Sedan 1970-talet har vänsterpartiet, socialdemokratiska kvinnor och miljöpartiet menat att förkortad arbetstid – med målet sex timmars arbetsdag med bibehållen lön – är att sträva efter. Frågan har mest legat i partiprogram-påsen men med den nya ledaren för vänsterpartiet, Jonas Sjöstedt, ska frågan dammas av och konkreta förslag tas fram. Intressant nog beslutades om det en vecka innan nio europeiska länder nedgraderades i sina kreditbetyg pga. att experter inte längre trodde att de kunde betala sina skulder. Vad har dessa två saker med varandra att göra?
Mycket. Faktum är att Sjöstedt och co redan har fått som de vill. Européerna är världens idisslare nuförtiden. I genomsnitt arbetar en genomsnittlig europé mindre än en sådan amerikan och mycket mindre än en asiat. Dessutom är färre européer i arbetskraften tack vare en sen ankomst på arbetsmarknaden och tidigt utträde från arbetsmarknaden, samt den genomsnittlig högre arbetslösheten i Europa. Vilket sammanlagt gör att vi är ”take it easy” folket i världen. Läs mer »
Debatten om Greklands räddningspaket och folkomröstning har fått något ödesdigert över sig. Eurons framtid står på spel. Men trots krisens allvar handlar debatten fortfarande endast om pengar och ekonomi. Vi diskuterar bankernas, skattebetalarnas och ländernas eventuella vinster eller förluster och egoism är plötsligt förnuft. Det är ynkligt att euroförespråkarna är nu talande tysta och låter kritiker som Tommy Waidelich, S, dominera debatten med populistisk jakt efter väljare.
Därför är det dags att påminna sig om att euron inte skapades för att vara ett ”optimalt valutaområde”. Inte heller bildades EU för att alla jämt skulle tjäna på det, även om vi ofta har gjort det. EU och euron skapades som nödvändiga samarbetsprojekt, och det är projekt som kräver solidaritet för att fungera. Uppenbarligen är den mellannationella solidariteten nu utsatt för stora påfrestningar, eftersom vissa länder beter sig ansvarslöst. Men lösningen kan ändå inte vara en återgång till värnandet av självintresset och fragmentisering. Lösningen bör vara att i stället precisera villkor för samarbetet och därmed fördjupa det. Varför? Läs mer »
Idag är det första gången som en representant för ett parti med rötter i främlingsfientliga rörelser är officiellt inbjuden att tala i Almedalen. Sverige har därmed anslutit sig till raden av europeiska länder där nationalistiska partier börjar spela en roll inte bara i utkanten av den politiska scenen utan även i dess centrum. Om vi inte vill att utvecklingen ska likna den i många andra länder i Europa, måste vi förstå vad som driver nationalism och hur vi bäst kan förebygga nationalister.
Nationalistiska partier härstammar ur den protektionism som är en följd av Europas efterblivenhet. Europa har blivit en plats som ”man flyger över på väg till Asien eller USA”, och känslan av stagnation som nu sprider sig leder till en kamp om krympande resurser. Därför är det framförallt de grupper som konkurrerar med invandrare och flyktingar på arbetsmarknaden som motsätter sig invandring. Unga, ofta lågutbildade och arbetslösa män är Sverigedemokraternas kärna. Exempelvis de 10,4 procent av Byggnads fackliga medlemmar som röstade på SD i sista valet, enligt Byggnads valanalys. Europas stagnation har givit nationalistiska partier en chans att ta över fackets tidigare roll – att vara utbudskartell – fast nu i en större, nationell skala.
Vi vet också att känslan av osäkerhet och brottslighet som ofta präglar utanförskapsområdena spelar stor roll för människor som röstar på främlingsfientliga partier. Att leva i ett område där rättsstaten inte fungerar, där brandkåren och polisen inte kan komma in när det behövs, fungerar som en katalysator för väljare som röstar på främlingsfientliga partier. Vid det förra valet var andelen personer som röstade på SD i utsatta områden nästan dubbelt så hög som i resten av landet. Att inte ta människornas rädsla på allvar är det säkraste sättet att få väljare till extremt nationalistiska partier. Läs mer »
Extrema nationalistiska partier går framåt i hela Europa och européerna är tagna på sängen. De offentliga rummen är fulla av indignerade skribenter, chockade över nationalisternas framgångar. Dagens finska val, veckans opinionssiffror för Sverigedemokraterna samt Gert Wilders rättegång kommer förmodligen att spränga indignationsvallen. Frågar man däremot vad man ska göra åt problemet, får man sällan ett tydligt svar
Jag har sett denna förvirring tidigare. I forna Jugoslavien. När Slobodan Milosevic började tala om islamiseringen av Kosovo och våldtäkter utförda av kosovoalbaner, var de vanligtvis kvicka skribenter förstummade och indignerade. På samma sätt som nu.
Tyvärr kommer inte indignationen att lösa problemet för oss. Om vi inte vill att nationalister ska få samma starka ställning här som i många andra länder i Europa, måste man förstå vad som driver dem. Fem faktorer är viktigast. Läs mer »
Det här talet höll jag på Bertil Ohlin institutet…. Jag tror att dessa saker är mycket viktiga. Vi få väl se om någon håller med…..
Mina damer och herrar, vänner, kolleger, lyssnare…
Jag ska först tacka för att jag fick tillfälle att säga några ord ikväll, på detta institut. Bertil Ohlins minne och gärning förpliktigar mer än vad jag någonsin kommer att kunna svara upp till och den långa raden av talare som har hållit denna föreläsning gör inte saken enklare. Till råga på allt måste jag innan jag börjar be er om förlåtelse för eventuell bias i mitt tänkande. Jag har nämligen levt under fem olika nationella flaggor hittills. Fyra gånger har landet flyttat på sig, en gång jag själv. Varje gång det hände var nationalismens högljudda grannar den avgörande orsaken till flytten. Så även om jag anstränger mig att också beakta nationalismens goda sidor ber jag er att förlåta mig en viss dos av misstro. Det blev helt enkelt för många flaggor, för många identiteter, och för många nationer jag älskat, hatat och tillhört. Om man kan bli glad för någonting i detta så är det hoppet att livet under dessa olika flaggor har belönat mig med en distans och med en möjlighet att kvalificera mig för kvällens föreläsning.
Jag kommer i kväll att börja med en jämförelse mellan nationalismens uppkomst i forna Jugoslavien och den i Sverige, för att sedan hävda att extrema nationalister, islamister, och andra extrema rörelser har väldigt mycket gemensamt. Om jag lyckas övertyga er om detta kommer jag därefter att diskutera de lämpliga sätten att förebygga dessa rörelsers spridning och det mest lämpliga liberala svaret på den utmaningen.
Mitt hår reste sig för första gången i mitt liv på kvällen den 24 april 1987. Slobodan Milosević var skickad till Kosovo för att medla i en lokal konflikt mellan serber och kosovoalbaner. Serberna i Kosovo var några av de första att omfamna den (även i Sverige nuförtiden) välkända offerdiskursen. Offerrollen yttrade sig ofta i klagande över albanernas »massinvandring«, och »drastiskt höga barnafödande« vilket i sin tur hotade att »islamisera« provinsen. Dessa historier parades ibland med »statistik« som hävdade att kosovoalbanerna stod för »majoriteten av våldtäkter«, majoriteten av stölder, och allmänna berättelser om omöjlighet att integrera den kosovoalbanska befolkningen i den jugoslaviska kulturen.
Läs mer »
