Sedan 1970-talet har vänsterpartiet, socialdemokratiska kvinnor och miljöpartiet menat att förkortad arbetstid – med målet sex timmars arbetsdag med bibehållen lön – är att sträva efter. Frågan har mest legat i partiprogram-påsen men med den nya ledaren för vänsterpartiet, Jonas Sjöstedt, ska frågan dammas av och konkreta förslag tas fram. Intressant nog beslutades om det en vecka innan nio europeiska länder nedgraderades i sina kreditbetyg pga. att experter inte längre trodde att de kunde betala sina skulder. Vad har dessa två saker med varandra att göra?
Mycket. Faktum är att Sjöstedt och co redan har fått som de vill. Européerna är världens idisslare nuförtiden. I genomsnitt arbetar en genomsnittlig europé mindre än en sådan amerikan och mycket mindre än en asiat. Dessutom är färre européer i arbetskraften tack vare en sen ankomst på arbetsmarknaden och tidigt utträde från arbetsmarknaden, samt den genomsnittlig högre arbetslösheten i Europa. Vilket sammanlagt gör att vi är ”take it easy” folket i världen.
Några exempel: Om man tittar på perioden mellan 2000-2009 arbetade den genomsnittliga amerikanen 1711 timmar per år (en siffra som minskade väsentligt tack vare effekterna av finanskrisen). Under samma tid arbetade en genomsnittlig tysk 1437 timmar på år. Alltså 16% mindre. Det vill säga nästan en dag per vecka – mindre. Samtidigt, mätt under samma period, arbetade en genomsnittlig sydkorean 39% mer. Om man på ett eurocentriskt sätt tar européer som mått har alltså sydkoreanen arbetat både lördag och söndag – varje vecka – under det året. Sydkoreaner är inte undantag. Folk i Hong Kong och Singapore arbetar ungefär 33% mer än amerikaner. Vilket med europeiska mått kan sägas att de arbetar alla dagar i veckan, och någon natt. Och resten av asiater jobbar lika mycket som amerikaner. Dvs. bra mycket mer än vi européer. För den uppmärksammade är sambandet tydligt men låt mig ändå skriva ut det. Varför är detta viktigt?
Européerna har blivit världens idisslare, men de vill fortfarande ha all den välfärd som bl.a. Sjöstedt gör anspråk på. Med andra ord konsumerar européer välfärden i större utsträckning än de skapar resurser för den. Vilket resulterar i skulder, och ännu mer skulder och slutligen kreditratinginstitutioner som degraderar länder, höjer priset på räntan och gör det ännu svårare att betala av dessa skulder. Så visst är det ingen slump att dessa saker händer samtidigt: att kräva en förkortad arbetstid med bibehållen lön, att degraderas av kreditinstitut och att samtidigt be Kina och andra asiatiska länder rädda oss genom att köpa bl.a. våra fabriker.
I miljödebatten är det nuförtiden väl accepterat att man inte kan förbruka mer resurser än man har. Om man inte vill skada sina barn, det vill säga. Frågan är varför miljöpartiet, socialdemokrater och vänsterpartister inte accepterar att samma gäller för ekonomin också. Förbrukar vi mer av resurser än vi skapar kommer vi skada våra barn. Jonas Sjöstedt talar inte om ju det men det är den nödvändiga konsekvensen av det han och andra kräver. Dock måste man erkänna att det finns en skillnad mellan miljö och ekonomi. När det gäller ekonomi kommer kvittot på slöseriet mycket tidigare. Vi skadar inte bara våra barn. Vi skadar till och med oss själva. Vilket krisen i Grekland visar med all tydlighet. Att en sådan fantastik egoism och populism kan existera i Sverige anno 2012 är minst sagt oroväckande.
Artikeln först publicerad i Aftonbladet, den 24 januari
