Jasenko Selimovic

Svante Nycander försökte säga något allvarligt på DN-debatt. Han fick svar från en rad ideologiska krigare oförmögna att höra hans mening. Nycanders påstående att det finns en slagsida åt vänster i svensk offentlighet bemöttes med texter vars undermening kan sammanfattas med ”det bör vara så” (Sven-Eric Liedman), ”det är liberalernas fel” (Ola Larsmo), ”liberaler förtjänar inte ens det utrymme de får” (Sverker Lenas), och ”varför pratar vi om det här överhuvudtaget” (Pär Gahrton). Kanske inte så konstigt. Villkor för diskursiv dominans är omedvetenheten om den.

 Alla som betvivlar Nycanders tes bör därför påminnas om att upplysningens tre värden jämlikhet, frihet och broderskap ibland står i motsats till varandra. Radikalen Marx vurmade inte precis för individens frihet. Och det kryllar inte av jämlikhetshyllanden i Friedrich Hayeks, Milton Friedmans och Robert Nozicks texter, inte heller i det nyliberala försvaret dessa tänkare fick i den här debatten. Ju mer man rör sig mot dessa ideologiers extremer – desto mer spänns motsatsförhållandena.

 I den svenska offentligheten dominerar jämlikhetens fördelningsperspektiv, frihetsperspektivet är ofta frånvarande och idén om broderskap kan vi inte ens längre översätta i konkreta politiska termer. Ta bara ett banalt exempel. I Sverige diskuterar vi ofta utjämningen, ”klyftorna” etc utifrån fördelningsperspektivet. Men att fördelningen inte bara ökar jämlikhet, utan samtidigt minskar den frihet individen har gentemot staten, är för de flesta av underordnad betydelse. Det finns knappast någon journalist som kommer att fråga politikern: ”varför har du inte ökat individens frihet under detta mandat?” Självaste frågan skulle bli obegriplig. Däremot kommer många frågor att ställas om varför utjämningen inte har blivit större. I det land som redan har en av världens största utjämningar. Och världens minsta ekonomiska frihet för individer.

 Men den egentliga frågan som denna debatt bör handla om, och som ingen ställt, är huruvida detta är skadligt? Det må hända att fördelnings- och jämlikhetsperspektivet dominerar det svenska offentliga rummet men måste det vara av ondo? Jag tror att det är det. Inte bara för att vi missar den mångfald av olika infallsvinklar som Nycander efterlyser, utan även för att vi missar andra tidsperspektiv. Vänsterperspektivet är, som bekant, ett kort-tidsperspektiv. Socialismen försöker bringa omedelbar behovstillfredsställelse för människor som ”inte kan vänta”. Bra så. Men om Sveriges politiska diskussion börjar domineras av nuet kommer det medellånga (liberala) och det långa (konservativa) perspektivet att förloras. Med andra ord: det är knappast fel att försäkringssystemets utformning diskuteras i offentligheten. Men orkar ingen lyfta blicken och diskutera detta lands framtid utifrån ett 20-årigt perspektiv kommer det att behövas alltför många A-kassor ganska snart. Orkar vi inte diskutera de långa linjerna i utvecklingen (utbildning, forskning, kultur etc) och ställa de besvärliga frågorna och perspektiven mot varandra (t ex om bidragssystemen har börjat tränga ut forskningsanslagen) kommer vi snart att hamna i problem. Att ingen kunde höra denna uppmaning från Nycander – som i egenskap av socialliberal försöker hitta jämvikt mellan olika ideologiska perspektiv – är tillräckligt bevis för att något måste göras åt det.

Artikeln först publicerad i DN, den 27 aug, 2010.