EU.
50 procent av vår BNP kommer från exporten. Fransmännen kan ”köpa franskt” för de är 67 miljoner invånare. Likaså kan 82 miljoner tyskar och 46 miljoner spanjorer tillåta sig viss protektionism, de klarar sig själva.
Men om Sverige blir tvunget att sälja sina varor till endast 10 miljoner svenskar blir det inte bra. Vi bör därför gå i täten för att försvara öppenhet. Ett protektionistiskt EU är ett direkt hot mot Sverige.
Vi måste sänka barriärerna och möjliggöra för människor, varor, tjänster och kapital att röra sig fritt på EU:s inre marknad. Det finns inga goda skäl för att försöka stoppa EU-medborgare från att ta uppdrag i grannländerna. Inte minst eftersom det inte, som protektionisterna hävdar, finns någon lönedumpning eller osund konkurrens. Under de senaste åren har svenska byggnadsarbetares löner tvärtom ökat mer än den generella löneutvecklingen, trots att allt fler EU-medborgare kommit hit för att arbeta.
Direktivet är en viktig del i den gemenskap som vi delar inom den europeiska unionen. Skärps det som nu föreslagits har vi tagit ett steg i helt fel riktning och böjt oss för en politik som är född ur rädsla.
Det går inte att både ha kakan och äta den. Att låtsas värna om den inre marknaden samtidigt som man halvhögt ropar Go home! är hyckleri.
Jasenko Selimovic