Därför bör vi prata om innehållskvalitén. SVT har nämligen inte valt vilken fot man vill stå på. Antingen kan man bli en del av tv-marknaden, kämpa om tittarna och producera kommersiellt gångbara program och då finns det ingen anledning att ha en licensfinansierad television. Det klarar nämligen kommersiella kanaler bättre. Eller så kan man producera kvalitetsprogram, sluta vara ängslig för publiksiffror och skippa meningslösheter. Då har man också rätt att kräva en garanterad licensintäkt. Man kan, i och för sig, också vilja vara ”både och” men vanligtvis slutar det att man blir ”varken eller”. Varken television med kvalitet eller kommersiell underhållning. Ungefär som nu.

 Kvalitetsprogram trycks undan, det offentliga rummet avintellektualiseras, förenklas och trivialiseras och fram kommer dokusåpor och meningslös underhållning. Exempel från tablån i skrivande stund: dokumentären ”Manillas gömda barn” är kanske intressant. Enda problemet är att de eventuellt intresserade aldrig kommer att se den – den sänds 23.55-0.45. Man väntar sig nästan en ursäkt för att programmet sänds överhuvudtaget: ”Känsliga tittare varnas eftersom programmet handlar om fattigdom”.

 Varje gång jag har påpekat detta dök någon från SVT upp med buntar av ganska meningslös statistik: ”visst sänder vi kvalitetsprogram”. Låt mig därför döda den myten genom att påpeka något odiskutabelt.   

 Europeiska unionen är Sveriges viktigaste arena för samverkan med andra länder och omvärlden. Länderna som utgör unionen är utomordentlig viktiga för Sverige. Tillsammans med oss utformar de inte bara det mellanstatliga samarbetet, utan fattar också många viktiga beslut som direkt påverkar våra liv. Därför är det svårt att överdriva den betydelse som den europeiska debatten har för oss. Trots det har SVT fortfarande efter 15 år i EU inte kommit på att skapa en EU-kanal. Svenskarna vet väldigt lite om den europeiska debatten i Bryssel och ännu mindre om debatten i de enskilda EU-länderna.

 Bilden blir ännu dystrare när man betänker det faktum att den europeiska nyhetsbevakningen är hårt nationellt vinklad. Flera forskningsrapporter visar att nyheter förvrids medvetet av reportrarna på plats av den enkla anledningen att de försöker anpassa sina nyheter till hemmaredaktionernas nyhetsvärdering. På så sätt blir europeiska frågor antingen framställda som del av en inrikes partipolitisk kamp eller så försöker man framställa EU som något som hotar den nationella suveräniteten. Informationsnivån sjunker, informationskvaliteten försämras och avståndet till EU växer. Det resulterar i ett allt sämre valdeltagande, ointresse för andra och en nationalistiskt präglad provinsialism.

 Vi behöver en public service som försvarar sin existens genom att vara relevant. Som förbättrar demokratin istället för att bidra till dess försämring. Exempelvis genom att köpa in de bästa europeiska programmen, sända nyheter om och från Europa, direktsända viktiga debatter i andra länder, visa dokumentärer, film och den bästa underhållningen från vår omvärld.

 EU- tv är naturligtvis bara ett exempel som illustrerar problemet. Men det visar hur vi skulle kunna få en annan public service. En public service som gör vår värld större. Då skulle jag kunna tänka mig att leva både med produktplaceringar och sponsorpengar.

Artikeln är först publicerad i Expressen, den 13 augusti 2010.

Även den reform som kallas koffertmodellen, som ska ge regionerna ökad makt över kulturens resurser, måste ses ur ett kvalitetsperspektiv. I grunden finns anledning att vara positiv till grundtanken bakom modellen; staten, landstingen och kommunerna måste samarbeta bättre. Men Sveriges regioner är olika.

Det är svårt att se hur en och samma modell kan fungera både för Stockholmsregionen och för Blekinge. Utredningen Spela samman (SOU 2010:11), som presenterades häromveckan, och vars uppgift var att ge en organisatorisk form för den så kallade koffertmodellen, har väckt oro av just detta skäl. Bland annat har Uppsala och Stockholms kulturliv protesterat.

Skåne och Västra Götaland har under en längre tid haft ett utökat ansvar för kulturpolitiken. Erfarenheterna därifrån är i stort sett positiva. Nu föreslås Halland och Gotland få ett liknande uppdrag. Därmed får vi underlag att på allvar analysera vad regionaliseringen och portföljmodellen verkligen innebär.

Folkpartiet sätter därför nu ner foten och kräver en utvärdering av koffertmodellen. Vi vill se hur koffertmodellen fungerar i så olika regioner som Västra Götaland, Halland, Skåne och Gotland innan vidare steg tas. Utvärdering bör ske utifrån kvalitetsperspektiv, men den bör också granska hur väl regionerna lever upp till principen om armlängds avstånd, det vill säga att politiker inte ska lägga sig i rent konstnärliga beslut. Först efter en sådan utvärdering kan man ta ställning till om ytterligare steg kan tas och hur det i så fall ska ske.

I det manifest som presenterades av Folkpartiets kulturarbetsgrupp häromdagen understryks att bidrag och anslag måste ha kvalitet som förutsättning. Det måste gälla också på det lokala och regionala planet. Så är det inte alltid idag då andra hänsyn ofta får samma tyngd i bedömningen. Vi vill också se en kulturpolitik där inte politikernas smak utan experters utlåtanden gäller avgörande över vad som har ett högt värde. Först då kan vi få en kultursektor med tillväxt. Det vinner alla på: kulturen, kulturskaparna och alla vi kulturengagerade.

(Artikeln publicerades först i ST tillsammans med Christer Nylander och Madeleine Sjöstedt)

* En public service som betonar och erbjuder kvalitet och som inte tävlar med annan kommersiell media att producera det som marknaden själv kan producera. Allmän produktion (drama, dokumentär etc.) från SVT, SR och UR bör slås samman och koncentreras på ett fåtal orter i landet i avsikt att skapa den kritiska massa som är nödvändig för högre kvalitet. Göteborg har länge varit kvalitetsleverantör av många radio- och tv- produktioner och därför bör en större del av verksamheten koncentreras hit.

* Kvalitetstidningarna borde också uppmuntras att åstadkomma kvalitet. För att det ska vara möjligt bör man slopa reklamskatten.

* På scenkonst- och musikområdet bör man koppla Statens kulturråds bidrag till en bedömning av kvalitet enligt principen: ju högre kvalitet, desto mer pengar. Och tvärt om. Kvalitet främjas inte om samma anslagsuppräkning ges till både Göteborgsoperan, Stadsteatern, Symfonikerna, Masthuggsteatern, Aktör & vänner, och andra som åstadkommer kvalitet, och till de aktörer som för länge sedan borde ha lagt ned. För att få till stånd en förnyelsedynamik bör en kvalitetsgräns upprättas: de som under en längre tid sämst uppfyller kvalitetsmål ska inte ges några statliga bidrag. Dessa medel kan sedan ges till de aktörer som lyckats med kvalitet, men också till nykomlingar.

* Biblioteken bör kämpa för kvalitetslitteratur. Kampen för nya läsare får inte resultera i att vi slutar tänka på vad vi når dem med. Dessutom borde vi ta fram en nationell strategi för läsplattsanvändande, baserad på litteraturkanon, för att komplettera dagens biblioteksutbud.

* En överordnad regional och statlig samordning som möjliggör att museer delar på kvalitetsutställningar bör skapas. Världskulturmuseet kan vara föregångare i detta, dess organisationsstruktur möjliggör att det skapas synergier som kommer medborgarna till godo.

* Dessa insatser bör kompletteras med en professionalisering av kulturen och efterföljande statushöjande. Om kulturen i Sverige ska vara värd namnet måste konstnärer kunna göra sitt jobb med respekt – istället för med A-kassa. Det kräver att kulturbegreppet smalnas av och kulturen professionaliseras. Istället för att som socialdemokraterna fördela den lilla resurskakan till alla ska vi se till att få en kvalitetskonst och en kultur värd namnet för 2010-talet.

(Artikeln publicerades först i GP, den 25 mars 2010)

När Berlinmuren föll satte jag mig därför i familjens Fiat 750, tryckte in Lou Reeds ”Transformer” i kassettbandspelaren och höjde volymen till max. Drömmen om att vara med om förtryckets sönderfall krossades av den lilla bilen som inte orkade med friheten utan brakade ihop efter några mil. Men två decennier senare, efter ett krig och nationalismens bestialiska orgier, är jag här. På väg till riksdagen. Socialismen är passé, avslöjad som förakt och dålig smak, men fortfarande lever dess världsbild, präglad av ofrihet. Fortfarande dominerar politiken våra liv, fortfarande är vi mer besatta av relativ jämlikhet än av absolut välstånd, fortfarande är vi så rädda för framtiden att vi enbart pratar försäkringar.

Därför, om jag får en chans, tänker jag föra en annan politik. Bygger man ett hus är det naturligtvis klokt att försäkra det. Men försäkringen är inte meningen med huset. Meningen är att forma ett ställe där man vill leva och förverkliga sina drömmar. En plats som värnar individuell frihet, samhällets välstånd och framtiden för våra barn.

Konkret innebär det bl.a. att se till att jobb skapas. Sveriges demografiska utveckling med allt större andel äldre, ungdomar som inträder sent på arbetsmarknaden och folk som slutar arbeta för tidigt är problematisk. Men välkomnar vi privata aktörer inom vård, omsorg och skola där jobben kommer att finnas och uppmuntrar konkurrens kommer denna utveckling att förvandlas från ett hot till en möjlighet. Inte bara för att icke perfekta marknader är överlägsna den icke perfekta planeringen i att skapa välstånd. Utan också för att konkurrens är ett sätt att undvika en monopolitisk auktoritetskälla och ofrihet.   

Välståndet vi strävar efter kan inte uppnås utan invandring. Vilket kräver en bättre integrationspolitik. Jag säger detta i ödmjukhet inför vad detta land erbjöd mig när jag för 17 år sedan hittade en fristad och familj här. Men om det var möjligt för mig bör det vara möjligt för andra också. Arbete, effektivare språkinlärning, sänkta trösklar till arbetsmarknaden, uppluckring av arbetsmarknadslagar som premierar ”insiders” och åtgärder mot diskriminering är nödvändiga. Parar man dessa åtgärder med en generell höjning av utbildningsnivån och ett utbildningsväsende som kräver och uppmuntrar kunskap, kan vi närma oss framtiden med tillförsikt.

 Slutligen tänker jag kämpa för kvalitetskultur. Ekonomisk tillväxt är endast ett medel för att förverkliga det människor sätter värde på i sina liv. Men för att kunna göra upplysta val måste man skaffa sig en kompass. Som chef för kulturinstitutioner har jag sett motståndet mot att definiera kvalitet, att peka ut en emancipatorisk riktning. Men det måste göras; en värderingsfri värld är en tom värld, en gestaltning av meningslösheten där alla kvalitetskriterier gått förlorade, och där man förväxlat ”allt” med ”allt som är värt någonting”.

 Jag vill att mina barn ska säga att vi gav dem en större chans att välja sina liv än vad jag fick. Därför vill jag inte att vi snubblar in i en svensk framtid. Vi ska inte gå tillbaka till gamla världar och lösningar. Visst, politiken måste vara lika realistisk som den är optimistisk. Men jag gav mig inte in i politiken för att frukta framtiden utan för att forma den.

Artikeln först publicerad i Expressen, den 9 mars, 2010

Chris Heisters kultursamverkansutredning ”Spela samman” som presenterades häromdagen är huvudsakligen menad att undersöka på vilket sätt de gemensamma offentliga kostnaderna för kulturen bättre kan användas genom samverkan mellan stat, landsting och kommun. Gott så. Idén brukar heta ”kulturportfölj” (det som Chris Heister numera vill kalla koffertmodellen) och går ut på följande resonemang: Turnerar man en föreställning i tio orter istället för att göra tio olika föreställningar kan samarbete ge medborgarna mycket mer kultur för samma pengar. Idén är inte tillämplig överallt, som Madeleine Sjöstedt (fp) påpekat, men det är rimligt att tro att samverkan skapar synergier som kommer medborgarna till godo. Så vad är problemet?

Mitt problem med utredningen är att den föreslår att staten ska flytta en del av ansvaret för kulturpolitiken till landstingen utan att säkerställa att de statliga kulturpolitiska målen uppfylls. Med andra ord sysselsätter sig inte utredningen med frågan på vilket sätt kommer ”kulturportföljen” att bidra till uppfyllelse av de kulturpolitiska målen? Istället nöjer man sig med att konstatera att statens stöd bör bidra till ”ett varierat kulturutbud präglat av förnyelse och kvalitet”. Aha? Hur då exakt? Om denna mening inte ska bli en tom fras måste den konkretiseras. Eftersom utredningen inte gör det låt mig komma med ett förslag:

Ett förverkligande av kulturpolitiska mål om ”hög kvalitet och konstnärlig förnyelse” kräver att det statliga bidraget (framför allt anslagsuppräkningen) är kopplat till dessa mål. Därför bör Statens kulturråds beslut om nivån på bidraget följa den enkla logiken att ju bättre kvalitet på våra konstnärliga institutioner och fria grupper, desto mer pengar. Ju sämre kvalitet – desto mindre. Kvalitet ska premieras och jag har aldrig förstått vad det är för mening med att ge samma pengar både till dem som anstränger sig och skapar intressant och spännande kultur och till de institutioner och fria grupper som för länge sedan borde läggas ner. Hur meningsfull kulturpolitik är det?

För att det ska vara möjligt bör man förstås se till att kvalitet utvärderas. Naturligtvis av experter och inte politiker. Dessa utvärderingar ska spela en viktig roll för fördelningen av medlen och med hjälp av dem kan man upprätta en kvalitetsgräns som säger att de som under en längre tid sämst uppfyller kulturpolitiska mål inte ska ges några statliga bidrag i fortsättningen. På så sätt frigörs medlen som sedan kan ges till de aktörer som lyckas åstadkomma kvalitet och nyskapande konst. Ett sådant utformat incitament skulle främja uppfyllandet av kulturpolitiska målen, öka förnyelsedynamiken och därmed vara motsatsen till dagens tilldelning enligt principen ”de fick pengar förra året också”, eller den som baseras på påhittade proportionalitetsprinciper. Naturligtvis borde resurser tilldelas på längre sikt, förslagsvis tre år i taget, eftersom kvalitet inte skapas på en dag. Visserligen tillåter inte budgetprocessen beslut som sträcker sig över ett år, men inget hindrar oss att ge löften som kan ändras om riksdagen ändrar förutsättningarna.

Heisters utredning föreslår att staten avstår från att detaljstyra kulturpolitiken. Visst, staten ska inte vara en spelare utan snarare skapa en spelplan för kulturen. Men desto viktigare att skapa regler som möjliggör det spel vi önskar. Samverkansutredningen försöker inte erbjuda dem. I utredningen förekommer ordet ”kvalitet” 15 gånger. Ordet ”hemslöjd” förekommer däremot 73 gånger. Och ”främjande av hemslöjden” har till och med eget kapitel. Är man oförskämd om man önskar sig ett kapitel med titeln ”främjande av kvalitet”?  

Artikeln publicerades först i SvD, 3 mars 2010

Foto: Jessica Gow / SCANPIX

Leif Pagrotsky har anmält intresse för en chefspost inom kulturen efter valet, enligt GT. Han kommenterar inte påståendet men förnekar det inte heller. Varför är jag inte förvånad?
Jag tror att det är för att Pagrotskys oblyga erbjudande passar väl in i socialdemokraternas kulturpolitik. För socialdemokraterna är kulturen allt: från ”barn och ungdomar som lär sig spela gitarr framför datorn” till ”någonting som bidrar till en framtidstro”. Med ett så brett kulturbegrepp utarmas självaste kulturen och nivån sänks till den grad att kulturen blir betydelselös. Men om kultur är allt och alla kan vara konstnärer – då kan väl alla också vara chef för kulturinstitutioner. Att Moderna museet (till vilken Pagrotsky enligt GT anmält intresse) skulle behöva en konstnärligt kunnig chef är i den socialdemokratiska kulturvärlden irrelevant.

Om man vill höja kulturens status och kvalitet måste man jobba från båda håll. Underifrån måste man förändra synen på kultur som någon sorts lek för sysslolösa amatörer. Ovanifrån måste man börja premiera kunnande och meriter vid chefstillsättningar, befria kulturinstitutioner från politruker vars enda kompetens är politisk och professionalisera kulturen genom tillsättningar av kompetenta och kunniga chefer. Som Lars Nittve var. Låt oss hoppas att hans ersättare blir lite mer konstnärligt kunnig än Leif Pagrotsky.

(Kommentaren först publicerad i GT)

Kulturpolitiken debatteras som aldrig förr, kulturutredningar och propositioner anländer på löpande band och ändå saknar jag väsentliga perspektiv. Det är som om debatten går i inövade spår och så här dags inför valet börjar det erbjudas förväntat fjäskande för kulturarbetare och kulturkonsumenter. Leif Pagrotsky (s), mannen vars korta tid som kulturminister kännetecknades av att kulturen hade så låg status att den inte ens hade ett eget departement, försökte plötsligt nu hävda kulturens betydelse på GP:s debattsida häromdagen. I bästa socialdemokratiska tradition lovade han allt till alla och obegränsat med pengar. Det enda problem som han såg var alliansens ”nedskärningar i kulturen” som han lovade stå upp emot. Att anklagelserna mot alliansen slirade på sanningen gjorde mig ingenting eftersom jag vet att Pagrotsky känner till genomgången som DN gjorde den 25/09 som visar att alliansen har ökat kulturens del av statsbudgeten och lagt mer pengar på kultur än (s)-regeringar gjort. Det som gjorde mig någonting är att han vill fortsätta en politik som har varit skadlig för kulturen.

Socialdemokratin har nämligen aldrig intresserat sig för kultur. Kulturen har varit en del av arbetsmarknadspolitiken, exportpolitiken, finanspolitiken och allt möjligt annat, förutom just – kulturpolitiken. Vilket har resulterat i en ständig erodering av kulturen och en breddning av kulturbegreppet till oigenkännlighet. För socialdemokraterna är kulturen allt: från ”barn och ungdomar som lär sig spela gitarr framför datorn” till ”någonting som bidrar till en framtidstro”. Med ett så brett kulturbegrepp utarmas självaste kulturen och nivån sänks till den grad att kulturen blir betydelselös. Den bästa illustrationen är det utökade Rot-avdraget som utgör ett av förslagen till den nya framtida kulturpolitiken! Jag vet inte vad Pagrotsky har tänkt sig: att skådespelare ska vara byggarbetare eller att byggarbetare ska stå på scenen. Men jag är säker på att Rot – avdraget inte är den kulturpolitik som Sverige behöver.

Om kulturen i Sverige ska spela någon roll måste den professionaliseras och sluta ses som någon sorts lek för sysslolösa amatörer. För handen på hjärtat: vill ni bli opererade av en amatörkirurg vars främsta kompetens är att ”han vill vara med och operera”? Om inte – ställ då frågan: varför skulle kulturen ha så dålig status att alla kan vara med och vara konstnärer?

Visst, jag är den förste att erkänna: alliansen har inte heller gjort kulturpolitiken till sin egen paradgren men den har till skillnad från (s) åtminstone gett den mer pengar. Naturligtvis löser det inte allt. Men det är väl en hjälp på vägen?

Målformuleringsproblematiken och finansieringen är inte de enda problem som den framtida kulturpolitiken måste lösa. Det finns också strukturella problem. Om man på allvar vill skapa en struktur som sätter kulturens kvalitet i främsta rummet måste man göra en väsentlig reform av lagen om anställningsskydd, LAS. Arbetsmarknadens parter har redan uppluckrat det allmänna anställningsskyddet på det konstnärliga området men det räcker inte.

En samlad överblick av forskningen om LAS ger en entydig bild: lagen missgynnar ungdomar, invandrare, frilansare och andra marginaliserade grupper eftersom den påverkar sammansättningen av arbetsmarknaden till förmån för dem som redan är starkt etablerade på den. Låt mig förklara detta på ett vardagligt sätt. Har ni någonsin kommit in på en tidningsredaktion, teater, produktionsbolag etc.? Vad såg ni då? En hel del frilansare som springer från ett jobb till ett annat, med tidsbegränsade anställningar som avslutas innan de hinner ”lasas in”. En sådan anställd jobbar ofta mycket mera än de fast anställda just för att hämta in den produktivitet som LAS har minskat. Så har det varit under min tid på Stadsteatern i Göteborg och så ser det ut på valfri konstnärlig institution i detta land. Att Leif Pagrotsky inte vill se det beror på att han aldrig arbetat på en konstnärlig institution. Utifrån fördelningsperspektivet måste man kräva att arbets- och produktivitetsbidrag fördelas rättvisare mellan alla som är på arbetsmarknaden. Hur man i ett så rättvisekänsligt land som Sverige har lyckats övertyga människor att prioritera de redan privilegierade är mig en gåta. Men ännu viktigare, de marginaliserade frilansarna som nuförtiden står för dynamiken och förnyelsen på det konstnärliga fältet måste få det bättre, sluta utnyttjas för att rädda LAS låsta institutioner, och tillåtas skapa den nödvändiga förnyelsen på rimliga villkor.

Det andra viktiga argumentet mot LAS är att kompetensen som är nödvändig för våra konstnärliga institutioner bevaras lättare med en ytterligare reformerad lag. När (s) och nuförtiden även (m) försvarar turordningsregler heter det att ”frånvaro av LAS inte skapar några nya arbetstillfällen.” Det påståendet gömmer det faktum att turordningsregler påverkar möjligheten att behålla duktiga konstnärer. På så sätt skapas en ond cirkel i vilken kompetenta och duktiga konstnärer söker sig vidare från institutionerna och kvar blir allt mer utarmade och trötta konstnärliga hus. Därmed förvandlas teaterchefens jobb i dagens Sverige till att hitta en repertoar som passar de fast anställdas ålder och sammansättning istället för att erbjuda den bästa möjliga kulturen till medborgarna.

En framtidsvision om kulturpolitiken kan inte gå tillbaka till 1970-talet som (s) vill. Dagens kultur kräver andra mål, tydligare riktning och en idé om hur vi både anpassar strukturen, hittar långvarig finansiering och skapar villkor för professionella konstnärer att vara just det. Det som krävs är en idé om hur vi möjliggör för konstnärer att göra sitt jobb med respekt – istället för med A-kassa. Och hur vi skapar bästa villkor för kulturen att vara den kraft som säger något väsentligt om vår tid.