Jasenko Selimovic

När jag var liten levde jag i ett land där fyra stora världsreligioner samexisterade relativt väl. Toleransen förhandlades dagligen och kom till konkret utryck varje eftermiddag då de religiösa i sina kyrkor, moskéer och synagogor dämpade sången för att inte störa varandra. Sedan kom Milosevic som tyckte att hotet mot landet kom från islam. Ingen försvarade toleransen. Den uppfattades som absolut, det vill säga, den inkluderade även hans åsikter. Några år senare gick landet sönder.

Jag påstår inte att Sverige är i samma situation som f.d. Jugoslavien. Långt ifrån. Jag påstår att toleransen har sin gräns. Och att den måste försvaras.

Låt oss inte göra oss dummare än vi är. En globaliserad värld är inte helt oproblematisk. Människor från olika kulturer, traditioner, identiteter och värderingar rör sig över gränser, möts, lever ihop, vilket ibland kan framkalla konflikter och värderingsstrider. Det är inget konstigt i det. Och det är inte heller konstigt att det ibland kan skapa oro, spänning och krav på en lösning.

Det första förslaget på lösning är Jimmie Åkessons. Stäng gränserna, kasta ut ”de främmande” och backa tiden tillbaka. Förslaget är inte originellt, Åkesson ansluter sig till en lång tradition av misslyckade försök att rensa olika europeiska länder på ”de främmande” som kulminerade under 1900-talet i förintelse och folkutrensningar. Han vill inte göra det lika drastiskt, men idén går ut på samma sak. Problemet är inte bara att det är omöjligt att genomföra, utan också att det är omöjligt att bibehålla när världens migrationer kommer att blanda befolkningar igen. Vad ska man göra då?

Den motsatta inställningen är också en återvändsgränd: att sticka huvudet i sanden och hävda att det inte alls finns något problem. Den förnekelsehållningen praktiseras främst av vänstern och resulterar i att alla de som argumenterar mot till ex hedersmord eller kvinnoförtryck anklagas för smygrasism. Och att man försvarar sin hållning med en värderelativism: ”Vem kan säga att våra värderingar är bättre? Vilken rätt har vi att tvinga flickor att delta i den gemensamma simundervisningen? Eller att kräva att man ska tåla karikatyrer, böcker och bilder som är hädande?”

Det egentliga problemet med denna ståndpunkt är inte att den är naiv, värderelativistisk och att den förminskar mänskliga rättigheter till att bli kulturellt determinerade. Problemet är att om man fortsätter att blunda för de identitetskonflikter som kan uppstå, kommer många svenskar att bli mindre villiga att acceptera invandringen och invandrare. Därmed öppnas dörren för Jimmie Åkesson på vid gavel.

Det finns en tredje, enligt mitt tycke, rimligare ståndpunkt. Nej, jag tror inte att Sveriges största problem är invandrare. Tvärtom. Jag vill att Sverige ska vara ett öppet samhälle och ett invandrarvänligt land. Jag vill både ha en generös asyl- och flyktingpolitik och arbetskraftsinvandring. Jag är övertygad om att Sverige därmed blir ett bättre land, på samma sätt som jag hoppas att jag själv har bidragit med någonting. Men om min vision av det öppna Sverige ska fungera måste man:

1) Ha en någorlunda fungerande integrationspolitik som kräver och befrämjar en integration.

2) Ha en arbetsmarknadspolitik som inte håller invandrare utanför arbetsmarknaden med hjälp av bland annat las.

3) Ställa krav på alla (både de som invandrar till landet och de som redan lever i det) att respektera upplysningens värdegrund: demokrati, tolerans och respekt för mänskliga rättigheter.

Dessa ”spelregler” måste respekteras och alla de som inte är beredda att göra det har väldigt lite att göra i det svenska politiska och offentliga rummet. Oavsett vilka de är: Sverigedemokraterna, fundamentalistiska muslimer, extremistiska vänstern eller andra. Ingen kultur, etnicitet eller politisk tillhörighet bör hindra oss att vara tydliga: tolerans har sin gräns, den går vid respekten för självaste toleransen. Inget kvinnoförtryck ska ursäktas utifrån kulturella grunder, vilken kultur det än är, på samma sätt som ingen människa ska hotas, förföljas eller dödas pga. sina åsikter, böcker eller för den delen osmakliga karikatyrer.

Den västerländska upplysningstradition som vi lever i är skapad med stor möda. Långa krig, ständiga försök att ”rensa” olika länder och skaffa sig värderingsherravälde har fått en blandad kontinent som Europa att anamma tolerans, yttrandefrihet och demokrati som en nödvändig kompromiss som möjliggör fred och samlevnad. Detta kan inte säljas bort. Det är ett arv som vi har fått och som vi ska föra vidare. För varje gång någon vill inskränka yttrandefriheten för den osmaklige Lars Vilks skull rättfärdigar man övergrepp mot Dawit Isaak. Eller Salman Rushdie. Därför ska vi inte be om ursäkt för att vi har en yttrandefrihet. Det räcker med att påminna om hur mycket människor som exempelvis Torgny Segerstedt eller Dawit Isaak har offrat för att vi ska leva i den fria världen. Vi har ett ansvar att försvara denna värdegrund. Och jag är säker på att en överväldigande majoritet av medborgarna i detta land är beredda att göra mycket för att vår generation ska bli värdig det arvet.

(Artikeln först publicerad i Expressen/GT/Kvällsposten)