
Debatten om den nya radio- och tv-lagen riskerar att hamna fel redan från början. Om SVT ska använda sig av betald produktplacering är naturligtvis viktigt och bör diskuteras. Men låt mig ställa en fråga: är det verkligen någon som tror att produktplacering spelar överhuvudtaget någon roll för kvaliteten på exempelvis ”Jakten på Julia” eller ”Dansbandskampen”? Som alla debatter om form riskerar även denna debatt att missa det väsentliga: innehållet. Risken finns att vi kommer att diskutera den eventuella procent av SVT programtid som berörs av produktplacering utan att diskutera de övriga 99 procenten.
Därför bör vi prata om innehållskvalitén. SVT har nämligen inte valt vilken fot man vill stå på. Antingen kan man bli en del av tv-marknaden, kämpa om tittarna och producera kommersiellt gångbara program och då finns det ingen anledning att ha en licensfinansierad television. Det klarar nämligen kommersiella kanaler bättre. Eller så kan man producera kvalitetsprogram, sluta vara ängslig för publiksiffror och skippa meningslösheter. Då har man också rätt att kräva en garanterad licensintäkt. Man kan, i och för sig, också vilja vara ”både och” men vanligtvis slutar det att man blir ”varken eller”. Varken television med kvalitet eller kommersiell underhållning. Ungefär som nu.
Kvalitetsprogram trycks undan, det offentliga rummet avintellektualiseras, förenklas och trivialiseras och fram kommer dokusåpor och meningslös underhållning. Exempel från tablån i skrivande stund: dokumentären ”Manillas gömda barn” är kanske intressant. Enda problemet är att de eventuellt intresserade aldrig kommer att se den – den sänds 23.55-0.45. Man väntar sig nästan en ursäkt för att programmet sänds överhuvudtaget: ”Känsliga tittare varnas eftersom programmet handlar om fattigdom”.
Varje gång jag har påpekat detta dök någon från SVT upp med buntar av ganska meningslös statistik: ”visst sänder vi kvalitetsprogram”. Låt mig därför döda den myten genom att påpeka något odiskutabelt.
Europeiska unionen är Sveriges viktigaste arena för samverkan med andra länder och omvärlden. Länderna som utgör unionen är utomordentlig viktiga för Sverige. Tillsammans med oss utformar de inte bara det mellanstatliga samarbetet, utan fattar också många viktiga beslut som direkt påverkar våra liv. Därför är det svårt att överdriva den betydelse som den europeiska debatten har för oss. Trots det har SVT fortfarande efter 15 år i EU inte kommit på att skapa en EU-kanal. Svenskarna vet väldigt lite om den europeiska debatten i Bryssel och ännu mindre om debatten i de enskilda EU-länderna.
Bilden blir ännu dystrare när man betänker det faktum att den europeiska nyhetsbevakningen är hårt nationellt vinklad. Flera forskningsrapporter visar att nyheter förvrids medvetet av reportrarna på plats av den enkla anledningen att de försöker anpassa sina nyheter till hemmaredaktionernas nyhetsvärdering. På så sätt blir europeiska frågor antingen framställda som del av en inrikes partipolitisk kamp eller så försöker man framställa EU som något som hotar den nationella suveräniteten. Informationsnivån sjunker, informationskvaliteten försämras och avståndet till EU växer. Det resulterar i ett allt sämre valdeltagande, ointresse för andra och en nationalistiskt präglad provinsialism.
Vi behöver en public service som försvarar sin existens genom att vara relevant. Som förbättrar demokratin istället för att bidra till dess försämring. Exempelvis genom att köpa in de bästa europeiska programmen, sända nyheter om och från Europa, direktsända viktiga debatter i andra länder, visa dokumentärer, film och den bästa underhållningen från vår omvärld.
EU- tv är naturligtvis bara ett exempel som illustrerar problemet. Men det visar hur vi skulle kunna få en annan public service. En public service som gör vår värld större. Då skulle jag kunna tänka mig att leva både med produktplaceringar och sponsorpengar.
Artikeln är först publicerad i Expressen, den 13 augusti 2010.

3 kommentarer
Tack för ett klarsynt och viktigt inlägg i betydelsefull, men undanskuffad, debatt. Jag, som i väldigt många frågor är väldigt liberal, vill gärna kunna försvara att vi gemensamt finansierar public service-media. Tyvärr blir ju detta allt svårare när man glider ifrån sitt uppdrag i och med försök att marknadsanpassa sig. Jag undrar därför vad du tycker om idén att dela ut pengar baserat på de program som verkligen är public service och därmed underlätta för privata aktörer att sända och producera bra TV. Jag är medveten om att en del av idén med public service är att alla ska ha tillgång till det och så blir det ju inte i det här fallet, då de privata alternativen i stor del fortfarande skulle vara avgifts- och reklamfinansierade.
Hej,
tack för kommentaren. Jag delar en hel del av dina åsikter om PS. Jag tycker, såsom du, att vi ska finasiera PS via licens. Men samtidigt kräver det att PS uppfyller sin del av avtalet: sänder kvalitetsprogram. Annars finns det väldigt få anledningar att ha det systemet.
Den idén du pratar om har diskuterats. Tanken med så kallade “PS fonder” var att säkra att licenspengar används för det som de bör användas för. Dock stupade idén på att vissa problem förblev olösta (du nämner några av dessa i din kommentar).
Det enda man kan tillägga är att om PS fortsätter med sin nuvarande sändningspolitik kommer det leda att man försöker lösa dessa problem.
En helt relevant och viktig poäng, men också ett enormt ämne: SVT har fått gestalten av en ointaglig borg där anställda tillåts leka med diverse leksaker, helt utan minsta kvalitetsgrund i åtanke. Den som ropar “tuppen ja” först på morgonmötet får programledarrollen, tycks det. Uddlösa diskussionsprogram utan minsta allvar, pubertal och banal satir, ångestfyllda showprogram med varje tecken på att inte kunna hantera formatet.. Allsång på Skansen ett skriande exempel.
Jag ser stora skillnader i program som skapas av de som brinner för sitt ämne och är experter kontra de som är “medie-anställda” och försöker fylla en roll som skapats konceptuellt.
Denna problematik återser vi i snart sagt varje offentligt-finansierat område. De kulturella områdena är enbart lackmuspappret för samhället i stort.