Debatten om Greklands räddningspaket och folkomröstning har fått något ödesdigert över sig. Eurons framtid står på spel. Men trots krisens allvar handlar debatten fortfarande endast om pengar och ekonomi. Vi diskuterar bankernas, skattebetalarnas och ländernas eventuella vinster eller förluster och egoism är plötsligt förnuft. Det är ynkligt att euroförespråkarna är nu talande tysta och låter kritiker som Tommy Waidelich, S, dominera debatten med populistisk jakt efter väljare.
Därför är det dags att påminna sig om att euron inte skapades för att vara ett “optimalt valutaområde”. Inte heller bildades EU för att alla jämt skulle tjäna på det, även om vi ofta har gjort det. EU och euron skapades som nödvändiga samarbetsprojekt, och det är projekt som kräver solidaritet för att fungera. Uppenbarligen är den mellannationella solidariteten nu utsatt för stora påfrestningar, eftersom vissa länder beter sig ansvarslöst. Men lösningen kan ändå inte vara en återgång till värnandet av självintresset och fragmentisering. Lösningen bör vara att i stället precisera villkor för samarbetet och därmed fördjupa det. Varför?
Valutans gräns är solidaritetens gräns. För oss som använder kronan är det självklart att en del av våra löner ska gå till att hjälpa till exempel Karlskronas arbetslösa eller Östergötlands bönder. Däremot är det inte alls självklart att hjälpa polska arbetslösa eller franska bönder. Vår solidaritet sträcker sig alltså till dem som vi delar en känsla av gemenskap med. Med dem delar vi oftast valutan också.
Här ligger eurons problem. Euron förutsätter en solidaritet som sträcker sig över det nationella. Den förutsätter en utvidgning av våra solidariteter till övernationella nivåer. Denna utvidgning är inte alls självklar, såsom uppenbart. Men är den önskvärd?
Betänker man Europas historia är den nödvändig. Vår historia är så blodfylld och ömsesidigt förintande och anledningen var just värnandet endast om det egna intresset. Europa är en överideologiserad blandning av olika nationer, länder, etniciteter, religioner. När alla värnar om sitt, när alla vill göra sin egen nation till vinnare och härskare över andra, blir resultatet konflikt, förtryck och i värsta fall krig.
En kommentar
Hej
Jag tror vi behöver diskutera mer och mer om integration och människornas etablering i Sverige. Utifrån 40 talisternas bortfall från arbetsmarknaden. Just nu talas mycket om arbetskraftsinvandring! Jag förstår inte en sak varför man inte kan utbilda, integrera och etablera den arbetskraften som vi redan har i Sverige! Den öppna arbetslösheten ligger på ca: 400 000 och den dolda arbetslösheten (med olika åtgärder) finns ca: 680 000. Alltså arbetslösheten i Sverige är inte 8,2 % det är över 16-17 % jag räknar inte de över 700 000 sjukskrivna som också ett bortfall från produktionen. Det finns människor från andra länder än Europa som har höga utbildningar (t ex Irak, Iran, Turkiet, Bosnien, Kosovo, Latin Amerika etc. ). Det ska vara enklare för dem att integreras på arbetsmarknaden med den utbildning de faktiskt har. Det är ett resursslöseri i högsta grad. T ex en läkare från Irak som städar eller en advokat från Bosnien jobbar på pizzeria.
NVH
F.Iremet