Dagens presidentval i Ukraina är viktigare än svensk media ger intryck av.  Jag tänker kommentera valet lite mera utförligt så fort vi har fått några pålitliga valresultat. Men fram till dess kan du se en intressant ”valsympatikarta” från förra valet, 2004, då valet stod (i huvudsak) mellan Viktor Janukovytj och Viktor Jusjtjenko.  Janukovytj är en av två kandidater i dagens val och hans väljarbas finns fortfarande i samma regioner.

(Valet 2004 vanns av Janukovytj, men Jusjtjenko, tillsammans med internationella valobservatörer, fördömde valet som riggat. Detta föranledde en politisk kris, protester och demonstrationer som resulterade i den s.k. ”Oranga revolutionen”. Ukrainas högsta domstol ogiltligförklarade valresultatet och utlyste omval som Jusjtjenko vann med ca 52% av rösterna mot Janukovytjs 44%.)

De andra lyssnar konferensartigt och jag själv, oförmögen att skrika, funderar på hur man förklarar för någon som har införlivat så mycket av den europeiska traditionen, att den inte längre ser den, hur förklarar man för en sådan samma tradition som den är vävd av?

Det slår mig att det till viss mån är omöjligt. Hur förklara franska revolutionens avgörande betydelse för vår demokrati och människosyn för människor som knappast vet vad som hände under franska revolutionen? Hur förklara renässansens betydelse för skapandet av den individualismen som denna norska så väl har införlivat i sig? Hur förklara den direkta länken från dagens Europa till 1600-talets vetenskapsrevolution och upplysningstradition. Hur få henne att inse att den sekulära staten hon lever i och den religiösa frihet hon åtnjuter, är en produkt av åratal av religiösa konflikter i tidigmoderna Europa, och inte alls en självklarhet. Och slutligen hur förklara att utan bland annat John Stuart Mill och Mary Wollstonecrafts skrifter om jämlikhet skulle hon i egenskap av kvinna inte ens kunnat yttra sig på en konferens?

Nej, det är nog omöjligt. Det korta historiska minne, som knappast omfattar murens fall, räcker inte. Det krävs en omfattande bildnings insats, omvärldsorientering och intresse, tre saker som saknas allt för ofta. Men om det är omöjligt att förklara gemensamma rötter, traditioner och erfarenheter hur ska man då binda samman Européer? Med vilka medel? I Bryssel pratar man ofta om behovet av gemensamt offentlighet där vi kan dela erfarenheter och kunskaper som kommer att svetsa oss samman. Men hur åstadkommer man det i praktiken?

Så kommer jag på det: eftersom det är tidigt mörkt i Norge och hon uppenbarligen inte läser mycket så måste hon titta mycket på TV! Ja! Skapa EU-TV. Alltså, skämt å sido! Jag tror på allvar att en gemensam offentlighet inte kan förbli en sak för den eliten som redan läser utländska tidningar och tar del av media och för vilka dialogen i en europeisk offentlighet är en självklarhet. Den offentligheten måste på något sätt beröra fler människor om det välkända gapet mellan elitens och folkets uppfattning om Europa ska överbryggas.

Tänk bara om alla de europeiska bolag som producerar TV idag lägger sina bästa program i ett gemensamt bolag som med hjälp av EU pengar översätter dem och sänder i alla europeiska länder? Tänk hur snabbt vi skulle få ett Europa och européer, och hur snabbt vi skulle upptäcka de gemensamma erfarenheter och värderingar? Hur snabbt skulle man inte överbrygga det folkliga motståndet mot detta ”elitistiska projekt” och bringa Europa närmare den konkreta vardagen? För att inte tala om hur snabbt skulle en sådan verksamhet skapa det sociala kitt nödvändigt att förvandla denna ibland alltför prassliga papperskonstruktion till en stabil verklighet.

(Artikeln först publicerad i Fokus)