Sarajevos gamla stan med sin blandning av olika religioner
Moskébygget på Hisingen har framkallat upprörda känslor och oklara argument på båda sidor. Men innan debatten polariseras i ”de goda som förutsättningslöst stödjer bygget” och ”de onda som motsätter sig det” vill jag deklarera min egen mittenposition: jag är beredd att bekämpa alla dessa människor som motsätter sig bygget lika mycket som jag är beredd att bekämpa att islamister får inflytande över moskéns verksamhet. Varför?
Motståndet mot moskén yttrar sig olika men i grunden handlar det om rädslan för islam. Muslimer kopplas till intolerans vilket illustreras med påståendet att ”vi skulle aldrig kunna bygga en kyrka i Saudiarabien”. Det kanske stämmer. Men det visar samtidigt att dessa motståndare fundamentalt har missförstått västvärldens och därmed Sveriges värdegrund. Sverige är inte ett Saudiarabien med motsatt förtecken, där islamsk inskränkthet har bytts ut mot kristen. Västvärlden är radikalt annorlunda och är sedan upplysningen grundad på tolerans, yttrandefrihet, religionsfrihet och demokrati. Därför är argumenten för moskébygget exakt samma som de för Lars Vilks rätt att utöva sin konst: yttrande- och religionsfrihet. De som vill inskränka dessa friheter bör alltid bekämpas, oavsett vems friheter de inskränker. Anledningen att västvärlden är att föredra framför andra system är inte att den är kristen, utan att den är tolerant och demokratisk. Man kan aldrig hävda att en religion är bättre än en annan men ett system som tillåter flera friheter, yttranden och religioner är bättre än system som inte gör det. Därför är jag säker att en överväldigande andel människor i Sverige vill försvara denna värdegrund, även när det handlar om saker man eventuellt ogillar.
Men det innebär att vi måste bekämpa lika mycket Sverigedemokraternas intolerans som fundamentalistiska muslimers eller extremvänsterns. Därför är det olyckligt att fundamentalistiska wahabister är inblandade i moskéns finansiering. Vänsterdebattörer som har utnämnt sig själva till muslimernas ombudsmän försöker bortförklara farorna med radikal islam. Men wahabisterna är en extrem rörelse med en förvriden människosyn och målet att erövra företrädesrätt för alla muslimer. Jag har tillbringat halva mitt liv omgiven av bl.a. en mycket tolerant islam och kan intyga att dessa människor inte vill bli förknippade med wahabism, på samma sätt som kristna inte vill bli representerade av extremsekter. För vanliga muslimers skull bör moskéns ledning hålla wahabism på avstånd.
Självklart ska muslimer ha ett värdigt ställe att be på. Lika självklart är att vi måste kräva att moskéns ledning håller extrema grupper utan inflytande. I en liberal värld värnar man tolerans, yttrande- och religionsfrihet, oavsett för vem det gäller, och kämpar mot intolerans och inskränkthet, oavsett vem som yttrar den.
(Artikeln är först publicerad i GP, den 26 april 2010)
