Därför är det dags att påminna sig om att euron inte skapades för att vara ett “optimalt valutaområde”. Inte heller bildades EU för att alla jämt skulle tjäna på det, även om vi ofta har gjort det. EU och euron skapades som nödvändiga sam­arbetsprojekt, och det är projekt som kräver solidaritet för att fungera. Uppenbarligen är den mellannationella solidariteten nu utsatt för stora påfrestningar, eftersom vissa länder beter sig ansvarslöst. Men lösningen kan ändå inte vara en återgång till värnandet av självintresset och fragmentisering. Lösningen bör vara att i stället precisera villkor för samarbetet och därmed fördjupa det. Varför?
Valutans gräns är solidaritetens gräns. För oss som använder kronan är det självklart att en del av våra löner ska gå till att hjälpa till exempel Karlskronas arbetslösa eller Östergötlands bönder. Däremot är det inte alls självklart att hjälpa polska arbetslösa eller franska bönder. Vår solidaritet sträcker sig alltså till dem som vi delar en känsla av gemenskap med. Med dem delar vi oftast valutan också.
Här ligger eurons problem. Euron förutsätter en solidaritet som sträcker sig över det nationella. Den förutsätter en utvidgning av våra solidariteter till övernationella nivåer. Denna utvidgning är inte alls självklar, såsom uppenbart. Men är den önskvärd?
Betänker man Europas historia är den nödvändig. Vår historia är så blodfylld och ömsesidigt förintande och anledningen var just värnandet endast om det egna intresset. Europa är en överideologiserad blandning av olika nationer, länder, etniciteter, religioner. När alla värnar om sitt, när alla vill göra sin egen nation till vinnare och härskare över andra, blir resultatet konflikt, förtryck och i värsta fall krig.

Vi kommer att behöva finna en lösning när dagens kärnkraftverk i en nära framtid börjar stängas ned på grund av åldersskäl. Om gamla reaktorer inte successivt ersätts med nya kommer vinterns elpriser att bli den gängse normen. Detta skulle till stor del vara en dödsdom för Sveriges elintensiva industrier.

De kommande åren satsas stora pengar på att bygga ut den förnybara elproduktionen från dagens låga nivå. Vindkraften står i dag för cirka två procent av den svenska elproduktionen. Under de senaste månadernas kalla och vindstilla väder har vindkraften dock inte förmått att leverera mer än en procent i genomsnitt av elproduktionen.
Även om vindkraftselen mångdubblas framöver kommer den att stå för en relativt liten och kompletterande del av vår elförsörjning.

För att nå ett mer resurssnålt och klimatsmart samhälle och på sikt helt fasa ut de fossila bränslena inom transportsektorn är det av yttersta vikt att effektivisera vår energianvändning.
Detta är en process som pågår, men utbyggnaden av förnybar energi och framtida minskad elanvändning har i dag ingen möjlig-het att över en natt ersätta hela den nedlagda kärnkraften.

Vi befinner oss i en situation då de enda två realistiska alternativen vid fortsatt avveckling är nedläggning av stora delar av svensk basindustri, eller omfattande ökad import av rysk gas samt europeisk kolkraftgenererad el. En användbar allegori i sammanhanget är valet mellan pest eller kolera.

En nyligen genomförd Sifomätning visar att svenskarna anser att kärnkraften är det energislag som i dagsläget är det bästa om man tar i beaktning både klimatet och jobben. Mer än hälften av de tillfrågade vill också att kärnkraften ska vara kvar.
De rödgröna har uppenbarligen inte förstått vad det svenska folket inser – ska Sverige kunna minska utsläppen av växthusgaser och samtidigt värna jobben måste vi använda kärnkraften.

 Artikeln publicerades först i GT den 28 mars, tillsammans med Eva Flyborg och Cecilia Wigtröm

När Berlinmuren föll satte jag mig därför i familjens Fiat 750, tryckte in Lou Reeds ”Transformer” i kassettbandspelaren och höjde volymen till max. Drömmen om att vara med om förtryckets sönderfall krossades av den lilla bilen som inte orkade med friheten utan brakade ihop efter några mil. Men två decennier senare, efter ett krig och nationalismens bestialiska orgier, är jag här. På väg till riksdagen. Socialismen är passé, avslöjad som förakt och dålig smak, men fortfarande lever dess världsbild, präglad av ofrihet. Fortfarande dominerar politiken våra liv, fortfarande är vi mer besatta av relativ jämlikhet än av absolut välstånd, fortfarande är vi så rädda för framtiden att vi enbart pratar försäkringar.

Därför, om jag får en chans, tänker jag föra en annan politik. Bygger man ett hus är det naturligtvis klokt att försäkra det. Men försäkringen är inte meningen med huset. Meningen är att forma ett ställe där man vill leva och förverkliga sina drömmar. En plats som värnar individuell frihet, samhällets välstånd och framtiden för våra barn.

Konkret innebär det bl.a. att se till att jobb skapas. Sveriges demografiska utveckling med allt större andel äldre, ungdomar som inträder sent på arbetsmarknaden och folk som slutar arbeta för tidigt är problematisk. Men välkomnar vi privata aktörer inom vård, omsorg och skola där jobben kommer att finnas och uppmuntrar konkurrens kommer denna utveckling att förvandlas från ett hot till en möjlighet. Inte bara för att icke perfekta marknader är överlägsna den icke perfekta planeringen i att skapa välstånd. Utan också för att konkurrens är ett sätt att undvika en monopolitisk auktoritetskälla och ofrihet.   

Välståndet vi strävar efter kan inte uppnås utan invandring. Vilket kräver en bättre integrationspolitik. Jag säger detta i ödmjukhet inför vad detta land erbjöd mig när jag för 17 år sedan hittade en fristad och familj här. Men om det var möjligt för mig bör det vara möjligt för andra också. Arbete, effektivare språkinlärning, sänkta trösklar till arbetsmarknaden, uppluckring av arbetsmarknadslagar som premierar ”insiders” och åtgärder mot diskriminering är nödvändiga. Parar man dessa åtgärder med en generell höjning av utbildningsnivån och ett utbildningsväsende som kräver och uppmuntrar kunskap, kan vi närma oss framtiden med tillförsikt.

 Slutligen tänker jag kämpa för kvalitetskultur. Ekonomisk tillväxt är endast ett medel för att förverkliga det människor sätter värde på i sina liv. Men för att kunna göra upplysta val måste man skaffa sig en kompass. Som chef för kulturinstitutioner har jag sett motståndet mot att definiera kvalitet, att peka ut en emancipatorisk riktning. Men det måste göras; en värderingsfri värld är en tom värld, en gestaltning av meningslösheten där alla kvalitetskriterier gått förlorade, och där man förväxlat ”allt” med ”allt som är värt någonting”.

 Jag vill att mina barn ska säga att vi gav dem en större chans att välja sina liv än vad jag fick. Därför vill jag inte att vi snubblar in i en svensk framtid. Vi ska inte gå tillbaka till gamla världar och lösningar. Visst, politiken måste vara lika realistisk som den är optimistisk. Men jag gav mig inte in i politiken för att frukta framtiden utan för att forma den.

Artikeln först publicerad i Expressen, den 9 mars, 2010

Ponera för en liten stund att vi har möjlighet att trolla med Sveriges välstånd. Vi kan vifta med ett trollspö och skapa ett samhälle där de fattigaste och sämst ställda kan få det dubbelt så bra under förutsättning att de rika får det fyra gånger så bra. Alltså: alla får det bättre men de rika får det ännu bättre än andra. Skulle du föredra det samhället? Jag skulle det. Och alla som inte skulle det måste svara på frågan: varför vill du att de sämst ställda ska få det sämre? Att föredra ett mer jämlikt men fattigare land är nämligen att offra de sämst ställda på jämlikhetens altare. Rawls, som egentligen är den som först skrev om det här resonemanget i sin klasiska bok, ”En teori om rättvisa”, hävdade därför att skillnaderna i ett samhälle ska tillåtas – så länge de gynnar de svaga. Ingen idé, inte ens jämlikhet är tillräckligt bra att offra människor för.  

Wilkinson tycker annorlunda. Han försvarar sin ståndpunkt med argumentet att ojämlika samhällena är sjukare och därför sämre. Men även om vi accepterar hans tes återstår Rawls fråga: varför ska de svagaste inte få chans att bli friskare? Wilkinson själv konstaterar nämligen att rika människor har bättre hälsa än de fattiga inom ett land, dvs. att hälsan är relaterad till rikedom. I så fall betyder det att om vi skapade ett rikare land, alltså ett land där alla får det bättre fast de rika får det dubbelt så bra, skulle de sämst ställda ändå få bättre hälsa. På vilket sätt skulle det vara moraliskt försvarbart att kämpa emot det?   

 Jag tror att hela detta resonemang kan sammanfattas i den nuförtiden nästan klassiska distinktionen som säger att det finns två sätt att bekämpa skillnaderna i ett samhälle. Antingen kan man genom höga beskattningar bekämpa rikedom, såsom Wilkinson och vänstern föreslår, eller så kan man genom att öka tillväxten bekämpa fattigdom, såsom den liberala sidan vill. Till min glädje måste jag konstatera att historien ger mer rätt till den liberala sidan. Många av de rika samhällena i dagens värld är mest jämlika. Den tillväxten vi i västvärlden insisterade på gav oss rika samhällen som hade råd med jämlikhet. Wilkinsons föredragna samhälle, där man försökte omfördela rikedomen genom höga beskattningar och egalitet blev följaktligen de mest fattiga samhällena, såsom Sovjetunionen, Kuba, Nordkorea och andra socialistiska länder. Socialismen var nämligen just det system som försökte omfördela välstånd på det sätt som Wilkinson önskar, det viktiga var inte det absoluta välståndet, utan den relativa jämlikheten människor emellan. Man bekämpade rikedomen vilket resulterade i fattiga samhällen som senare blev ojämlika. De rika hittade nämligen andra vägar att berika sig och samhället i sin tur blev för fattigt för att ha råd med utjämningen och jämlikhet. Så den egentliga frågan handlar inte om hur vi ska bekämpa skillnader, jag tycker att detta historiska facit är för uppenbart. Den egentliga frågan för min del är varför vi diskuterar Wilkinson och hans lösningar när historien visade att just han och hans efterföljare är en stor del av problemet.

Texten för Obs, P1, Sveriges Radio, den 4 mars 2010

När SCB häromdagen presenterade sin nya statistik över utlandsföddas sysselsättning fanns bland kommentatorerna ingen som försökte tolka den i termer av en arbetsmarknad där man köper och säljer arbetskraft. Det var som om att arbetet faller från himlen och antingen har man tur att fånga det i luften eller inte. Så innan vi tittar på vad SCB-statistiken säger, låt oss påminnas om vad en arbetsmarknad är och vad arbetslösheten beror på.

Det finns olika typer av arbetslöshet men den ”klassiska” arbetslösheten förklaras bäst i termer av utbud och efterfrågan. Arbetsmarknaden är en marknad där arbetstagarna utbjuder sin arbetskraft mot betalning och arbetsgivarna köper det till det pris som lönen utgör. Arbetarnas löneanspråk möter arbetsgivarnas vinstanspråk i en jämviktspunkt som avgör reallönen och därmed sysselsättningen. Ju lägre reallönen är desto mer efterfrågas arbetskraften. Ett rationellt företag kommer därför att anställa folk så länge varje arbetare kan producera så mycket att priset för det producerade är minst lika högt som hans/hennes lön. Förenklat uttryckt.

Vad säger då SCB-rapporten? Att arbetslösheten bland utrikes födda är beroende på huvudsakligen två faktorer: tiden de har varit i landet och utbildningsgraden. Ju längre man varit här desto högre sysselsättningsgrad och ju lägre man är utbildad desto högre arbetslöshet. Om man koncentrerar sig på utbildningsgraden kan man dra slutsatsen att arbetsgivare uppenbarligen är rädda att lågutbildade invandrare inte är tillräckligt produktiva för att tjäna ihop sin lön, och pga. stela arbetsmarknadslagar där man inte kan avskeda så lätt i tider då konjunkturen sviker vågar man inte anställa. Men om det är problemet – hur löser man det då?

Arbetslösheten bland lågutbildade invandrare skulle minska om man sänkte kostnader för arbete. Eftersom det är den totala kostnaden som är intressant för arbetsgivaren (lönen, sociala avgifter, tillhörande skatter, samt relativa priset för företagets produkter) skulle man kunna öka sysselsättningen genom att t ex sänka arbetsgivarutgifter, införa instegsjobb med subventionerad lön eller sänka tillhörande skatter. Det löser inte allt. Fortfarande skulle det behövas andra åtgärder som sänker jämviktsarbetslösheten: att personer paras snabbare ihop med lediga jobb, att konkurrensen uppmuntras eftersom den ökar efterfrågan och håller löneökningarna modesta, att man uppluckrar arbetsmarknadslagar som diskriminerar invandrare och premierar ”insiders”, att man sänker marginalskatter på arbetsinkomster och därmed skapar en skillnad när man går från arbetslöshetsförsäkring till arbete. I SCB-statistiken ser situationen för de högutbildade invandrarna bättre och mer hoppingivande ut. Ändå skulle det även för denna grupp behövas effektivare språkinlärning, ökad geografisk rörlighet, effektivare ”matchning” och åtgärder mot diskriminering.

Om allt detta är uppenbart, varför görs så litet? Visst görs en del, men de viktigaste åtgärderna är man försiktig med (eller opponerar sig emot) eftersom man är rädd att det eventuellt skulle kunna försämra för vissa grupper som redan är på arbetsmarknaden. Många talar om solidaritet med invandrare men när det kommer till kritan får solidariteten söka sig till något annat, ofarligare område.

Man kan säga att vi inte släpper in invandrare på arbetsmarknaden eftersom vissa grupper skyddar sin position. Frågan som måste ställas är hur samma grupper kommer att ställa sig när de upptäcker att det inte finns någon som kan betala deras pensioner? Är det inte dags för lite verklighet i denna debatt?

(Artikeln först publicerad i Fokus)

John Rawls

Anklagelser om att Alliansen är ”omänsklig”, ”orättvis” och att dess politik ”skapar klyftor” har varit en av de återkommande omskrivningarna under detta regeringsmandat, oavsett om man har ändrat i A-kassans regler, vägrat förstatliga Saab, eller ”tvingat dödssjuka att söka arbete”. Delvis är anklagelserna resultat av en valpropaganda som försöker avskärma moderaterna som aldrig tidigare stått så nära socialdemokratin, men delvis handlar det också om att det finns grundläggande skillnader i synen på rättvisa. LO:s artikel i DN (08/12) ”Skillnaden mellan fattiga och rika ökar dramatiskt” är ett bra exempel på det.

Där berättas att under de sex senaste åren har förvärvsarbetandes inkomster realt ökat med i genomsnitt 3,3 procent om året. Trots det är LO indignerat: ”Det kanske mest alarmerande resultatet i studien är att de som inte är förvärvsarbetande, det vill säga arbetslösa, sjuka och de med sjukersättning (före detta förtidspension) bara har ökat sina inkomster med i genomsnitt 0,86 procent om året.”

Alltså: de som har arbetat har fått det ca 3 procent bättre. De som inte har arbetat har också fått det bättre, ca 1 procent. Men LO verkar ändå ser orättvisa i det självaste faktum att det finns skillnader överhuvudtaget, att de sjuka och arbetslösa ”halkar efter”. LO uppfattar alltså rättvisa som egalitet: alla ska ha det lika oavsett ansträngning eller insats. En marxistisk idé som praktiserades i forna kommunistiska länder. 

Finns det en annan syn på rättvisa? I sin klassiska bok ”En teori om rättvisa” hävdade John Rawls att egalitet inte är rättvis. Inte bara för att människor intuitivt känner att belöningen måste spegla ansträngningen (vilket enligt honom ibland kan vara komplicerat då människor ofta inte har valt att bli arbetslösa) utan för att egalitet gör de svagas situation värre. Hur då? Ponera att vi har möjlighet att välja mellan dagens Sverige, och ett samhälle där de arbetslösa och sjuka kan få det dubbelt så bra under förutsättning att de som arbetar får det fyra gånger så bra. Skulle du föredra det andra alternativet? Klart. Den som inte gör det bör hitta ett bra försvar, för egentligen vill man då alltså att de svagaste ska få det sämre – för jämlikhetens skull. Är det rättvist? Rawls hävdade därför att skillnaderna i ett samhälle ska tillåtas – så länge de gynnar de svaga. Allt annat är att offra människorna på jämlikhetens altare.

Socialismen var det system som försökte omfördela välstånd på det sätt som LO önskar, det viktiga var inte det absoluta välståndet, utan den relativa jämlikheten människor emellan. Vilket underminerade incitamentet att skapa välstånd och med tiden resulterade i en överväldigande fattigdom. Därför är jag inte oroad över de fakta som LO plockar fram. För min del hade samma artikel kunnat få titeln: ”Det har lönat sig att arbeta och alla har fått det bättre”. I mina öron är det en mycket rättvis politik.

(Artikeln först publicerad i SvD)