Foto: Jessica Gow / SCANPIX
Leif Pagrotsky har anmält intresse för en chefspost inom kulturen efter valet, enligt GT. Han kommenterar inte påståendet men förnekar det inte heller. Varför är jag inte förvånad?
Jag tror att det är för att Pagrotskys oblyga erbjudande passar väl in i socialdemokraternas kulturpolitik. För socialdemokraterna är kulturen allt: från ”barn och ungdomar som lär sig spela gitarr framför datorn” till ”någonting som bidrar till en framtidstro”. Med ett så brett kulturbegrepp utarmas självaste kulturen och nivån sänks till den grad att kulturen blir betydelselös. Men om kultur är allt och alla kan vara konstnärer – då kan väl alla också vara chef för kulturinstitutioner. Att Moderna museet (till vilken Pagrotsky enligt GT anmält intresse) skulle behöva en konstnärligt kunnig chef är i den socialdemokratiska kulturvärlden irrelevant.
Om man vill höja kulturens status och kvalitet måste man jobba från båda håll. Underifrån måste man förändra synen på kultur som någon sorts lek för sysslolösa amatörer. Ovanifrån måste man börja premiera kunnande och meriter vid chefstillsättningar, befria kulturinstitutioner från politruker vars enda kompetens är politisk och professionalisera kulturen genom tillsättningar av kompetenta och kunniga chefer. Som Lars Nittve var. Låt oss hoppas att hans ersättare blir lite mer konstnärligt kunnig än Leif Pagrotsky.
(Kommentaren först publicerad i GT)
4 kommentarer
Jag antar att Lars Leijonborg är en man med lysande publicistiska meriter, väl värd att bli chef för Sveriges Radio?
Gunnar, jag håller helt med dig! (Och gillar också din ironi!) Styrelsena och chefsposterna på våra kultur- och mediainstitutioner ska inte politiseras. Av varken Leijonborg, Engqvist (ordförande för SVT), Pagrotsky, Allan Larsson (tidigare ordförande SVT), eller någon annan. Så låt oss jobba på det!
Sedan finns det två andra frågor som kräver lite djupare diskussion:
1) Är detta bästa sättet att bevara politiskt oberoende? Hmmm…
2) Hur länge är man ”politiker”? Mao: det finns en viss skillnad mellan Leijonborg och Pagrotsky.
En f.d. politiker och dessutom chef för ett viktigt kommersiellt branschorgan som ny chef för Sveriges Radio. Och en f.d. politiker som förutom sin livslånga gärning som politiker dessutom har den omistliga årslånga erfarenheten som redaktör för en folkpartistisk debattskrift. Inte kunde allians-regeringen ha hittat bättre chefer för Sveriges Radio och Utbildningsradion. Eller hur Jasenko?
Tack Gunnar för dina kommentarer.
Jag har lite problem med ditt resonemang. För jag tycker att man måste man vara konsekvent. Antingen tycker du att styrelser inte ska politiseras (vilket betyder – ingen politiker oavsett politisk färg) eller accepterar du politiker i styrelser med argumentet att detta är ett utryck för demokrati. Jag personligen förespråkar en proffesionalisering (såsom jag nämde tidigare) men har respekt för människor som hyser den andra ståndpunkten.
Det jag inte har respekt för är människor som anpassar sina åsikter efter politisk färg. För du verkar bara få problem med vissa politiker i styrelser!? Du verkar ha problem med de två men inte med den tredje Lars E.? Och där slutar jag följa dig. För det inger inget förtroende.
Jag är säker att denna diskussion går att fördjupa. Frågan hur pass ”politiska” alla dessa människor är går att diskutera, på samma sätt som det går att diskutera om det går att sitta som styrelseorförande utan att ha gjort något i livet. ”Demokrati argumentet” är inte heller enkel och går att vrida och vända, osv, osv. Frågorna kräver en nyanserad och djup diskussion. Men jag avstår att föra den med dig eftersom jag tyvärr inte tror att du är ute efter just den typen av diskussion. Politiska floskler kan vi ägna oss åt på något annat ställe. Verkligen ledsen för det.
Vänligen
Jasenko