Sven Otto Littorins eventuella sexköp och Gudrun Schymans pengagrill förminskade vår politiska värld. Plötsligt hände det man fruktade, valrörelsen började handla om skandaler. Därför är det bara att säga på en gång: jag är inte med. Inte för att jag tycker att sexköp eller kvinnolöner är oviktiga utan för att diskussionerna förminskar politiken till någon sorts Se och Hör-skandalvara, allt mer närvarande i det politiska livet.

Valrörelsen måste handla om viktigare saker. Vinnare av årets val bör inte vara det lag som bäst har lyckats spinna sina marknadsföringskonster eller det lag som har minst parkeringsböter. Utan det lag som mest precist kan diagnostisera Sveriges framtida utmaningar och ge det bästa svaret på hur de ska hanteras. Inte det mest populära svaret utan de mest lämpade svaret. Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt ska inte vinna eller förlora valet för att de har köpt Toblerone eller haft ministrar som har betalat barnvakter svart, utan för att hon eller han kan bäst formulera relevanta svar på frågor som framtiden ställer.

Därför måste vi orka diskutera dessa utmaningar. Och de är många.

Hur hittar vi en lämplig avvägning mellan tillväxtskapande och resursfördelande? En avvägning som inte bromsar den nödvändiga tillväxten men som samtidigt inte skapar för stora skillnader?

Hur bygger vi den gemensamma värdegrund som håller ihop landet i migrationstider och samtidigt inte kväver individens religions- och åsiktsfriheter? Hur utformar vi en rimlig migrationspolitik så att det inte varje år avvisas hbt-personer från Iran till nästan säkra avrättningar? Hur skapar vi morgondagens kompetens tillräcklig att ta sig ut ur nutida eftersläpning? Hur säkrar vi framtida välfärd, med allt färre på arbetsmarknaden som måste skapa resurser för en allt mer åldrande befolkning som får allt mer politisk makt? Hur lyfter vi Europa att återigen bli en viktig aktör i världen givet det faktum att våra framtida östpartner har stora demokratiska problem? Hur hjälper vi till i försoningsprocesser och skapar stabilitet i Mellanöstern, Östafrika, Balkan?

Val kräver en allvarlig dialog. Därför avstår jag från skandalleken. Jag kommer inte att skriva om detta, inte vara en del av denna Se och Hör-politik, oavsett vilken sida det handlar om. Det är helt enkelt inte värdigt en demokrati. Missförstå mig inte, jag motsätter mig inte granskningen av politiker, och jag tror inte naivt att dessa skandaler är oviktiga för en valrörelse. Men jag tror inte att det är vägen framåt. En demokrati förutsätter att man tror att väljare är förnuftiga och kapabla att diskutera svåra saker. Att de är kapabla att inse att det finns olösliga konflikter, flera perspektiv och komplicerade avvägningar. Att den andra sidan inte är ond utan bara förespråkar en annan väg till en bättre morgondag.

Börjar man betrakta folk som skandalstyrda och inte förmögna en allvarlig dialog kan det hända att de blir det. Men då har man förstört hela meningen med ett demokratiskt val. Demokrati är det vi gör den till. Du som väljare, jag som politiker, journalister som granskare. Ingen annan än vi själva är ansvariga för vad och hur vi väljer, vad och hur vi diskuterar, och vilken demokrati det resulterar i. Och jag har gjort mitt val.

Ps. Artikeln är först publicerad i GP, den 17 juli.

Varsågod.

Sarajevos gamla stan med sin blandning av olika religioner

Moskébygget på Hisingen har framkallat upprörda känslor och oklara argument på båda sidor. Men innan debatten polariseras i ”de goda som förutsättningslöst stödjer bygget” och ”de onda som motsätter sig det” vill jag deklarera min egen mittenposition: jag är beredd att bekämpa alla dessa människor som motsätter sig bygget lika mycket som jag är beredd att bekämpa att islamister får inflytande över moskéns verksamhet. Varför?

Motståndet mot moskén yttrar sig olika men i grunden handlar det om rädslan för islam. Muslimer kopplas till intolerans vilket illustreras med påståendet att ”vi skulle aldrig kunna bygga en kyrka i Saudiarabien”. Det kanske stämmer. Men det visar samtidigt att dessa motståndare fundamentalt har missförstått västvärldens och därmed Sveriges värdegrund. Sverige är inte ett Saudiarabien med motsatt förtecken, där islamsk inskränkthet har bytts ut mot kristen. Västvärlden är radikalt annorlunda och är sedan upplysningen grundad på tolerans, yttrandefrihet, religionsfrihet och demokrati. Därför är argumenten för moskébygget exakt samma som de för Lars Vilks rätt att utöva sin konst: yttrande- och religionsfrihet. De som vill inskränka dessa friheter bör alltid bekämpas, oavsett vems friheter de inskränker. Anledningen att västvärlden är att föredra framför andra system är inte att den är kristen, utan att den är tolerant och demokratisk. Man kan aldrig hävda att en religion är bättre än en annan men ett system som tillåter flera friheter, yttranden och religioner är bättre än system som inte gör det. Därför är jag säker att en överväldigande andel människor i Sverige vill försvara denna värdegrund, även när det handlar om saker man eventuellt ogillar.

Men det innebär att vi måste bekämpa lika mycket Sverigedemokraternas intolerans som fundamentalistiska muslimers eller extremvänsterns. Därför är det olyckligt att fundamentalistiska wahabister är inblandade i moskéns finansiering. Vänsterdebattörer som har utnämnt sig själva till muslimernas ombudsmän försöker bortförklara farorna med radikal islam. Men wahabisterna är en extrem rörelse med en förvriden människosyn och målet att erövra företrädesrätt för alla muslimer. Jag har tillbringat halva mitt liv omgiven av bl.a. en mycket tolerant islam och kan intyga att dessa människor inte vill bli förknippade med wahabism, på samma sätt som kristna inte vill bli representerade av extremsekter. För vanliga muslimers skull bör moskéns ledning hålla wahabism på avstånd.

 Självklart ska muslimer ha ett värdigt ställe att be på. Lika självklart är att vi måste kräva att moskéns ledning håller extrema grupper utan inflytande. I en liberal värld värnar man tolerans, yttrande- och religionsfrihet, oavsett för vem det gäller, och kämpar mot intolerans och inskränkthet, oavsett vem som yttrar den.

(Artikeln är först publicerad i GP, den 26 april 2010)

Vi kommer att behöva finna en lösning när dagens kärnkraftverk i en nära framtid börjar stängas ned på grund av åldersskäl. Om gamla reaktorer inte successivt ersätts med nya kommer vinterns elpriser att bli den gängse normen. Detta skulle till stor del vara en dödsdom för Sveriges elintensiva industrier.

De kommande åren satsas stora pengar på att bygga ut den förnybara elproduktionen från dagens låga nivå. Vindkraften står i dag för cirka två procent av den svenska elproduktionen. Under de senaste månadernas kalla och vindstilla väder har vindkraften dock inte förmått att leverera mer än en procent i genomsnitt av elproduktionen.
Även om vindkraftselen mångdubblas framöver kommer den att stå för en relativt liten och kompletterande del av vår elförsörjning.

För att nå ett mer resurssnålt och klimatsmart samhälle och på sikt helt fasa ut de fossila bränslena inom transportsektorn är det av yttersta vikt att effektivisera vår energianvändning.
Detta är en process som pågår, men utbyggnaden av förnybar energi och framtida minskad elanvändning har i dag ingen möjlig-het att över en natt ersätta hela den nedlagda kärnkraften.

Vi befinner oss i en situation då de enda två realistiska alternativen vid fortsatt avveckling är nedläggning av stora delar av svensk basindustri, eller omfattande ökad import av rysk gas samt europeisk kolkraftgenererad el. En användbar allegori i sammanhanget är valet mellan pest eller kolera.

En nyligen genomförd Sifomätning visar att svenskarna anser att kärnkraften är det energislag som i dagsläget är det bästa om man tar i beaktning både klimatet och jobben. Mer än hälften av de tillfrågade vill också att kärnkraften ska vara kvar.
De rödgröna har uppenbarligen inte förstått vad det svenska folket inser – ska Sverige kunna minska utsläppen av växthusgaser och samtidigt värna jobben måste vi använda kärnkraften.

 Artikeln publicerades först i GT den 28 mars, tillsammans med Eva Flyborg och Cecilia Wigtröm

När Berlinmuren föll satte jag mig därför i familjens Fiat 750, tryckte in Lou Reeds ”Transformer” i kassettbandspelaren och höjde volymen till max. Drömmen om att vara med om förtryckets sönderfall krossades av den lilla bilen som inte orkade med friheten utan brakade ihop efter några mil. Men två decennier senare, efter ett krig och nationalismens bestialiska orgier, är jag här. På väg till riksdagen. Socialismen är passé, avslöjad som förakt och dålig smak, men fortfarande lever dess världsbild, präglad av ofrihet. Fortfarande dominerar politiken våra liv, fortfarande är vi mer besatta av relativ jämlikhet än av absolut välstånd, fortfarande är vi så rädda för framtiden att vi enbart pratar försäkringar.

Därför, om jag får en chans, tänker jag föra en annan politik. Bygger man ett hus är det naturligtvis klokt att försäkra det. Men försäkringen är inte meningen med huset. Meningen är att forma ett ställe där man vill leva och förverkliga sina drömmar. En plats som värnar individuell frihet, samhällets välstånd och framtiden för våra barn.

Konkret innebär det bl.a. att se till att jobb skapas. Sveriges demografiska utveckling med allt större andel äldre, ungdomar som inträder sent på arbetsmarknaden och folk som slutar arbeta för tidigt är problematisk. Men välkomnar vi privata aktörer inom vård, omsorg och skola där jobben kommer att finnas och uppmuntrar konkurrens kommer denna utveckling att förvandlas från ett hot till en möjlighet. Inte bara för att icke perfekta marknader är överlägsna den icke perfekta planeringen i att skapa välstånd. Utan också för att konkurrens är ett sätt att undvika en monopolitisk auktoritetskälla och ofrihet.   

Välståndet vi strävar efter kan inte uppnås utan invandring. Vilket kräver en bättre integrationspolitik. Jag säger detta i ödmjukhet inför vad detta land erbjöd mig när jag för 17 år sedan hittade en fristad och familj här. Men om det var möjligt för mig bör det vara möjligt för andra också. Arbete, effektivare språkinlärning, sänkta trösklar till arbetsmarknaden, uppluckring av arbetsmarknadslagar som premierar ”insiders” och åtgärder mot diskriminering är nödvändiga. Parar man dessa åtgärder med en generell höjning av utbildningsnivån och ett utbildningsväsende som kräver och uppmuntrar kunskap, kan vi närma oss framtiden med tillförsikt.

 Slutligen tänker jag kämpa för kvalitetskultur. Ekonomisk tillväxt är endast ett medel för att förverkliga det människor sätter värde på i sina liv. Men för att kunna göra upplysta val måste man skaffa sig en kompass. Som chef för kulturinstitutioner har jag sett motståndet mot att definiera kvalitet, att peka ut en emancipatorisk riktning. Men det måste göras; en värderingsfri värld är en tom värld, en gestaltning av meningslösheten där alla kvalitetskriterier gått förlorade, och där man förväxlat ”allt” med ”allt som är värt någonting”.

 Jag vill att mina barn ska säga att vi gav dem en större chans att välja sina liv än vad jag fick. Därför vill jag inte att vi snubblar in i en svensk framtid. Vi ska inte gå tillbaka till gamla världar och lösningar. Visst, politiken måste vara lika realistisk som den är optimistisk. Men jag gav mig inte in i politiken för att frukta framtiden utan för att forma den.

Artikeln först publicerad i Expressen, den 9 mars, 2010

Ponera för en liten stund att vi har möjlighet att trolla med Sveriges välstånd. Vi kan vifta med ett trollspö och skapa ett samhälle där de fattigaste och sämst ställda kan få det dubbelt så bra under förutsättning att de rika får det fyra gånger så bra. Alltså: alla får det bättre men de rika får det ännu bättre än andra. Skulle du föredra det samhället? Jag skulle det. Och alla som inte skulle det måste svara på frågan: varför vill du att de sämst ställda ska få det sämre? Att föredra ett mer jämlikt men fattigare land är nämligen att offra de sämst ställda på jämlikhetens altare. Rawls, som egentligen är den som först skrev om det här resonemanget i sin klasiska bok, ”En teori om rättvisa”, hävdade därför att skillnaderna i ett samhälle ska tillåtas – så länge de gynnar de svaga. Ingen idé, inte ens jämlikhet är tillräckligt bra att offra människor för.  

Wilkinson tycker annorlunda. Han försvarar sin ståndpunkt med argumentet att ojämlika samhällena är sjukare och därför sämre. Men även om vi accepterar hans tes återstår Rawls fråga: varför ska de svagaste inte få chans att bli friskare? Wilkinson själv konstaterar nämligen att rika människor har bättre hälsa än de fattiga inom ett land, dvs. att hälsan är relaterad till rikedom. I så fall betyder det att om vi skapade ett rikare land, alltså ett land där alla får det bättre fast de rika får det dubbelt så bra, skulle de sämst ställda ändå få bättre hälsa. På vilket sätt skulle det vara moraliskt försvarbart att kämpa emot det?   

 Jag tror att hela detta resonemang kan sammanfattas i den nuförtiden nästan klassiska distinktionen som säger att det finns två sätt att bekämpa skillnaderna i ett samhälle. Antingen kan man genom höga beskattningar bekämpa rikedom, såsom Wilkinson och vänstern föreslår, eller så kan man genom att öka tillväxten bekämpa fattigdom, såsom den liberala sidan vill. Till min glädje måste jag konstatera att historien ger mer rätt till den liberala sidan. Många av de rika samhällena i dagens värld är mest jämlika. Den tillväxten vi i västvärlden insisterade på gav oss rika samhällen som hade råd med jämlikhet. Wilkinsons föredragna samhälle, där man försökte omfördela rikedomen genom höga beskattningar och egalitet blev följaktligen de mest fattiga samhällena, såsom Sovjetunionen, Kuba, Nordkorea och andra socialistiska länder. Socialismen var nämligen just det system som försökte omfördela välstånd på det sätt som Wilkinson önskar, det viktiga var inte det absoluta välståndet, utan den relativa jämlikheten människor emellan. Man bekämpade rikedomen vilket resulterade i fattiga samhällen som senare blev ojämlika. De rika hittade nämligen andra vägar att berika sig och samhället i sin tur blev för fattigt för att ha råd med utjämningen och jämlikhet. Så den egentliga frågan handlar inte om hur vi ska bekämpa skillnader, jag tycker att detta historiska facit är för uppenbart. Den egentliga frågan för min del är varför vi diskuterar Wilkinson och hans lösningar när historien visade att just han och hans efterföljare är en stor del av problemet.

Texten för Obs, P1, Sveriges Radio, den 4 mars 2010

John Rawls

Anklagelser om att Alliansen är ”omänsklig”, ”orättvis” och att dess politik ”skapar klyftor” har varit en av de återkommande omskrivningarna under detta regeringsmandat, oavsett om man har ändrat i A-kassans regler, vägrat förstatliga Saab, eller ”tvingat dödssjuka att söka arbete”. Delvis är anklagelserna resultat av en valpropaganda som försöker avskärma moderaterna som aldrig tidigare stått så nära socialdemokratin, men delvis handlar det också om att det finns grundläggande skillnader i synen på rättvisa. LO:s artikel i DN (08/12) ”Skillnaden mellan fattiga och rika ökar dramatiskt” är ett bra exempel på det.

Där berättas att under de sex senaste åren har förvärvsarbetandes inkomster realt ökat med i genomsnitt 3,3 procent om året. Trots det är LO indignerat: ”Det kanske mest alarmerande resultatet i studien är att de som inte är förvärvsarbetande, det vill säga arbetslösa, sjuka och de med sjukersättning (före detta förtidspension) bara har ökat sina inkomster med i genomsnitt 0,86 procent om året.”

Alltså: de som har arbetat har fått det ca 3 procent bättre. De som inte har arbetat har också fått det bättre, ca 1 procent. Men LO verkar ändå ser orättvisa i det självaste faktum att det finns skillnader överhuvudtaget, att de sjuka och arbetslösa ”halkar efter”. LO uppfattar alltså rättvisa som egalitet: alla ska ha det lika oavsett ansträngning eller insats. En marxistisk idé som praktiserades i forna kommunistiska länder. 

Finns det en annan syn på rättvisa? I sin klassiska bok ”En teori om rättvisa” hävdade John Rawls att egalitet inte är rättvis. Inte bara för att människor intuitivt känner att belöningen måste spegla ansträngningen (vilket enligt honom ibland kan vara komplicerat då människor ofta inte har valt att bli arbetslösa) utan för att egalitet gör de svagas situation värre. Hur då? Ponera att vi har möjlighet att välja mellan dagens Sverige, och ett samhälle där de arbetslösa och sjuka kan få det dubbelt så bra under förutsättning att de som arbetar får det fyra gånger så bra. Skulle du föredra det andra alternativet? Klart. Den som inte gör det bör hitta ett bra försvar, för egentligen vill man då alltså att de svagaste ska få det sämre – för jämlikhetens skull. Är det rättvist? Rawls hävdade därför att skillnaderna i ett samhälle ska tillåtas – så länge de gynnar de svaga. Allt annat är att offra människorna på jämlikhetens altare.

Socialismen var det system som försökte omfördela välstånd på det sätt som LO önskar, det viktiga var inte det absoluta välståndet, utan den relativa jämlikheten människor emellan. Vilket underminerade incitamentet att skapa välstånd och med tiden resulterade i en överväldigande fattigdom. Därför är jag inte oroad över de fakta som LO plockar fram. För min del hade samma artikel kunnat få titeln: ”Det har lönat sig att arbeta och alla har fått det bättre”. I mina öron är det en mycket rättvis politik.

(Artikeln först publicerad i SvD)