Varför tar jag den finaste slipsen på Europadagen?

En tanke har inte lämnat mig i fred i 19 år. Vad skulle ha hänt om forna Jugoslavien var en del av EU innan kriget bröt ut? Skulle mina vänner ha levt? Skulle min klasskamrat Suada blivit skändad?

Spekulationer? Ja, visst. Men om ni kände dessa människor skulle ni också ha ett behov av att spekulera.

För 19 år sedan satt jag med min vän Alen och diskuterade flykten från då belägrade Sarajevo. Han flydde bara några timmar efter mig. När han blev tillfångatagen under flykten blev han tvingad att skjuta granater mot huset där hans föräldrar bodde. Hur förklarar man behovet av ett fredsprojekt efter det? Behövs det förklaras?

Dagens dag, Europadagen, är de enkla distinktionernas dag. Fred, solidaritet, humanitet, internationell handel – bra. Nationalism, extremism, protektionism – dåligt. En mängd sådana tal har hållits runt om i Europa idag. 

Men vems fred pratar vi om? Vems nationalism? Vem ska vara solidarisk? De andra. Oftast. Under andra världskriget dödades inte fem, inte ens fem hundra, eller femhundratusen, eller ens fem millioner människor, utan 55 millioner människor. De som stod på sidan, som räddade sina barn – de brukar vara stolta över sin neutralitet. Fråga judar om den neutraliteten är någonting att vara stolt över. Fråga Srebrenicas mödrar vad de tycker om västvärldens neutralitet i det kriget. Hur beskriver de den neutraliteten? Som egoism? Nöd? Tvång? Med förståelse?

Men det är komplicerade frågor. Därför kommer vi istället att fira tillfället, uppmärksamma Europas erfarenheter, framföra våra Europatal … och dessa kommer bli fina… tack, tack så mycket, tack, tack, oh gud vad det var bra..

Passande nog, som flykting från ett av Europas krig som blev statssekreterare, blev jag också ombedd att ”levandegöra”, ”framföra”, ”poängtera”, ”tydliggöra”, och ”uppmärksamma” behovet av freden, och tvånget av kriget. Dåså. Då säger jag så här:  Läs mer »

(S) och anabola siffroider

S-budgeten blev kritiserad från den liberala sidan och försvarad från den vänstra. Tyvärr är både anfall och försvar orimliga och för tidiga. Budgetmotionen är så pass otydligt utformad att det är väldigt svårt att säga varken bu eller bä. Till ex: utbildningskontrakt – hur då? Ska det vara obligatoriskt? Vad händer om man inte klarar sin skolgång? Hur länge ska det pågå? Ska man ta bort möjligheten till socialbidrag för de som vägrar fullfölja det? Inga av dessa frågor har något svar. Därför är det omöjligt att säga något om förslaget.

Det är naturligtvis medvetet. (S) är dels inte klara med alla delar av sin politik och dels har de bestämt sig att inte presentera något än. Är det en bra taktik? Kanske. När Löfven tog över var (s) under isen och det var klokt att inte säga så mycket. Han visste att siffrorna skulle bli bättre bara han inte gjorde bort sig. Därför begränsade sig (s) till att kritisera regeringen utan att framför några som helst egna förslag. Klokt när det begavs.    

Problemet med den taktiken är att man med tiden har anabola siffror istället för en riktig mätning av vad väljarna tycker om ens politik. Eftersom man inte presenterar någon politik – tycker väljarna ingenting om den. Väljarna brukar då gilla att man framstår som mer mänsklig (vilket gör en opposition nästan alltid eftersom man inte behöver ta ansvar för de tuffa beslut som regerandet innebär) och de brukar gilla kritiken mot de som regerar. Men om den egna politiken tycker de ingenting. När man till slut presenterar politiken kan vad som helst hända. Opinionssiffrorna kan både växa (om väljarna gillar det man presenterar) eller falla (som i Sahlins fall då siffrorna störtdök). Med andra ord är den nuvarande s-taktiken en riskabel strategi.

Varför gör man det då? För att det är så svårt att avstå. Varje ledare gillar att opinionssiffrorna blir bättre. Även om de är artificiellt uppumpade. Och ingen ledare vill avstå det. Därför väntar de till sista möjliga stund och sedan – hoppar bungyjump. Incitamentet att ta en allt större risk, och utsättas för allt större överraskningar på slutet är helt enkelt inbyggt i det politiska systemet. Eftersom ledarens makt, auktoritet och politiskt utrymme är beroende av opinionssiffror. Vad bör göras?

En god ledare skulle nog avslöja delar av sin framtida politik pö om pö. Och riskera små fall i opinionssiffrorna som med tiden kan korrigeras. Frågan är huruvida Löfven är en god ledare. Det återstår att se.    

SVT saknar moralisk mognad

Två överlevande med bilder av de saknade bakom sig

Två överlevande med bilder av de saknade bakom sig

Jag har hittills i debatten om Srebrenica-filmen vänt mig till SVT, övertygad om att de förnekar folkmord utan avsikt. Med de som gör det avsiktligt ser jag ingen mening med att ha en dialog.

Ni, filmarna, är naturligtvis medvetna om den film som visades i Haag-tribunalen 2001 under rättegången för Krstic, en av de högst ansvariga för Srebrenicas folkmord. Filmen, som involverade ledande folkmordsförnekare, användes av försvaret för att söka bevisa att Srebrenica inte var ett folkmord. Intressant nog har ni spelat in samma film. Samma konspirationsteori, samma uppgifter, samma vittnen, ibland till och med samma sekvenser. Bara ett annat språk – holländska. Ni har sålt den gamla propagandafilmen (i er version) till SVT som en film med ”nya källor och unika bilder” som ”först nu träder fram”. Naturligtvis är ni medvetna om att denna gamla propagandafilm avvisades av Haag-tribunalen (Krstic-domen, bl.a. s 12) och att Krstic dömdes för folkmord (s, 251). Likaså är ni medvetna om att Haag-tribunalen underkände era vittnen och visade att vissa av dem (bosniaker) har utpressats av serbiska underrättelsetjänster. Men ni hoppades att ingen läser Haag-tribunalens domar, att ingen kommer hitta filmen på nätet, att ingen kommer förstå att de journalistiska priser ni nämner tilldelades i Republika Srpska, (som har satsat mycket pengar 2009-2011 för att ”tvätta sin image” genom att på en rad olika sätt försöka hävda att folkmordet aldrig ägt rum).

Ni har lyckats övertyga några stackare på SVT att ni har ”forskat fram” sensationella, nya uppgifter. Hade de googlat i fem minuter hade de hittat både den film ni kopierat, seriösa skribenter som listar er som ”de mest aktiva högerextrema förnekare” (före er sista film), och era öppet folkmordsförnekande samarbetare överallt på nätet, även på Wikipedia. Ni förfasas över att bli kallade folkmordsförnekare men samtidigt i de mjuka och sympatiframkallande artiklar ni skriver lämnar ni försåtligt länkar till folkmordsförnekelsegrupper. Ni vet naturligtvis att era texter publiceras där, det är ju ni som länkar dit. Och använder dessa nätverks fabricerade material i era filmer.

En massgrav, Pilica, strax utanför staden Srebrenica

En massgrav, Pilica, strax utanför staden Srebrenica

Allt detta vittnar om ett målmedvetet arbete. Att SVT låter sig luras av er är SVT:s problem. Men för oss andra finns inget tvivel om vad ni gör. Därför har jag inget mer att säga er. Både för att jag inte vill ge er tillfälle att sprida era åsikter, men också för att jag tycker att diskussion med sådana som er är meningslös. Ni förtjänar enbart förakt.

SVT hävdar att mina krav hotar yttrandefriheten. Ni borde vara bättre informerade. Pressombudsmannen har nämligen redan dessa rättigheter, som jag kräver att Granskningsnämnden också ska ha. PO kan svårligen betraktas som ett hot mot yttrandefriheten.     

SVT hävdar också sin rätt att sända denna propagandafilm. Juridiskt sett har ni rätt. I Sverige kan man sända allt, även filmer som påstår att ingen gasades i Auschwitz. Det finns inget förbud mot det, som bekant. Men det ska, trots att det är tillåtet, fortfarande kallas för sitt rätta namn: folkmordsförnekelse. Såsom er film blev kallad av bl.a. Haag-tribunalen, Norska Helsingfors-kommittén, Institute for Research of Genocide och Granskningsnämnden (Axelsson, läs nämndens uttalande om filmens scener en gång till). Den vidare frågan är naturligtvis om det är moraliskt uthärdligt att visa en film där ingen gasades i Auschwitz. Ni hävdar att det är det, att ni bara behövde bättre ”rama in” er film om Srebrenica. Ni är inte moraliskt mogna att bära det ansvar ni har.

Jasenko Selimovic, FP, är statssekreterare på arbetsmarknadsdepartementet men skriver här i egenskap av folkpartist

Artikeln är publicerad i kort version i Expressen, den 26 april 2012, och i denna längre version, här.

Att idissla eller inte, det är frågan

Sedan 1970-talet har vänsterpartiet, socialdemokratiska kvinnor och miljöpartiet menat att förkortad arbetstid – med målet sex timmars arbetsdag med bibehållen lön – är att sträva efter. Frågan har mest legat i partiprogram-påsen men med den nya ledaren för vänsterpartiet, Jonas Sjöstedt, ska frågan dammas av och konkreta förslag tas fram. Intressant nog beslutades om det en vecka innan nio europeiska länder nedgraderades i sina kreditbetyg pga. att experter inte längre trodde att de kunde betala sina skulder. Vad har dessa två saker med varandra att göra?

Mycket. Faktum är att Sjöstedt och co redan har fått som de vill. Européerna är världens idisslare nuförtiden. I genomsnitt arbetar en genomsnittlig europé mindre än en sådan amerikan och mycket mindre än en asiat. Dessutom är färre européer i arbetskraften tack vare en sen ankomst på arbetsmarknaden och tidigt utträde från arbetsmarknaden, samt den genomsnittlig högre arbetslösheten i Europa. Vilket sammanlagt gör att vi är ”take it easy” folket i världen.  Läs mer »

Vad borde vi debattera?

Debatten om Greklands räddningspaket och folkomröstning har fått något ödesdigert över sig. Eurons framtid står på spel. Men trots krisens allvar handlar debatten fortfarande endast om pengar och ekonomi. Vi diskuterar bankernas, skattebetalarnas och ländernas eventuella vinster eller förluster och egoism är plötsligt förnuft. Det är ynkligt att euroförespråkarna är nu talande tysta och låter kritiker som Tommy Waidelich, S, dominera debatten med populistisk jakt efter väljare.

Därför är det dags att påminna sig om att euron inte skapades för att vara ett ”optimalt valutaområde”. Inte heller bildades EU för att alla jämt skulle tjäna på det, även om vi ofta har gjort det. EU och euron skapades som nödvändiga sam­arbetsprojekt, och det är projekt som kräver solidaritet för att fungera. Uppenbarligen är den mellannationella solidariteten nu utsatt för stora påfrestningar, eftersom vissa länder beter sig ansvarslöst. Men lösningen kan ändå inte vara en återgång till värnandet av självintresset och fragmentisering. Lösningen bör vara att i stället precisera villkor för samarbetet och därmed fördjupa det. Varför? Läs mer »

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Join 41 other followers