Sarajevos gamla stan med sin blandning av olika religioner

Moskébygget på Hisingen har framkallat upprörda känslor och oklara argument på båda sidor. Men innan debatten polariseras i ”de goda som förutsättningslöst stödjer bygget” och ”de onda som motsätter sig det” vill jag deklarera min egen mittenposition: jag är beredd att bekämpa alla dessa människor som motsätter sig bygget lika mycket som jag är beredd att bekämpa att islamister får inflytande över moskéns verksamhet. Varför?

Motståndet mot moskén yttrar sig olika men i grunden handlar det om rädslan för islam. Muslimer kopplas till intolerans vilket illustreras med påståendet att ”vi skulle aldrig kunna bygga en kyrka i Saudiarabien”. Det kanske stämmer. Men det visar samtidigt att dessa motståndare fundamentalt har missförstått västvärldens och därmed Sveriges värdegrund. Sverige är inte ett Saudiarabien med motsatt förtecken, där islamsk inskränkthet har bytts ut mot kristen. Västvärlden är radikalt annorlunda och är sedan upplysningen grundad på tolerans, yttrandefrihet, religionsfrihet och demokrati. Därför är argumenten för moskébygget exakt samma som de för Lars Vilks rätt att utöva sin konst: yttrande- och religionsfrihet. De som vill inskränka dessa friheter bör alltid bekämpas, oavsett vems friheter de inskränker. Anledningen att västvärlden är att föredra framför andra system är inte att den är kristen, utan att den är tolerant och demokratisk. Man kan aldrig hävda att en religion är bättre än en annan men ett system som tillåter flera friheter, yttranden och religioner är bättre än system som inte gör det. Därför är jag säker att en överväldigande andel människor i Sverige vill försvara denna värdegrund, även när det handlar om saker man eventuellt ogillar.

Men det innebär att vi måste bekämpa lika mycket Sverigedemokraternas intolerans som fundamentalistiska muslimers eller extremvänsterns. Därför är det olyckligt att fundamentalistiska wahabister är inblandade i moskéns finansiering. Vänsterdebattörer som har utnämnt sig själva till muslimernas ombudsmän försöker bortförklara farorna med radikal islam. Men wahabisterna är en extrem rörelse med en förvriden människosyn och målet att erövra företrädesrätt för alla muslimer. Jag har tillbringat halva mitt liv omgiven av bl.a. en mycket tolerant islam och kan intyga att dessa människor inte vill bli förknippade med wahabism, på samma sätt som kristna inte vill bli representerade av extremsekter. För vanliga muslimers skull bör moskéns ledning hålla wahabism på avstånd.

 Självklart ska muslimer ha ett värdigt ställe att be på. Lika självklart är att vi måste kräva att moskéns ledning håller extrema grupper utan inflytande. I en liberal värld värnar man tolerans, yttrande- och religionsfrihet, oavsett för vem det gäller, och kämpar mot intolerans och inskränkthet, oavsett vem som yttrar den.

(Artikeln är först publicerad i GP, den 26 april 2010)

Arbetsförmedlingen får böta 60 000 kronor för att ha gjort sig skyldig till diskriminering av en muslimsk man som hade fått sin ersättning indragen efter att ha vägrat skaka hand med företagets kvinnliga vd. Diskrimineringsombudsmannen, Katri Linna är nöjd: ”Det innebär att alla personer i Sverige som är aktivt troende har en större möjlighet att hävda sin tro i sitt dagliga liv. Att man inte tar religionen som en intäkt att dra undan rättigheterna”. Rättigheterna? Vilka rättigheter pratar DO om? Att diskriminera den kvinnliga vd:n för att hon är kvinna? Är det dessa ”rättigheter” DO välkomnar?

Mångkulturalism är en politisk ideologi vars ursprungliga tanke var att förebygga att majoriteten (ofta representerad av ”vit, västerländsk, protestantisk man”) förtrycker olika minoriteteter och deras rätt att utrycka sina gruppidentiteter. Därför förvandlades den universalistiska upplysningstanken om att vi alla är lika till en idé om att vi alla har rätt att vara olika. Men problemet var att demonteringen av ett universellt värdesystem innebar en värderelativisering där alla system och alla värderingar är lika bra. Utrymmet för kritisk granskning av dessa värderingar begränsades därmed kraftigt. Om mänskliga rättigheter är partikulära, har vi ingen rätt att agera när de kränks i andra länder. Likaså kan vi inget säga även i Sverige när kvinnor kläs i burka eller när man förnedrar en kvinna genom att vägra skaka hand med henne.

Jag ogillar djupt denna tanke. Vilket inte innebär att jag ogillar att leva i ett mångkulturellt samhälle. Jag är uppvuxen i ett sådant och tycker att Sverige behöver bli ännu mera blandat. Men jag ogillar mångkulturalism som politisk ideologi eftersom den prioriterar grupprättigheter. På så sätt förvandlas etniska och religiösa grupper till isolerade öar där separatism och skillnader mot majoriteten uppmuntras, istället för gemenskap med den. Plötsligt kan alltså inte en arbetsgivare ställa krav på att en arbetstagare ska ta i hand, för det kränker hans identitet. Gruppernas identiteter cementeras, människor blir endast ”muslimer”, ”invandrare”, ”kvinnor”, ”katoliker” eller vad som helst, och självutnämnda representanter för dessa grupper drar sig inte att bestämma vem som är ”den rätta” gruppmedlemmen. På detta förvrängda sätt blir alla integrerade och sekulära muslimer ”avvikare” och hårdföra radikaler ”de rätta muslimerna”, och våra samhällen förvandlas till inget annat än ett samlingsställe för olika grupper utan någon som helst gemensam identitet. Vilket i sin tur framkallar främlingsfientliga krafter som motarbetar denna utveckling genom ett bakåtsträvande, nostalgiskt och rasistiskt försök att definiera ett enhetligt och sammanhållet Sverige. Domen mot Arbetsförmedlingen kommer förmodligen att bli Sverigesdemokraternas bästa valslogan.

Det är naturligtvis inte så att endast individer har rättigheter, för det skulle förvandla demokratin till majoritetens ohämmade välde. Historien har lärt oss att majoriteten kan göra ganska hemska saker med minoriteter och skyddet för minoritets- och grupprättigheter måste därför finnas. Men det är hög tid att ifrågasätta effekterna av mångkulturalism som politisk ideologi när den som kränker en kvinna får skadestånd av staten. Om denna dom vinner laga kraft är det dags att se över lagstiftningen.

(Artikeln är först publicerad i GP, den 10 feb)

När SCB häromdagen presenterade sin nya statistik över utlandsföddas sysselsättning fanns bland kommentatorerna ingen som försökte tolka den i termer av en arbetsmarknad där man köper och säljer arbetskraft. Det var som om att arbetet faller från himlen och antingen har man tur att fånga det i luften eller inte. Så innan vi tittar på vad SCB-statistiken säger, låt oss påminnas om vad en arbetsmarknad är och vad arbetslösheten beror på.

Det finns olika typer av arbetslöshet men den ”klassiska” arbetslösheten förklaras bäst i termer av utbud och efterfrågan. Arbetsmarknaden är en marknad där arbetstagarna utbjuder sin arbetskraft mot betalning och arbetsgivarna köper det till det pris som lönen utgör. Arbetarnas löneanspråk möter arbetsgivarnas vinstanspråk i en jämviktspunkt som avgör reallönen och därmed sysselsättningen. Ju lägre reallönen är desto mer efterfrågas arbetskraften. Ett rationellt företag kommer därför att anställa folk så länge varje arbetare kan producera så mycket att priset för det producerade är minst lika högt som hans/hennes lön. Förenklat uttryckt.

Vad säger då SCB-rapporten? Att arbetslösheten bland utrikes födda är beroende på huvudsakligen två faktorer: tiden de har varit i landet och utbildningsgraden. Ju längre man varit här desto högre sysselsättningsgrad och ju lägre man är utbildad desto högre arbetslöshet. Om man koncentrerar sig på utbildningsgraden kan man dra slutsatsen att arbetsgivare uppenbarligen är rädda att lågutbildade invandrare inte är tillräckligt produktiva för att tjäna ihop sin lön, och pga. stela arbetsmarknadslagar där man inte kan avskeda så lätt i tider då konjunkturen sviker vågar man inte anställa. Men om det är problemet – hur löser man det då?

Arbetslösheten bland lågutbildade invandrare skulle minska om man sänkte kostnader för arbete. Eftersom det är den totala kostnaden som är intressant för arbetsgivaren (lönen, sociala avgifter, tillhörande skatter, samt relativa priset för företagets produkter) skulle man kunna öka sysselsättningen genom att t ex sänka arbetsgivarutgifter, införa instegsjobb med subventionerad lön eller sänka tillhörande skatter. Det löser inte allt. Fortfarande skulle det behövas andra åtgärder som sänker jämviktsarbetslösheten: att personer paras snabbare ihop med lediga jobb, att konkurrensen uppmuntras eftersom den ökar efterfrågan och håller löneökningarna modesta, att man uppluckrar arbetsmarknadslagar som diskriminerar invandrare och premierar ”insiders”, att man sänker marginalskatter på arbetsinkomster och därmed skapar en skillnad när man går från arbetslöshetsförsäkring till arbete. I SCB-statistiken ser situationen för de högutbildade invandrarna bättre och mer hoppingivande ut. Ändå skulle det även för denna grupp behövas effektivare språkinlärning, ökad geografisk rörlighet, effektivare ”matchning” och åtgärder mot diskriminering.

Om allt detta är uppenbart, varför görs så litet? Visst görs en del, men de viktigaste åtgärderna är man försiktig med (eller opponerar sig emot) eftersom man är rädd att det eventuellt skulle kunna försämra för vissa grupper som redan är på arbetsmarknaden. Många talar om solidaritet med invandrare men när det kommer till kritan får solidariteten söka sig till något annat, ofarligare område.

Man kan säga att vi inte släpper in invandrare på arbetsmarknaden eftersom vissa grupper skyddar sin position. Frågan som måste ställas är hur samma grupper kommer att ställa sig när de upptäcker att det inte finns någon som kan betala deras pensioner? Är det inte dags för lite verklighet i denna debatt?

(Artikeln först publicerad i Fokus)

Jag påstår inte att Sverige är i samma situation som f.d. Jugoslavien. Långt ifrån. Jag påstår att toleransen har sin gräns. Och att den måste försvaras.

Låt oss inte göra oss dummare än vi är. En globaliserad värld är inte helt oproblematisk. Människor från olika kulturer, traditioner, identiteter och värderingar rör sig över gränser, möts, lever ihop, vilket ibland kan framkalla konflikter och värderingsstrider. Det är inget konstigt i det. Och det är inte heller konstigt att det ibland kan skapa oro, spänning och krav på en lösning.

Det första förslaget på lösning är Jimmie Åkessons. Stäng gränserna, kasta ut ”de främmande” och backa tiden tillbaka. Förslaget är inte originellt, Åkesson ansluter sig till en lång tradition av misslyckade försök att rensa olika europeiska länder på ”de främmande” som kulminerade under 1900-talet i förintelse och folkutrensningar. Han vill inte göra det lika drastiskt, men idén går ut på samma sak. Problemet är inte bara att det är omöjligt att genomföra, utan också att det är omöjligt att bibehålla när världens migrationer kommer att blanda befolkningar igen. Vad ska man göra då?

Den motsatta inställningen är också en återvändsgränd: att sticka huvudet i sanden och hävda att det inte alls finns något problem. Den förnekelsehållningen praktiseras främst av vänstern och resulterar i att alla de som argumenterar mot till ex hedersmord eller kvinnoförtryck anklagas för smygrasism. Och att man försvarar sin hållning med en värderelativism: ”Vem kan säga att våra värderingar är bättre? Vilken rätt har vi att tvinga flickor att delta i den gemensamma simundervisningen? Eller att kräva att man ska tåla karikatyrer, böcker och bilder som är hädande?”

Det egentliga problemet med denna ståndpunkt är inte att den är naiv, värderelativistisk och att den förminskar mänskliga rättigheter till att bli kulturellt determinerade. Problemet är att om man fortsätter att blunda för de identitetskonflikter som kan uppstå, kommer många svenskar att bli mindre villiga att acceptera invandringen och invandrare. Därmed öppnas dörren för Jimmie Åkesson på vid gavel.

Det finns en tredje, enligt mitt tycke, rimligare ståndpunkt. Nej, jag tror inte att Sveriges största problem är invandrare. Tvärtom. Jag vill att Sverige ska vara ett öppet samhälle och ett invandrarvänligt land. Jag vill både ha en generös asyl- och flyktingpolitik och arbetskraftsinvandring. Jag är övertygad om att Sverige därmed blir ett bättre land, på samma sätt som jag hoppas att jag själv har bidragit med någonting. Men om min vision av det öppna Sverige ska fungera måste man:

1) Ha en någorlunda fungerande integrationspolitik som kräver och befrämjar en integration.

2) Ha en arbetsmarknadspolitik som inte håller invandrare utanför arbetsmarknaden med hjälp av bland annat las.

3) Ställa krav på alla (både de som invandrar till landet och de som redan lever i det) att respektera upplysningens värdegrund: demokrati, tolerans och respekt för mänskliga rättigheter.

Dessa ”spelregler” måste respekteras och alla de som inte är beredda att göra det har väldigt lite att göra i det svenska politiska och offentliga rummet. Oavsett vilka de är: Sverigedemokraterna, fundamentalistiska muslimer, extremistiska vänstern eller andra. Ingen kultur, etnicitet eller politisk tillhörighet bör hindra oss att vara tydliga: tolerans har sin gräns, den går vid respekten för självaste toleransen. Inget kvinnoförtryck ska ursäktas utifrån kulturella grunder, vilken kultur det än är, på samma sätt som ingen människa ska hotas, förföljas eller dödas pga. sina åsikter, böcker eller för den delen osmakliga karikatyrer.

Den västerländska upplysningstradition som vi lever i är skapad med stor möda. Långa krig, ständiga försök att ”rensa” olika länder och skaffa sig värderingsherravälde har fått en blandad kontinent som Europa att anamma tolerans, yttrandefrihet och demokrati som en nödvändig kompromiss som möjliggör fred och samlevnad. Detta kan inte säljas bort. Det är ett arv som vi har fått och som vi ska föra vidare. För varje gång någon vill inskränka yttrandefriheten för den osmaklige Lars Vilks skull rättfärdigar man övergrepp mot Dawit Isaak. Eller Salman Rushdie. Därför ska vi inte be om ursäkt för att vi har en yttrandefrihet. Det räcker med att påminna om hur mycket människor som exempelvis Torgny Segerstedt eller Dawit Isaak har offrat för att vi ska leva i den fria världen. Vi har ett ansvar att försvara denna värdegrund. Och jag är säker på att en överväldigande majoritet av medborgarna i detta land är beredda att göra mycket för att vår generation ska bli värdig det arvet.

(Artikeln först publicerad i Expressen/GT/Kvällsposten)