Sven Otto Littorins eventuella sexköp och Gudrun Schymans pengagrill förminskade vår politiska värld. Plötsligt hände det man fruktade, valrörelsen började handla om skandaler. Därför är det bara att säga på en gång: jag är inte med. Inte för att jag tycker att sexköp eller kvinnolöner är oviktiga utan för att diskussionerna förminskar politiken till någon sorts Se och Hör-skandalvara, allt mer närvarande i det politiska livet.
Valrörelsen måste handla om viktigare saker. Vinnare av årets val bör inte vara det lag som bäst har lyckats spinna sina marknadsföringskonster eller det lag som har minst parkeringsböter. Utan det lag som mest precist kan diagnostisera Sveriges framtida utmaningar och ge det bästa svaret på hur de ska hanteras. Inte det mest populära svaret utan de mest lämpade svaret. Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt ska inte vinna eller förlora valet för att de har köpt Toblerone eller haft ministrar som har betalat barnvakter svart, utan för att hon eller han kan bäst formulera relevanta svar på frågor som framtiden ställer.
Därför måste vi orka diskutera dessa utmaningar. Och de är många.
Hur hittar vi en lämplig avvägning mellan tillväxtskapande och resursfördelande? En avvägning som inte bromsar den nödvändiga tillväxten men som samtidigt inte skapar för stora skillnader?
Hur bygger vi den gemensamma värdegrund som håller ihop landet i migrationstider och samtidigt inte kväver individens religions- och åsiktsfriheter? Hur utformar vi en rimlig migrationspolitik så att det inte varje år avvisas hbt-personer från Iran till nästan säkra avrättningar? Hur skapar vi morgondagens kompetens tillräcklig att ta sig ut ur nutida eftersläpning? Hur säkrar vi framtida välfärd, med allt färre på arbetsmarknaden som måste skapa resurser för en allt mer åldrande befolkning som får allt mer politisk makt? Hur lyfter vi Europa att återigen bli en viktig aktör i världen givet det faktum att våra framtida östpartner har stora demokratiska problem? Hur hjälper vi till i försoningsprocesser och skapar stabilitet i Mellanöstern, Östafrika, Balkan?
Val kräver en allvarlig dialog. Därför avstår jag från skandalleken. Jag kommer inte att skriva om detta, inte vara en del av denna Se och Hör-politik, oavsett vilken sida det handlar om. Det är helt enkelt inte värdigt en demokrati. Missförstå mig inte, jag motsätter mig inte granskningen av politiker, och jag tror inte naivt att dessa skandaler är oviktiga för en valrörelse. Men jag tror inte att det är vägen framåt. En demokrati förutsätter att man tror att väljare är förnuftiga och kapabla att diskutera svåra saker. Att de är kapabla att inse att det finns olösliga konflikter, flera perspektiv och komplicerade avvägningar. Att den andra sidan inte är ond utan bara förespråkar en annan väg till en bättre morgondag.
Börjar man betrakta folk som skandalstyrda och inte förmögna en allvarlig dialog kan det hända att de blir det. Men då har man förstört hela meningen med ett demokratiskt val. Demokrati är det vi gör den till. Du som väljare, jag som politiker, journalister som granskare. Ingen annan än vi själva är ansvariga för vad och hur vi väljer, vad och hur vi diskuterar, och vilken demokrati det resulterar i. Och jag har gjort mitt val.
Ps. Artikeln är först publicerad i GP, den 17 juli.
Svante Nycander försökte säga något allvarligt på DN-debatt. Han fick svar från en rad ideologiska krigare oförmögna att höra hans mening. Nycanders påstående att det finns en slagsida åt vänster i svensk offentlighet bemöttes med texter vars undermening kan sammanfattas med ”det bör vara så” (Sven-Eric Liedman), ”det är liberalernas fel” (Ola Larsmo), ”liberaler förtjänar inte ens det utrymme de får” (Sverker Lenas), och ”varför pratar vi om det här överhuvudtaget” (Pär Gahrton). Kanske inte så konstigt. Villkor för diskursiv dominans är omedvetenheten om den.
